För några år sen fick jag en impuls att övervinna alla mina rädslor. Det gick ganska bra faktiskt. Jag tyckte bland annat att det verkade otroligt läskigt att resa alldeles ensam, så jag åkte till Australien i en månad och backpackade. Vågade inte riskera att totalt kollapsa på ett vandrarhem med huvudet i en blöt kudde så jag mötte upp min kompis Sandra första halvan av resan.
Stora högljudda motorcyklar med växlar hade jag aldrig ens vågat sitta på. Så jag anmälde mig till en trafikskola och kom så långt att jag körde på landsvägar och kunde krypköra runt koner utan att sätta i foten. Dock fick jag aldrig mc-kort fast det stod en liten söt Yamaha Midnight Special i mammas garage och väntade på mig (där står den än).
Och så till sprutorna. Jag har ärvt min mammas skräck för nålar. Fast jag ligger ner och läkarna säger till innan de sticker och det känns ganska bra efteråt så svimmar jag utanför dörren. Det var bara att anmäla mig som blodgivare och det gick mycket bättre. Nålen rörde sig aldrig i armen som när de håller på att byta kapslar hela tiden när de tar blodprov. Det hjälpte också till att jag fick fika och pengar och ibland en t-shirt eller en biobiljett på köpet. Jag fick ligga i bekväma läderstolar och de kom alltid med juice till mig efteråt.
Så då borde det inte vara några problem att bli vaccinerad tänkte jag och knallade ner till hälsoläkarna. Men tji fick jag. Det sved när de sprutade in vätskan i muskeln och sen svullnade den upp och armarna blev liksom lama och jag kände mig yr. Det var längesen jag klagade så mycket på jobbet. Aj, aj.. mina armar... Idag tog jag mina två sista sprutor. Totalt 5 stycken. Det är lite synd om mig nu. Och så är jag lite sjuk också!
2 kommentarer:
Vad duktig du är som tagit alla sprutor! Och du.. allt kommer att bli jättebra!
Tack, det behövde jag. Är minst sagt lite nervös!
Skicka en kommentar