Sweet home forever

Egentligen borde jag lägga upp bilder från helgens vinterfestival. Det var kul! Men jag vill hem.. till sverige... jag saknar min bullriga kyl och mina tjutande element. Mitt kalla trägolv. En affär med bara varor som jag känner igen och expediter som jag kan fråga.

Jag vill ha en tvättpåse att tvätta mina bh:ar i. Jag vill ha tomatkross!!! Jag vill ha blekmedel till mitt hår, jag vill inte behöva färga det svart för att dölja mitt eget råttfärgade. Jag vill prata med Mats. Jag vill ha mina fötter på hans soffbord när vi kollar på en film och jag kan krypa upp i hans hårda soffa under en filt. Jag vill höra honom säga att "allt blir bra". Jag vill jobba, jag vill att Kerstin ska säga att jag är duktig. Jag vill äta svensk sushi och Helenas torra lax med rödbetor. Jag vill gå på stureplan och kolla på kloner med backslick. Jag vill se solen gå upp bakom statshuset när jag går till jobbet. Jag vill att solen ska gå ner klockan fyra. Jag vill dricka öl nere i humlan på fredags eftermiddagen fast det bara är fyra stycken som gör mig sällskap. Jag vill ha egna vänner. Jag vill inte känna mig påträngande. Jag vill inte att folk ska umgås med mig för att de tycker synd om mig. Jag saknar POP. Jag saknar till och med min gamla häst till dator. Jag saknar radion, jag hade kunnat lyssna på hur mycket hårdrock som helst, Kobbe! Men helst Annika Lantz... Jag hade velat se Prinsar och prinsessor på tv igår. Det borde jag fått göra. Jag har ju varit med och gjort vinjetten.

Jag hade velat titta på alla äckliga dokusåpor. Jag vill titta på guppande täcken!! Jag vill sitta på café och skriva, utan att känna att jag är konstig. Jag vill ha högklackade skor, jag vill förstå utan att behöva anstränga mig. Jag vill...

I natt jag drömde....

... något som, jag aldrig drömt förut. Jag drömde jag var tillbaka i Sverige, av någon väldigt viktig anledning. Calle hade jag fått lämna kvar i Korea och själva flygresan hade på något sätt poppat ut ur hjärnan på mig. Jag hade bara ett svagt minne av att jag varit otroligt trött den senaste tiden och mycket väl kunnat flyga över halva jorden utan att vara medveten om det, jobbig känsla.

Men det jobbigaste av allt var att jag glömt bort varför jag åkt tillbaka, den viktiga anledningen, poff i luften. Så jag sprang runt i Lund, som nu bestod av massa stora köpcentra (hemskt vad mycket som kan hända när man är borta några veckor). Och skulle besöka mitt gamla jobb, Södergården, som för övrigt ligger i Malmö. När jag nästan hittat dit träffade jag min moster och vi hoppade på en spårvagn och åkte iväg och av någon mystisk anledning så försvann hon i trängseln och när jag hoppade av var jag vilse.

Då upptäckte att jag hade blivit av med min jacka, väska och tröja. Jag följde med en tjej med grön kjol och ljust hår hem, hon bodde med några andra i ett stort hus med kläder överallt. Hängandes från taket och i högar på golvet. Då hade jag plötsligt på mig en mycket finare kappa och trendigare väska än innan. Så jag var nöjd, men det varade inte länge förrän kläderna gick upp i rök och ångesten kom tillbaka. Varför var jag där? Var är mina saker? Och varför känner jag inte igen mig i Lund? Och varför måste jag besöka mitt gamla jobb? En annan tjej i huset blev också hon av med sina kläder och jag frågade försiktigt om jag kunde följa med henne och hennes kille och leta efter dem (jag ville inte bli lämnad ensam)... Sen vaknade jag av att Calle stod och torkade håret med en handduk i rummet. Tack och lov!

Jag drömmer ofta att jag blir av med saker och måste hysteriskt springa runt och leta efter dem. Varför gör jag det?

Den långa resan till Korea...

... i en snabb sammanfattning. Jag är nämligen sjukt trött eller jetlaggad.


Detta är mitt liv: en resväska på 21,3 kg, en datorväska och en liten handväska. Det är tur att Sydkorea ska vara ett shoppingmecka.


Calle på Kastrup.


Vi färdades genom Holland, Amsterdam, med självspolande toaletter och rullband som sa "Mind the steps" varannan sekund. Och för att inte glömma alla stånd med tulpaner och Casinon (vi hann aldrig lämna flygplatsen och det tog 20 min för oss att gå till vår gate).


Ett museum hann vi dock med. Tavlor med snuskiga gubbar som taffsar på serveringspersonal på en bar bland annat.


Flyget tog 20 timmar och hade en behaglig klastrofobisk atmosfär omkring sig. Maten var inpackad i små separata förpackningar som vanligt men för omväxlings skull var den väldigt bra. Det blev en krigsfilm på Calles dator (jag hatar krigsfilmer, speciellt dem där alla lemmar far blodiga över hela filmduken) och en massa bökande och sökande efter bekväma sovställningar som tyvärr uteblev.


Efter en säker landning och en och en halvtimmes behaglig bussfärd, lyxig plats för ben och intressant utsikt med berg och landsbygd, så befann vi oss i Happy Suwon. Stora betonghöghus med reklamskyltar överallt. En konstig känsla att vara i minoritet och oförstådd.


Kameran i vår lägenhet så vi ska veta vem som kommer på besök. Anpassad för Koreaner så Calles huvud kom tyvärr inte med på bilden. Sjukt hightech lägenhet. Man sätter igång vasken med en knapp i golvet. Alla dörrar pratar med oss och lyset i hallen är automatiskt. Och så är det gasspis och ugn som tänder sig själv. Inga olyckor med tändstickor. Och så har vi en speciell riskokare. Bap betyder ris, så en bap-maskin kan man säga. Och en tvättmaskin!! och en diskmaskin!! En flatscreen-tv, trådlöst nätverk, micro...


Och just det, har jag sagt att vi bor i en fyra?! Med två toaletter? Utsikten (det är en genomgående lägenhet) från 13:e våningen är fantastisk. Dock tycker jag att det gungar en del när jag tänker på att vi befinner oss så högt upp. Åksjuk som jag är.

6 dagar kvar!

Det är jul hemma och allt som hör till. Släkt och vänner och julskinka och nötter och barrande granar, ljusslingor och mörker och irriterande reor där alla julklappar kostar 50% av priset. Grrr...

Då är det svårt att föreställa sig att det bara är 6 dagar kvar tills vi landar på Koreansk mark. Då kommer vi omges av ett myller av korta människor och ris och kimchi och koreanska oförstående ljudmelodier. Höghus och avgastjock dimma.

Sex dagar kvar... Det är inte länge. Lite mer än en hel arbetsvecka och vi vet alla hur fort de brukar gå. Undra om mina arbetskamrater uppskattade julkalendern med godis som jag lämnade till dem. Jag har alltid velat öppna alla luckorna på julkalendern med en gång!

Tick, tack, tick, tack...

Jäklar vad det tar tid att packa. Speciellt eftersom jag ska hyra ut min lägenhet och tvingas packa ner resten av mitt liv också. Och för att inte glömma flyttstädningen. Puh, allt detta trodde jag att jag skulle hinna med ikväll + att titta på Bonde söker fru (det var ju det sista avsnittet!) + skriva i min älskade blogg naturligtvis. Jag måste vara ute ur lägenheten på fredag. Då åker jag till Malmö och kommer inte tillbaka förrän i juli 2007.

Ni kan se på bilden hur långt jag hunnit. Jag har inte ens börjat att dra fram grejerna under sängen eller badrummet. Mina fingrar är skrynkliga av allt skrubbande och diskande och jag är sådär tröttvarm som man blir när man borde gått och lagt sig för ett tag sen.

Och vad ska jag packa? Det är vinter där nu och vi ska stanna till sommaren och jag hittar inte min bikini!!

Men kolla vad jag hittade, lösningen på mina problem (en artikel från DN):
Låt det vara sagt en gång för alla. Den som inte är intresserad av att känna, titta, handla, shoppa, fynda, vrida, vända, leta, pruta och köpa: åk till någon annan plats än Seoul. Den dygnet runt-öppna kommersen sker i varje upptänklig vara från varje hörn av jordklotet. Allt finns att köpa. Damkläder har ett motsvarande Ikea-stort varuhus, herrkläder ett annat. Det är helt obeskrivligt och mycket skrämmande för den oinvigde. Men kläder är en sak. Det finns en fotbollsplan med kökstillbehörsaffärer, en sektion för begagnade borrmaskiner, knivar, skrot, antikviteter, koreansk lack, blommor, oändliga våningsplan med plastsmycken, plastblommor, ginseng, keramik, läder. Rådet till Korearesenären måste bli: res lätt och ta med en extra väska. Eller köp en ny.

Problem solved :)

Läs hela artikeln

Nu kan ni andas ut allihop...

... jag och Carl och Charles ska bo i en fyra (bara jag som börjar på m. Tänk om de börjar mobba mig?!). Ett rum till mig och Carl, ett till Charles och ett extra rum till alla svenska tatare som kommer och ska jobba på korea-kontoret. Och kanske till eventuella vänner som vill komma och uppleva Korea med oss (hint, hint. Välkomna speciellt alla ni som har namn som börjar på m). Det känns otroligt bra, förutom chokladen förstås som jag själv får se till att lägga på kuddarna då!!

Petter och Nisse (eller så heter de något helt annat) ska bo i en annan lägenhet och det verkar som om det ska vara fixat tills vi kommer ner. Glädjeyra och raketer. Puh, vad skönt!

/Mirabelle med mera mjäll
(Moiraboll, Baromill, Biramjäll, Bella Bulla eller Miiiiiirran)

PS. Är C en finare bokstav än M? Den kommer ju före i alfabetet och används mycket mer sparsamt? Charles, Champagne, Charmerande, Citron. Moln, mörker, magnefik, majskolv. DS.

PANiiiiiIIIIIK!

Calle ringde och han ville prata med mig om Korea ikväll.
– Vaddå prata?
– Ja, det är lite saker gällande hur vi ska bo?
– Vaddå, hur vi ska bo? Har jag ingenstans att bo eller?
– Jo, men det blir kanske inte direkt såsom vi tänkt oss.
– Hur menar du då? (säg! säg! säg! ...nu!)
– Ja, vi har ju ingen lägenhet.
– Okeeeeeej. (Fast det visste jag sen innan och inbilat mig att vi ska bo på något tjusigt hotell med små chokladbitar på kuddarna).
– Ja, så vi får nog bo hos Petter (eller något annat namn jag glömt) och Nisse (eller något annat namn jag glömt).
– Och jag ska nog bo första veckan i Seoul (där ligger inte Petter och Nisses lgh). Och sen fyra veckor med dig i Suvon och efter det en månad till i Seoul.

Åh nej, själv i Sydkorea! Med Petter och Nisse och massa koreaner som inte förstår engelska. Nu faller hela idén med att flytta dit. För att vi ska få vara tillsammans. Nu får vi pendla ändå! Hata tåg, hata tåg, haaaaaaaaaaaaaata tåg. Jag får nog ändra fokus om jag ska klara denna resan. Det viktigaste är kanske inte att vi är ihop utan att jag ska skriva min bok och ha tak över huvudet i 6 månader. Överleva helt enkelt. Om jag bara fixar det så är jag nöjd. Allt annat som blir bättre än så får bli en glad överraskning. Jag ääääälskar överraskningar! Hah!

27 dagar kvar...

Idag är det 27 dagar kvar tills vi åker.
Klockan är nu kvart i sex i Korea och det är 6 grader och regn.

Det har nog regnat hela dagen känns det som. I morse när jag kollade vädret i Korea regnade det också. Pratade med Calle precis. Det börjar bli en hel del virrvarr om vad som ska med och inte med och vad som är smartast att packa med sig och mamma ringde och sa att jag absolut inte fick förvara foton och minne på vinden ifall det blev inbrott. Men var ska jag göra av dem då? Mitt förslag var att fråga killen som ska bo här om han kan ha några lådor i ett hörn. Då sa mamma att om han har fest försvinner det säkert ändå. Och vill jag verkligen att han (och de han har fest med) ska kunna rota i mina personliga saker. Nä, såklart vill jag inte det! Så nu vet jag inte vad jag ska göra om jag inte tänker tåg-båt-luffa dit och det lär ju ta ett tag. Fast det blir kanske en spännande bok av det? "Den långa vägen till Sydkorea." Hihi... Totalt insnöad på att skriva böcker för tillfället.

Men nu måste jag sova. Eller i alla fall tänka på refrängen. Det brukar ta minst en timme från att jag tänkt tanken till att jag faktiskt går och lägger mig. Jag skyller på Alfons Åberg, jag ska bara...

Puss

Min kompis, kompis har varit ihop med en Sydkorean!

www.shirtsweb.com

Okej, såhär är läget. Jag fikade med en kompis igår och hör och häpna, jag gled raskt in på min Sydkorea-resa. Verkar vara "samtalsämnet" i min närvaro för tillfället. Men. Då avbröt han mig och berättade att hans tjejkompis, som varit i princip alla delar av världen, även varit ihop med en Sydkorean! Och varit där i typ nån månad. Träffat svärföräldrar och allt. Ovan att äta med pinnar bjöds hon på någon slags nudelsoppa och förväntades få i sig det med, inte vanliga träiga pinnar som vi har här i Sverige utan glatta stålpinnar. Och så fick jag tyvärr ännu en bekräftelse på att Sydkoreaner är dåliga på engelska. Mmmm, svärföräldrarna förstod henne inte alls. Numera bor hon dock i tryggt förvar i Stockholm eller var det Uppsala, i alla fall utan Koreanen och alla talar svenska.

Jag vill osså...

Mmmm... jag vet att jag borde sova för lägesen. Klockan är trettiotvå minuter över tolv! På natten. Mmmm, jag vet! Men. Jag håller på att bli galen för att jag inte kan fixa så att jag får upp senaste inlägg på min sida. Alla andra har det, Minna, Amy, Paul, K-A, Brian i Miami som skriver om påskägg och Torsten i Sjöbo!?.. Ja, precis alla! Utom just jag! Vilken frustration. Arghhh! Jag vill osså. Buhuuuuuhääähhhhhh... Kanske lite känslig för tillfället.. Men.. BUHÄÄÄHHUUURRRGGGHHHHH... snyft. hulk... Jävla blogger, skit, helvete piss och mög. Mobbing! Det är vad det är. Ren och skär vuxenmobbing. Jag ska stämma dem! Vilken smärta de åsamkat mig. Som jag lidit! Jag kan för böveln inte sova. Detta kommer att gå ut över mitt jobb som i förlängningen kommer att förlora pengar på att jag inte kan prestera så som jag borde, såsom jag är betald för att göra. Såsom jag gör när jag kan soooooooova. De ska fan få för rutten ost! Och all annan ost för den delen också. Så därmed basta! Ha! Ha!

... men det funkar inte i alla fall... snyft... snyft...

Natasha och Soyoung

Hej alla glad. Nu har min kära man skaffat vänner från Sydkorea och lovat mig dyrt och heligt att de ska bli mina vänner oxå. Jag får väl muta dem med choklad eller vad man nu kan tänkas göra för att få vänner i Korea? Kimshi? Vin? I alla fall så jobbar de på TAT (Carls företag) i Korea och har varit på besök i Sverige i två veckor. Carl har visat dem runt i malmö och förhoppningsvis kommer de att göra det samma i Sydkorea. Han verkar gilla dem.

Här är några bilder på dem och Carl när de dricker vin vid lunchtid tidigare idag. En återställer eftersom de rockade loss på Etagé till tidigt i morse ;)... Verkar som om Koreanerna kan festa. Men de var överraskade över hur trångt och vilken kroppskontakt det rådde på dansgolven. Verkar konstigt eftersom Sydkorea är en fjärdedel av Sveriges yta men har en befolkning på 48 miljoner?! Kan det bli trängre?

De var två tjejer. Den ena kallade sig Natasha (det är hennes europeiska namn, vilket är vanligt att ha utöver sitt vanliga namn i Asien) och har gul tröja på bilderna. Den andra hetter Soyoung och sen var där en kille som hette Johndoe.

Puss och kram

Sprutor, sprutor, sprutor...

För några år sen fick jag en impuls att övervinna alla mina rädslor. Det gick ganska bra faktiskt. Jag tyckte bland annat att det verkade otroligt läskigt att resa alldeles ensam, så jag åkte till Australien i en månad och backpackade. Vågade inte riskera att totalt kollapsa på ett vandrarhem med huvudet i en blöt kudde så jag mötte upp min kompis Sandra första halvan av resan.

Stora högljudda motorcyklar med växlar hade jag aldrig ens vågat sitta på. Så jag anmälde mig till en trafikskola och kom så långt att jag körde på landsvägar och kunde krypköra runt koner utan att sätta i foten. Dock fick jag aldrig mc-kort fast det stod en liten söt Yamaha Midnight Special i mammas garage och väntade på mig (där står den än).

Och så till sprutorna. Jag har ärvt min mammas skräck för nålar. Fast jag ligger ner och läkarna säger till innan de sticker och det känns ganska bra efteråt så svimmar jag utanför dörren. Det var bara att anmäla mig som blodgivare och det gick mycket bättre. Nålen rörde sig aldrig i armen som när de håller på att byta kapslar hela tiden när de tar blodprov. Det hjälpte också till att jag fick fika och pengar och ibland en t-shirt eller en biobiljett på köpet. Jag fick ligga i bekväma läderstolar och de kom alltid med juice till mig efteråt.

Så då borde det inte vara några problem att bli vaccinerad tänkte jag och knallade ner till hälsoläkarna. Men tji fick jag. Det sved när de sprutade in vätskan i muskeln och sen svullnade den upp och armarna blev liksom lama och jag kände mig yr. Det var längesen jag klagade så mycket på jobbet. Aj, aj.. mina armar... Idag tog jag mina två sista sprutor. Totalt 5 stycken. Det är lite synd om mig nu. Och så är jag lite sjuk också!

Eh tack... En pekbok?!

När jag var ett år fick jag en pekbok i present. Nu, 27 år senare, fyllde jag 28 och gissa vad jag fick då? Just det, en pekbok! Cirkeln är sluten.

Kanske låter skumt men tänk att du åker till ett land där språket är bokstavligen rena kinesiskan (okej, nästan bokstavligen då). Tänk vilken ypperlig present en pekbok faktiskt är.

Nu kan jag utan att ens försöka yppa ett ord på koreanska eller krångla mig fram med kroppsspråk klara mig riktigt bra. Tror jag! Jag kan i alla fall peka på drinkar och djur. Det är en början.

Kanske är boken en aning gammal eftersom jag hittat både datadisketter och VHS-band och åttitalskläder... Men till min förtjusning fanns det en genomskärningsbild på kroppen, kan behövas om man är en hypokondriker som jag.

Hur bra tror ni jag klarar mig i Korea på en skala från 1-10? Några bud?

Även om himmeln faller ner...

Jag tror att jag har drabbats av resfeber! Idag känns mitt liv här i Stockholm alldeles för bra. Varför ska jag flytta? Varför ska jag uppleva något nytt? Varför håller jag på och strävar efter nya saker hela tiden när jag ibland är relativt nöjd med hur det är just nu. Jag tycker inte om förändringar. Oftast vill jag att allt ska vara precis som vanligt, som det alltid har varit. Oftast har jag ett starkt trygghetsbehov. Oftast upplever jag mig själv som en bakåtsträvare.

Men ständigt, ständigt så utsätter jag mig själv för nya prövningar. Jag förstår inte detta. Varje gång jag börjar på ett nytt jobb ångrar jag det bittert när jag försiktigt frågar min närmsta kollega efter toaletten. När jag somnar klockan sex på kvällen samma dag undrar jag om jag någonsin kommer att få tillbaka mitt privatliv. Nya utmaningar tar musten ur mig.

Så nu är jag här igen. Och nu spar jag inte på krutet. Jag ska flytta till en helt ny världsdel. Jag förstår inte språket, sederna eller hur man ska läsa deras kartor (jag har världens sämsta lokalsinne och hört att de inte är uppbyggda med gatunamn och nummer som här). Och för att göra det hela lite roligare så ska jag åka dit med min pojkvän sen sju månader tillbaka. Sju månader av distansförhållande vilket innebär att vi träffats varannan helg!

Jag hoppas verkligen att det Koreanska talesättet stämmer: Även om himmeln faller ner, kommer det att finnas ett hål att gå igenom.

Marie – Min för tillfället starkaste länk till Korea

Detta är min nuvarande arbetskollega Marie (på Ogilvy i Sverige Stockholm). Hon är född i Sydkorea och är det närmaste jag kommit landet hitintills. Det lovar gott eftersom hon är väldigt trevlig och sprallig. Jag gillar henne. Som ni ser på bilden (hon står på ett berg där det ryktas att stadsministern bor) så besökte hon Seoul i somras och kom med följande information (läs: detta är vad jag kommer ihåg). Det är ungefär lika dyrt här som där, det är bra standard och så är människorna långa. Till detta måste sägas att Marie inte är den längsta person jag mött. Och sen får man ju inte glömma kålsalladen Kimchi förstås, antagligen det viktigaste i hela världen.

Horace Engdahl och jag bevarar det svenska språket

Nu har jag bestämt mig för att skriva på svenska istället. En klok kvinna på mitt jobb sa att min familj och vänner kanske inte skulle känna igen mig genom det engelska språket. (Eller så orkade hon helt enkelt inte plöja igenom min knaggliga engelska). Mycket visa ord i vilket fall som helst som jag härmed kommer att efterleva.

Idag är det exakt 42 dagar tills vi åker. Det är för tillfället molnigt och 6 grader i Sydkorea. Så lugn alla ni som avundats mig för att ni trodde jag skulle ligga på stranden och sola och beställa drinkar hela dagarna och spendera min mans lön på lyxiga prylar som hårspolar och kimonos med broderad guldtråd. Jag kommer att packa vinterjackan och leva på nudlar och vinka av mannen på kvällen när han ska underhålla sina kunder på lyxiga restauranger med sidangardiner och damsällskap istället! Eller så får jag gräva fram honom tokfull skrålande på en Abba hit ur någon flummig Kareokebar, det har jag förstått är väldigt vanligt i Asien.

Godnatt mina kära vänner och välkommen till min blogg som egentligen inte börjar förrän om 42 dagar.

Puss och kram

The count down has begun

The tickets are now bought. It's a fact: We are leaving for South Korea! on January the third. The plane takes off from Copenhagen at 14.40 (swedish time) and we have to be there at least two hours in advance. My god! What am I going to pack!

I have never been to Asia and know very little about it so it's extremely hard for me to picture myself living there. I've heard that the Korean people are quite nice and I've also heard that they spit on foriegners in the street. I'm krossing my fingers praying to god (again) that they at least know some english, so I can talk to them before they hopingly not spit in my face. I refuse to listen to those who tells me otherwise. Lalalalala...

But there are things I think I know for a fact. They eat a spicy colesalad called "Kimshi" as a sidedish to every meal, no eceptions. My sister told me though that this was very good for my digestion, so I am looking forward to it. Maybe I'll even loose a pound or two :).

Further more a lot of people live in Korea. It's one of the worlds most populated countries. I'm thinking high, high buildings up in the sky. Like Jack and the beanstalk. You can't even see the top of the houses. And there are a lot of balconies, with laundry hanging to dry. I don't know why I picture it so, I just do.

I suppose I'm heading for a culturechock.
What do you think?