fredag 30 november 2007

Läste en artikel i Bon

"MORGONDAGENS IDÈER
2009 sätter Sydkorea spadarna i jorden för Robot land. En hel stad bara för robotar där industrier, laboratorier, utställningshallar och ett stadium där robotar kommer att uppträda uppförs. Skrattar du? Då bör du kanske ha i åtanke att sydkoreaner har världens högsta utbildningsnivå. Och att de tjänar i snitt dubbelt så mycket som du – loser."

söndag 22 juli 2007

Karaoke – no more.


Kim Jong Il, nordkoreas ledare, förbjuder sina landsmän att använda mobiltelefoner, internet och innehav av tv-apparater som kan ta emot andra kanaler än de statliga som sänder några timmar om dagen. Nordkoreaner har ingen aning om vad som händer i världen runt dem och pumpas varje dag, varje minut med lögner om en ond omvärld och det fantastiska hemland de haft "turen" att födas i. Satellitbilder som tagits över nordkorea visar ett mörkt täcke i motsatt till länderna runt omkring som lyser i strålande vitt.




I grannlandet Sydkorea är karaoke i princip lika viktigt som luften de andas, maten de entusiastiskt äter med en sällan skådad aptit. De sjunger högt till Abba och alla de inhemska artister som jag aldrig kunde lära mig namnen på. Jag var med, jag älskade det och jag skrålade högt och skallrade med den obligatoriska tamburinen som aldrig passade in i låtarna.

Nu ska de förbjuda fristående karaokebarer i Nordkorea, de stackars satarna. Det officiella skälet är att de "hotar det socialistiska systemet". Jag lider med dem.

23 sydkoreaner kidnappade i afghanistan.

23 sydkoreaner har blivit kidnappade av talibaner i afghanistan. De hotar med att döda koreanerna 16.30 svensk tid om inte lika många fängslade talibaner släpps fria innan dess. Enligt Sydkorea rör det sig om 23 personer som kidnappats, medan talibanerna hävdar att de håller 18 personer, som alla är unga kristna missionärer.

Sydkorea har inga stridande förband i Afghanistan, däremot 200 ingenjörer, läkare och medicinsk personal. Det hade kunnat vara jag och Carl, som kidnappats fast vi inte befann oss på afghanistansk mark. Men ändå, Calle är ju ingenjör!! Huh, tänk att behöva vara ledare och spela med människors liv som insats. Tänk att vara familj till en av de kidnappade. Eller tänk att sitta i en jordkällare och be för sitt liv, för människors godhet och en vackrare värld.

onsdag 18 juli 2007

Amazing Coordinated Samsung Dance.

Det här är splendid, magnifico, bravo... Fantastisk koreografi och ett sällan skådat engagemang för den inhemska telefonjätten Samsung! Honom ska vi ha!

torsdag 28 juni 2007

www.chocolatestones.blogspot.com


Jag är i Sverige nu, Korea är blott en dröm och det är dags att starta något nytt. Det är dags att infria drömmar som legat dammiga på hatthyllan. Det är dags att starta en blogg om mina förhoppningar och drömmar. Välkomna till Chocolate stones istället! Sidan som just nu innehåller endast ett inlägg men förhoppningsvis om ett halvår både vinster och nederlag i en härlig blåbärssoppa.

onsdag 27 juni 2007

Hemma fast borta, men hemma ändå.

Det känns inte konstigt att vara hemma i Sverige igen. Det är Korea som känns som en enda lång och händelsefylld dröm. Jag vaknade upp i mitt gamla flickrum med huvudet ingosat i en fluffig kudde med hjärtan på och drömmen färsk i minnet. Allt var precis som det brukar, eller som det var för tio år sedan när jag fortfarande bodde hemma. Undrar hur det känns när jag är hemma-hemma i Stockholm, mitt hjärtas stad. Jag hoppas att det uppfyller alla sprakande fantasier och utläggningar jag haft inför mina skåne-vänner varför hufvudstaden är så magisk. Och varför jag absolut inte kan tänka mig att flytta därifrån.

När jag varit i Korea några månader och folk frågade om jag ville ha något skickat till mig, kunde jag inte komma på en enda sak. Jo, grovt bröd men det var mer för att jag uttalat det som ett mantra när saknade ting kom på tal. Jag hade till och med vant mig vid att inte ha mina närmste omkring mig, och istället ringa dem på söndags kvällarna när det fortfarande var förmiddag i Sverige. Det är konstigt hur snabbt jag vänjer mig vid nya saker.

Däremot nu när jag är hemma saknar jag sättet att förtära en middag i Korea, hur man sitter på det uppvärmda plastgolvet med benen i kors och njuter av alla smårätter och den bubblande grytan i mitten på bordet. Hur alla koreaner låter och smaskar och kastar sig över maten med frisk aptit. Det är långt ifrån de vita tallrikarna och krispiga salladerna man hittar runt stureplan. Jag trycker med foten på en pedal i golvet som inte finns när jag ska sätta på vattnet i vasken. Jag pratar om personliga saker högt och tydligt och tror fortfarande att jag är den enda som besitter det hemliga språket också kallat "svenska." Och nu är jag inte speciell längre. Det är ingen som tittar mer på mig än någon annan. Ingen som säger "you are beautiful" eller "I love you" eller "you and your boyfriend should do movies, you look like moviestars." Inga klungor av uniformklädda skolflickor som fnittrar och ropar "hello" efter mig. Eller kvinnor som säger till Carl "your girlfriend is so cutie."

Nä, nu är jag en halvsöt medelmåttig svensson, and it sucks!

I Sverige händer det grejer när man är borta.


Loka har gjort en alldeles förträfflig 33cl flaska istället för 50cl, för den som är sparsmakad med vattnet.


Och konsum (enligt mig världens sämsta arbetsplats) har möblerat om och införskaffat kundkorgar man kan rulla efter sig. Mycket smart och praktiskt.

Puh, vilken tur att jag är hemma och inte missar fler världsomtumlande händelser!!

måndag 25 juni 2007

Jag hatar farväl.

Och att ta farväl av min blogg är svårt. Det är bara något litet jag vill säga, lägga till och utveckla vidare. Egentligen skulle jag slutat i Korea, men jag ville bara säga att jag klarade flygresan. Och det finns en del viktig information som jag ännu inte hunnit delge er.

Jag skulle kunna skriva om min vardag här hemma men tycker inte att det är tillräckligt intressant. Jag hade kunnat skriva om Stockholm men det är inte tillräckligt exotiskt. Jag har inga roliga intressen om ingen är extremt intresserad av mina squash-resultat. Kanske min vikt och kost? Amelie sa "bara du inte skriver en blogg om mode!" Och eftersom jag inte kan något om mode och har väldigt svårt att klä mig själv så "nej, det är nog ingen risk!"

Det enda jag kan komma på är att skriva om är drömmar. Nu när jag kommit halvvägs att uppfylla min dröm att publicera en bok och sitta i svt-soffan och säga "jag har då skrivit den här boken alldeles själv" och samtidigt hålla upp den framför kameran så den kan zooma in ordentligt på "Mirabelle Looft." Men å andra sidan, hur kul är det att bara matas med rapporter om bokförlag och idéer om undergroundkampanjer? Hmmm... Det är kanske lika bra att sluta när man ligger på topp? När man är en cool tjej som hängt i Sydkorea i ett halvår och lyckats underhålla ett gäng svenskar några minuter om dagen. Men ändå... så tråkigt!

What ya all think? Maybe you can find a topic for me? I dare you! I will write about anything you say, and if you say nothing...

torsdag 21 juni 2007

Hemma.

Jag kan inte sluta tänka på Young-Does ord sista kvällen i Korea. Jag berättade om hur jobbigt jag tyckte det var när jag först kom dit och inte förstod vad folk sa eller hur jag förväntades uppföra mig. Jag minns hur det kändes när alla glodde på mig i affären och när jag köpte soppåsar istället för bärkassar att forsla hem maten i.
"I thought that everyone would hate me because I did everything wrong" sa jag.
"But everybody loves you, Mirabelle" sa Young-Doe utan den minsta tvekan i rösten.
Mitt hjärta smälte och rann ner som en varm mysig gegga i magen. Och morgondagens flygresa kändes så avlägsen. Jag var hemma.

Senare när jag skulle ta farväl av Natasha rann tårarna nerför hennes kinder och jag gjorde det bästa för att torka bort dem. Det kändes fortfarande som om min resa låg långt bort i en annan tid. På morgonen dagen efter satt jag och Calle tysta i soffan och fingrade lite på varandras armar. Det blänkte i hans ögon och jag såg att han grät. Men jag var fullt upptagen med att ordna mina saker för hemresan i listor i mitt sprängande huvud.

Det var inte förrän jag sovit bakfyllan av mig på bussen en halvtimme och jag tittade ut över det förbisusande landskapet som det gick upp för mig. Antagligen kommer jag aldrig att komma hit igen! Och jag grät. Mitt ansikte var vått och min mun fult utdragen till sidorna. Det smärtade i bröstet.

Vad för hemska saker jag än må ha skrivit om Korea, så älskar jag landet. Jag älskar naturen och människorna och framförallt maten. Gästvänligheten och det tungvrickande språket som jag förgäves försökte knapra lite på i kanterna.

Hiss.

Min kära pojkvän kom hem från Tokyo och Hiroshima utan en enda bild i kameran. Men däremot tre små filmer med utsikten från hissen när han åkte upp och ner lite packad ena kvällen och filmade kristallkronorna till mig på Century Hyatt Tokyo Hotel. Kristallkronor, suck, så romantiskt!

onsdag 20 juni 2007

Hejdå.

Detta är mitt allra sista inlägg från Korea, snart sitter jag i Aeroflots trygga flygplansstolar och ber en stilla bön till guden som inte existerar att mina fötter återigen ska stå på fast mark. Håll tummarna!

Jag vill passa på att tacka alla som gjort min vistelse här i Korea till ett sagolikt äventyr och för den fina tonfisken och ölen och sojun vi sörplade i oss igår. För att inte tala om den sköna lovsången på Norebang. Jag kommer att sakna er så mycket!!

Puss puss

Singing in the shower.

Flaggor á la IKEA


tisdag 19 juni 2007

Lost in translation – Arirang TV.

Jaha, nu är jag hemma igen. Det har varit en lång helg med Arirang-tv och jag kom hem med både myggbett och bränd näsa.

Jag gick upp halv sex i lördags bara för att få ett sms som sa att de skulle bli försenade för att min ryska programledarpartner hade varit ute kvällen innan och var nu bakfull. Det började ju bra!


Min ryska partner Evgeny på Gyeryoung Mountain. Trots bakfylla var han mycket trevlig.

Vi åkte i två timmar och bilen ljöd av koreanska, typ hela vägen. Gongju öppnade sina dörrar för oss, huvudstaden för forna Beakje kingdom. Där filmade de oss när vi gick mot en mur med instruktionerna "walking and talking." Dialogen lät väl ungefär såhär.
"So we have arrived at Gongju."
"Yeah. How do you feel?"
"I feel great. I am so excited!"
"Wow. It is very big!"

Och så fortsatte dialogen när vi tittade på vaktbytet på muren vid huvudingången. När vi satte på oss krigsmunderingen och deltog i proceduren. När de satte en kamera två decimeter från mitt svettiga ansikte och luggen låg som klistrad i pannan. När vi senare sköt armborst.


Det var på den här muren jag stod med hjälm och rustning. Med ett spjut i min hand som jag skulle föra från ena sidan till den andra. Sträcka upp i luften och låtsas att jag spetsade någon under kommandon från en ledare som skrek med basstämma ut över våra huvuden. Ibland skrek alla något samtidigt och jag skrek ensam efteråt.

Och samma dialog när vi åkte vidare till ett tempel och plockade frukt som vi i programmet jämförde med aprikoser men efter fick reda på att det var plommon. När vi entusiastiskt drack det söta plommonteet som vi dagen efter skulle hjälpa till att tillverka.


Hon var söt men fullständigt obegriplig.

Jag förstod inte vad tjejen som hjälpte oss att göra teet sa, jag förstod inte vad munken som gick med oss runt templet och pratade tyst men engagerat med snälla ögon sa. Jag vet inte vad producenten pratade om i en kvart med min ryska medspelare, jag fick bara tre ord som förklaring efteråt. "Walking and talking."



Vi käkade förvånansvärt god vegetarisk mat på templet och jag gick och borstade tänderna men glömde släcka ljuset i mitt lilla rum med en madrass på golvet och fyra gula väggar. Det var härligt att höra alla hundratals surrande myggor när jag skulle sova.



Vår frukost på Temple stay. Jag tror att jag kan vänja mig vid att äta varm mat på morgonen. Det var inte helt fel faktiskt.



Dagen efter blev vi väckta klockan fyra på natten av den stora klockan som slog 33 gånger. Det var dags att be, tyvärr gick jag och min ryss på toaletten och missade det mesta av morgonbönen. Samma mat som till middag och vi var på vår väg mot Gyeryoungsan mountain. Och kommentarerna fortsatte hålla samma höga nivå.
”So now we are at Gyeryoungsan. It is 775 meters high."
"So how do you feel?"
"I feel great!"
"Wow. Look at the view. It's so beautiful."
"Yeah!"
"It's so big."


Med lite hjälp av vatten med "Zero calorie. Dynamic fresh" så kom vi äntligen upp på toppen.





När vi besökte keramikbyn och en keramiker löd dialogen.
"It's a beautiful day."
"Yes the sun is shining and you can smell the flowers."
Och här flippade ryssen ut. Han gjorde stora rörelser med armarna och kramade om de höga blommorna vid sidan om grusvägen. Jag sa.
"Okej."
Och producenten sa.
"Walking and talking."
Och jag frågade.
"What should we say?"
"Just walking and talking. Blablabla."


Kakor som keramikern bjöd oss på, gjorda på pressat ris med rödabönröra inuti. Jag har vant mig vid smaken och tog både, en och två och tre och fyra stycken.



Det här är muggen som jag gjorde. Jag är mäkta stolt fast den inte blev färdig. Det skulle ta en månad genom en ugn i jorden med olika rum och temperaturer, och tider för keramiken att stelna. Så jag antar att jag aldrig kommer att få se den igen. Natten efter drömde jag att keramikern tyckte att jag var så duktig att han ville att jag skulle stanna, så att han kunde konkurrera med grannkeramikern som var mer modern.

Så trots alla språkbarriärer och utlämnande så var det en spännande resa. Och jag får ju trots allt vara korkad på TV! Och de tyckte att jag var så bra att de ville ha med mig igen! Tihi...

lördag 16 juni 2007

Ehh... Good luck!

God morgon. Klockan är tio i sex på morgonen och det enda min kropp är intresserad av att göra är sova. Jag ska träffa de andra från tv-stationen Arirang om en halvtimme. Igår var jag där på ett möte innan själva "utflykten." De pratade som vanligt med mig på koreanska fast det är en engelsktalande kanal i Korea. Och sen kastade de fram ett manus på koreanska. När de såg frågorna hopa sig i min blick, frågade de (fast de frågat så många gånger tidigare och jag fått fylla i en lapp om vilka språk jag behärskar) om jag inte kunde koreanska?
– No, I've told you. I just know english. Am I going to say this in korean?
– No, no. In english! Don't you have a korean friend?
– Yes, but the recording is tomorrow!
– Yes, you have to study!

Så jag är fast med ett manus jag inte förstår och har ingen aning om vad jag ska säga eller vad programmet ska handla om. Där rök mina hollywoodplaner. Det här kommer att bli världens sottigaste program! Jag försökte få Young-Do att översätta mina repliker men eftersom det var en fest för Johan som fyllt 30 år igår så gick det inte så bra. Han sa att han skulle göra det när han blev full, jag antar att han aldrig blev det.



Detta är två av de sidorna med repliker som jag ska säga. Det finns åtta till!

fredag 15 juni 2007

Konstiga svenskar.

Nu är det min tur att vara konstig, konstig, konstig. Jag frågade en korean på Calles jobb om han visste var jag kunde köpa färg någonstans här i Korea?
– What do you want Mirabelle? frågade han
– I want to paint a wall blue.
– So I say to the painters to come to your home?
– No, I was thinking of doing it myself.
– Okej, I am very busy today. Maybe I can help you tomorrow?
Jag fick ett tips av Swea istället att köpa färg på B&Q Home. Ett helt okej ställe som inte är i närheten av utbudet och den familjära stämning IKEA hyser.

Jag och Carl började måla och samma korean frågade Carl förvånat.
– Have you done this before?
– Yes, in my apartment in Sweden, sa Carl.
– Oh!

I Korea gör man inget själv. Det finns det hantverkare till. Så koreanerna på TAT tyckte att vi var väldigt märkliga och stod och studerade oss när vi rollade färg på väggen.

torsdag 14 juni 2007

Puh...

Klockan är halv tolv och jag har precis kommit hem från TAT-kontoret. Jag har målat en vägg blå och på den massa cherry blossoms, eller blommor i alla fall ;). Jag målade på fri hand och Calle gick hem, tror att han blev nervös :).


Och i lördags så hade jag och Morgan syjunta och hon lärde mig sy i dragkedjor i kuddar. Såhär blev resultatet.


Och för att ni ska ha något att jämföra med, såhär såg det ut förut.

onsdag 13 juni 2007

Delivery food.

Jag tycker att de har ett gulligt sätt att få maten hemlevererad här. Det är nästan som i Sverige men med en liten tvist, såklart, vi pratar faktiskt om Korea. Man ringer till restaurangen och säger ungefär såhär.
"Hej. Jag skulle vilja beställa en dokboki och en bibimbap. Och jag skulle vilja ha det levererat till Palladiumhuset 1 nära Pactoly Wöldo."
Dom svarar något på koreanska som du inte kommer att ha en aning om och sen säger du.
"Tack och hejdå."
Ungefär som i Sverige.
Men nu kommer tvisten. Du får allt levererat på en bricka med riktiga metallpinnar och keramiktallrikar. Lyxigt värre! Och inte nog med det. När du är klar ställer du bara allt utanför dörren, så kommer de och hämtar det igen. Dubbelt arbete för dem men du får avnjuta maten på ett riktigt hemtrevligt sätt. Och det är bra för miljön också att slippa alla engångsgrejer!

Glasses.



Jaha, då har jag varit och hämtat mina glasögon!!
Jag gillar de svarta bäst, vad tycker ni?

tisdag 12 juni 2007

Most wanted!

Jag tänkte måla lite på väggarna på Calles jobb. Det har jag tänkt sen jag kom hit, men det har inte blivit av. Det är väl det här med deadlines, finns dem inte så blir jobbet aldrig gjort!

Så då skickar jag ut min fråga i cyberspacen, känner någon till en målarfärgsaffär i Suwon? Det går även bra med Seoul.


Jag tänkte satsa på en ljusblå fondvägg till vänster, med eventuellt ett stiliserat träd på eller lite cherry blossoms som faller ner från taket. Vad tror ni om det?

måndag 11 juni 2007

Ser du stjärnan i det blå?

Det är jag! Det är jag! Jag ska bli tv-stjärna!! I Korea, men ändå. Jag ska åka till ett tempel i ett berg över en helg och ett tv-team ska filma utlänningen när hon gör bort sig. Visst låter det som det ultimata tv-programmet! Det ska ske på lördag, och ni får hålla tummarna att jag hinner spela in det för det har redan blivit framskjutet två gånger.

Puss på er älsklingar! Och håll kontakten för snart är ni vänner med en koreansk stjärna! ;)

Koreanska sjukhus is da shit!

Hej hej.

Jag är tillbaka från sjukhuset nu. Telefonnumret fungerade inte så jag stack bara dit och fick vänta. Men de var riktigt trevliga och de hade engelsktalande människor som hjälpte mig hela tiden och gick runt med mig och berättade om sina kärleksliv för mig där jag satt vit i huvudet och höll på att svimma hela tiden. Det var hemskt!

Så jag väntade först i den internationella delen, sen väntade jag utanför läkaren och då var jag så svag att de fick leda in mig till honom. Sen väntade jag på att få betala (120 800 won), sen väntade jag för att ta urin- och blodprov. Sen väntade jag på att för säkerhetsskull få kvitto på engelska. Sen gick jag till apoteket och fick vänta där också.

Men nu är jag hemma och har börjat ta antibiotikan. Urinvägsinfektion som eventuellt klättrat till njuran. Nästa vecka ska jag dit igen för en check-up. Det ska bli roligt!

Puss och kram snyggingar!

söndag 10 juni 2007

lördag 9 juni 2007

Konstiga korea.


Okej, igår var vi ute i kändistäta apgujeong och kom hem vid 3-snåret. Så idag sov jag läääänge, fast jag skulle träffa Morgan i Seoul för lite tygshoppande. Jag hann bara gå upp, sätta min nakna rumpa på kontorsstolen innan jag stördes av dörrklockan.
– Vem i helvete kommer och hälsar på nu?!
Jag slängde på mig mysbyxor och t-shirt och öppnade för en liten koreansk tant. Hon pratade länge och väl med mig på koreanska och jag släppte oförstående in henne. Hon gick runt i köket och satte små vita lappar med något kladdigt på i skåpen. Sen gick hon, och Calle ropade från sovrummet om det var fritt fram. Jag kollade i skåpen efter henne och fann att det redan funnits små vita lappar där, innan hon kom?!



Någon som kan hjälpa mig med detta mysterium? Varför sätta upp små vita lappar med någon gegga på i köksskåpen?!

fredag 8 juni 2007

Must have – Glasögon.

Ett tips till alla utlänningar som ska till Korea, köp glasögon!! Det är avsevärt mycket billigare än i Sverige, till och med om du går till det dyra Itaewon och en optiker som säkerligen tar betalt för sina goda engelsk-kunskaper (Italian Optic i Itaewon).

Synundersökningen tog tre minuter och jag såg knivskarpt till och med de minsta bokstäverna. Och snabbare har jag aldrig någonsin valt bågar.
"I really like your glasses" sa jag till optikern och han beställde de röd- och vitrandiga glasögon han hade på sig till mig, och ett par gröna. Hela kalaset gick på 210.000 won, vilket motsvarar 1.560 svenska kronor. Jag vet inte vad glasögon kostar idag men jag har bestämt för mig att mina gamla som jag införskaffade för fyra år sen gick loss på 2.400 kronor. Jippie!!

Å andra sidan så verkar internet trots allt vara det absolut billigaste alternativet.

torsdag 7 juni 2007

Farväl.


Idag hade SVEA avskedslunch för mig. Jag avskyr farväl. Kan man inte bara låtsas som om man ska träffas nästa vecka? Jag brukar skriva till mina vänner hemma i Sverige och fråga om vi ska ses och käka middag eller något, fast jag vet att jag är här och de är där. Men det känns lite trevligt att låtsas att jag kan vara med ibland.

Vi käkade på en trevlig restaurang med en personal som inte riktigt brydde sig om oss. Och jag fick paket!! Ett jättefint smyckeskrin som hade en speldosa inbyggt i buken. Jag kommer att sakna dem allihop och är så glad att jag anmälde mig till gemenskapen.

Linnen och bikinis.

Jag har studerat koreanska kvinnors klädsel de senaste månaderna och har kommit fram till att de har de kortaste möjliga jeansshort eller minikjol men aldrig, aldrig linne. Inte en endaste en har jag sett. Och inga urringade tröjor heller där de visar klyftan, det verkar vara helt förbjudet och klassas med största sannolikhet som lösaktigt. Och ända fram till igår så har det känts fel att sätta på mig ett.

Jag saknar att gå med linne och känna luften smeka svalt under armarna. Så igår trotsade jag lagarna och gick med flipflops och linne till matvaruaffären. Tänkte se om det väckte uppmärksamhet. Och inte förrän jag väl var där insåg jag att jag alltid väcker uppmärksamhet och det var svårt att avgöra om det var mer eller mindre.

Så jag längtar till Sverige. När mina linnen får se dagsljus och jag kan ligga på plajan och sola mig i en alldeles normal bikini. Här har de nämligen bara heltäckande baddräkter eller bikinis bestående av ett linne i badräktstyg och ett par hotpants till underdel. Och längst in i butiken brukar de ha en endaste som ser någerlunda västerländsk ut, men då med värsta inläggen och push-up. Jag hade tagit två simtag i den och mina bröst hade letat sig ut i friheten och utstött glädjetjut i munnen på varandra.

Tjingeling.

onsdag 6 juni 2007

Helgdag.

Idag är det Sveriges Nationaldagen och jag har ingen aning vad jag ska göra med den. Calle kom hem igår och vi käkade salladsbuffé klockan 21.30 på Homever. Medan Calle senare slogs mot jetlagen och satt uppe i timmar och pratade med vänner och spelade spel så sov jag som en gris. Och nu är han trött och jag vet inte hur jag ska fira. Vad ska jag fira? Någon som kan hjälpa mig?

I Korea är de också lediga för att det är Memorial Day, dagen att hedra och minnas patrioterna som dog för sitt land i kriget mot Nordkorea och koloniseringen av Japan. Det slår lite högre än, dagen som en gång varit Svenska flaggans dag och då Gustav Vasa kröntes till kung. Koreanerna brukar spendera, som de flesta av sina högtider, hemma med familjen eller besöka någon gravplats. Klockan tio slår regeringen på sirenerna och alla koreaner tänker under tystnad på alla som dog för Koreas självständighet och frihet.

Men jag tycker att det är bra att vi försöker fira vår Nationaldag och alla inflyttade får en chans att fira sitt nya medborgarskap. Inte som det var när jag växte upp, och man blev kallad rasist varje gång man yttrade något bra om Sverige och det var bannlyst att sjunga nationalsången på skolavslutningarna.

Heja Sverige i evighet, amen!

tisdag 5 juni 2007

Min promenad.


Det har vimlat av promenader runt husknuten på bloggar nu ett tag och det är något jag verkligen kommer att sakna, min promenad som börjar bakom vårat hus. Från fönstret har vi sett den lilla kolonilotten utvecklas från grå och brun soptipp till grönskande fröjd.


Och efter kolonilotten kliver man in i ett kulligt skogslandskap.


Och efter en stund poppar gravstenarna upp. Jag gillar verkligen att det inte finns några regelrätta begravningsplatser här utan att stenarna placeras i naturen. De är så vackra och smälter så bra in.




Ett träd som trillat skapar dramatiska former.


Calle brukar kalla mig "din stadsbo" fast jag bestämt brukar hävda att jag föddes på landet (20 min snabbmarsch från centralen i Malmö). Jämfört med honom har jag inte sett annat än asfalt och aldrig lyckats se vilda djur i naturen. Men se! Det måste smitta av sig. En groda!


Och går man ännu lite längre så kommer man till ännu bördigare landskap. Kolla in lilla gumman som påtar i trädgården. Ursöt! Det är så jag ser mig själv i framtiden, i en stor stråhatt och mulliga former.


Och naturligtvis risfälten, vi är ju trots allt i Asien.



En man vilar sig efter trädgårdsarbetet.



Så ni förstår säkert varför jag kommer att sakna det. Kungsbron, stadshuset och kanalerna i all ära, men detta är något helt annat som jag antagligen aldrig kommer att få se igen. Snyft.

måndag 4 juni 2007

Begravning i Tibet.


Det var ju en vecka sen jag var i Tibet men jag kan inte låta bli att skriva om det i alla fall. De har konstiga begravningar där borta. Bland annat en som heter "sky burial." Då styckar man den döda kroppen och lägger den på en klippa för fåglarna att festa på. På så vis så stannar den i kretsloppet. Barn som dör begravs alltid på detta viset. Eller så kan man kasta kroppen i sjön och låta fiskarna gnagga i kanterna. Det är därför tibetaner aldrig äter fisk. Men de kan ibland äta upp sin gamla mormor för att hon ska bli en del av dem själva och stanna hos dem för alltid. De är konstiga de där tibetanerna! Jag ska helt klart kremeras!

Hello, hello!

För att få er att förstå hur exotisk jag är här, och hur svårt det kommer att bli att komma tillbaka till Sverige och sluta vara "speciell." Bli en i mängden med blonderat hår och ingen som höjer ögonbrynen för min majestätiska längd, 170 cm.

Vi blev fullständigt attackerade av barnen när vi var på det största templet Gyeongbokgung i Insadong, Seoul.
"Hello, hello!"
En kille frågade mamma artigt "do you want something to drink?" och en annan skrek exalterat efter Lasse "it's Santa Clause!"

Jjimjilbang.


Och som de skulle ha sagt på tv-programmet Bullen: Kvinnorna på bilden har inget med inlägget att göra. Det är bara reklam för något på en buss i Chengdu, Kina.

Jag är ledsen att jag inte tog med mig kameran. Inte för att jag skulle vilja att ni såg mig liggande utfläkt på en inplastad bädd. Badande i vatten och min egen gamla döda hud med en adjuma (gift kvinna) med permanentat hår iklädd svart bh och trosor hängande över mig. Som flåsade vitlöksdoftande andedräkt i mitt ansikte medan hon skrubbade min nakna kropp, överallt! I armhålorna, på brösten och under fötterna och alla ställen där emellan.

Det var snabba ryck och många procedurer och svårt att förstå vad hon menade när hon knuffade mig i sidan när hon ville att jag skulle vända mig. Pekade på rum jag skulle gå in i och svettas ut allt skit som fanns i mina porer. Och oljan som flödade över min kropp och gjorde det svårt att ligga kvar på britsen. Det var upp med benen och på rygg och mage och massage och skrubb och inoljning och kräm och olika bad med olika temperaturer och bubbelpool, ahhhh.

Och det tog bara några sekunder att vänja sig vid nakenheten och ganska mysigt att bli riktigt ompysslad. Så jag rekommenderar starkt alla som vistas inom landets gränser att prova Jjimjilbang. Ett badhus dit man kan gå och vistas i evigheter. Där finns allt du kan tänka dig. Varma och kalla bad, bubbelpool, ångbastu och bastu det droppar kallt från taket, och grottbastu och sovsalar. En tunna med värme som du sitter på med en kappa över, ska vara bra för något. Rum med datorer, restaurang. Ett bås med en stark röd lampa och madrass att ligga på, ingen aning. Tv-rum och videorum och ett inplastat papper med behandlingar du kan välja mellan. Jag valde skrubb- och oljemassage. Det kostade 40 000 won (298,50 kr) och var definitivt värt var enda krona. Kanske inte lämpat för riktigt blyga personer dock.

Jag har blivit rekommenderad Itaewonland men de har stängt pga finansiella problem så jag besökte Jjiljimbanget på Hotell Hamilton i Itaewon istället. Gå upp vilken uppgång som helst så ser du det. Lycka till med skinnömsandet!

söndag 3 juni 2007

Koreanska flickvänner.


Ett litet inlägg om koreanska flickvänner från ett manligt halv-asiatiskt-amerikanskt perspektiv. Hans koreanska flickvän gillar att peta vax ur hans öron och det är han helt okej med eftersom hans mamma brukade gör det på honom när han var liten. Men när hon ville samla kråkor ur hans näsa sa han "stopp." Och inte heller fick hon klippa eller rensa skit under hans finger- och tånaglar. Koreanska flickvänner älskar tydligen att leka skönhetssalong med sina män. Trycka finnar och massera fötter. Bläää...

Och tydligen är de väldigt gnälliga också (detta fortfarande taget ur samma mans mun). "Kan du bära min glittriga handväska till mig." "Jag orkar inte." "Kan du hämta mig." "Jag når inte." Han sa att han hade haft tur med sin flickvän. Och jag var övertygad om att de hade ett långt förhållande bakom sig. Men i dörren innan han gick så visade det sig att de träffats för tre veckor sen?! Men det var kärlek av första klassen det försäkrade han. Det händer så fort här i Korea, kärlek och giftermål, det är svårt för en svensk tjej som mig att hinna med!