RAW (första gången i Seoul)

Vi tog med oss "The mystery man" och hoppade först på bussen som tog en timme (snaaaaark) och sen tunnelbanan från Sadang in till Seouls centrum. Tunnelbanan var ganska lik dem vi har i Stockholm, men med lite annorlunda inredning.

Jag frågade Natasha om de hade piiiiplpusha (people pushers). Hon berättade att de haft människor anställda på tunnelbanestationer för att putta och trycka in fler folk i vagnarna när det var rusning på morgon och kväll. Men det var som hon sa, förr i tiden. Nu var det, till min största förtret, olagligt. Bugger!


Natasha pekar ut något framför oss. Det blev inte världens bästa bild men byggnaden som är hälften röd och hälften rosa till vänster skiftade färg och mönster hela tiden. Cooooool...


RAW är en japansk restaurang i Seoul och till förrätt fick vi te som smakade vatten och barnmats-pumpa-soppa (syns på bilden). Helt okej men inte jättegott.


Mannen (Malte) längst till vänster på bilden har varit i Sydkorea i en vecka nu och lyckats med konststycket att inte äta koreansk mat!!


Natasha var ensam korean med nio svenskar. En väääldigt ovanlig syn i Korea påpekade hon och meddelade att folk måste tro att hon är adopterad eller engelsklärare?! Det är det första koreaner tror att man jobbar som här, som utlänning. De tror nog inte att utlänningar kan något annat?


Maten kom in. Efter 8 timmar av fastande (inte frivilligt dock) så smakade det ljuvligt. Klart en av de bästa sushi-restauranger jag varit på (om man bortser från Pauls sushi med cheddarost på och sweetpotatoes i mitten. Ingen höjdare!)


Glass till efterrätt. Jag och Natasha klagade på våra mätta magar men åt upp all glass ändå så när stackars Johan kom tillbaka till bordet var det inget kvar till honom. Ooops!


På vägen tillbaka till Suwon var det sjukt mycket folk. Här behövde man inget att hålla sig i. Det var bara att luta sig mot närmasta grannen. Det var inte så trångt att man kunde lyfta på fötterna och hänga fritt i luften dock. Trist! Det skakade en del i vagnen varav fotot inte blev ett av mina bästa. Nu återstår det bara en timmes bussfärd hem... Hick...