Läste en artikel i Bon

"MORGONDAGENS IDÈER
2009 sätter Sydkorea spadarna i jorden för Robot land. En hel stad bara för robotar där industrier, laboratorier, utställningshallar och ett stadium där robotar kommer att uppträda uppförs. Skrattar du? Då bör du kanske ha i åtanke att sydkoreaner har världens högsta utbildningsnivå. Och att de tjänar i snitt dubbelt så mycket som du – loser."

Volvo.

"I like Swedish car. My wife drives Swedish car as well. I work with French people and Germany people so I have to drive neutral car."

Det var nog Mr Hoon Lims kärlek till Svenska Volvo, och speciellt hans XC90 som han körde med vana rörelser, som fick honom till att bjuda hem oss den kvällen på Pactoly Woldo. Bilen var stor och luktade fortfarande ny när han hämtade oss. Han berättade om sin firma och om Abba och vi lyssnade nyfiket. En härlig kittlande känsla i magen att bli bortbjuden på middag till ett koreanskt par.

Det var en ganska lång bilresa och vi möttes av en vacker fru i dörren och en introduktion av henne från Mr Lim om hennes friska vinvanor. Han sa att hon var smart och arbetade mindre och fick mer i lön. Deras hem var större än vårt men inte speciellt imponerande och ganska osmakligt inrett, men bordet var uppdukat med King Crab och Bulgogi och Kimchi och bröd och ost och det var så gott, och vi åt och sen fick vi frukt och han visade oss sin vinsamling. Och sen sin whiskeysamling som han förvarade i sänggaveln i sovrummet, och när Carl berättade om vårt midsommarfirande och snaps så bjöd han på tysk snaps som smakade medicin och var "good for your health."

Efter ett tag med ofantliga påfyllningar av det ena dyra vinet efter det andra, och 200 dollars whiskey och tal om deras ranch på New Zealand så gick Mr Lims ögon bokstavligen i kors och han hade svårt att hälla rätt i glaset och fyllde på whiskey i Calles vinglas och så försvann han en stund och kom tillbaka och sa att han beställt en taxi till oss. Han ville inte köra och det var vi glada för. Vi ska förhoppningsvis träffa dem igen den 9:e juni.

Nytt blod i ådrorna.

Heter du Karl och jobbar på TAT i Malmö så kommer du med största sannolikhet sluta dina dagar i Sydkorea. Det är med särklass det absolut vanligaste namnet på svenskar här nere, och speciellt då på TAT-kontoret.

Så Karl med sin Charlotta är numera bosatta inom landets gränser. De var mycket trevliga och organiserade. På de fem dagarna de vistats här har de nästan hunnit med vad vi hunnit på tre månader. De har lärt sig koreanska, skaffat koreanska vänner, haft inflyttningsfest, flyttat alla sina tillhörigheter hit från Sverige och gått med i SWEA, jag har redan fått en ny uppdaterad lista med namn och adress. Shit, jag var tvungen att hålla upp min Carls visitkort för tullen eftersom jag inte vet var jag bor förutom att det finns ett hus i närheten som heter "Pactoly Woldo" som jag säger till taxichauffören när jag vill hem.

Inflyttningsfesten igår innehöll mycket öl och konstiga snacks och jag älskade dem för att de tagit med Ahlgrens bilar till kalaset. Det är kul med nya influenser och människor med andra bakgrunder att utforska. Mitt huvud snurrade fort och efter att klockan slagit sent så var det bara jag som ville ut och dansa.

Amerikanska basen.

Det finns massa amerikanare som bor i Itaewon. Det där gräsliga området där det bara bor utlänningar och bara de modigaste koreanerna vågar sig dit. Där bor alla militärer i ett inhägnat område med vakter och passerkort för att få komma in. Men det går bra att ta med sig gäster ibland. Och Larissa, ni vet ryskan som jag brukar hänga med? Hennes man är militär och jag har blivit inbjuden. Tjohoooo... till det mystiska stället där det finns västerländska varor som Creme Fraiche och kläder i OLIKA storleker, inte bara Onesize som råder på marknaderna här i krokarna som jag handlar på. Där fanns det märken som... Eh... Kappahl!

En gång i månaden åker Larissa och hennes man och vaktar gränsen till Nordkorea. Det är byggnader som uträttades för femtio år sen och de är i samma standard som då, de penslas bara med två eller tre målarlager då och då för att hålla väggarna uppe. Bakom dem står en drös betjänter redo att följa deras minsta vink. Där sitter de och tittar över till gränsen där Nordkoreanerna står och glor tillbaka. "Det är surrealistiskt" sa Larissa.

Ett tält är uppställt på den dragna gränsen. Halva på Sydsidan och den andra halva på nord. I tältet står ett bord med två ben på ena sidan och två på den andra. Och på sydsidan sitter alltid en militär och väntar på att Nord efter femtio år ska komma till förhandlingsbordet.

Kidz...

Detta är anledningen att jag inte jobbar med barn. Ljudnivån!! Sen är det så många av dem att jag inte hade kallat någon av dem för rätt namn. Det går bara inte...



Här har de lunch utanför Seoul Tower. De tar av sig skorna och sitter på sina egna mattor. Så sött!

Elaka barn

Skenet kan bedra. Hans sockersöta blåbärsögon. Men som liten roade han sig med att sätta upp små, som han själv benämner det, oskyldiga fällor. En planka med stora rostiga spikar uppstickande i sin systers säng och en ståltråd uppspänd i huvudhöjd mellan två träd i skogen där hans kompis skulle komma cyklande.


Det värsta jag själv kan komma på att jag gjorde som barn var att, eftersom jag var så stor och tjock, krama mina kompisar så hårt att de började gråta. Och så dränkte jag flugor och drog ben av pappa långben och eldade min plasttelefon på rummet och mobbade min dagisfröken. Någon som utmanar?

English lesson

Det finns hopp om att nästa generation koreaner kommer att vara bra på engelska. Igår när jag åkte in för att träffa Swea och käka lunch i Itaewon så stötte jag på dessa underbara barn i tunnelbaneuppgången. Han i turkos jacka stannade mig och frågade på bra engelska om han fick intervjua mig. Klart att han fick! Hans kompis stod nära honom och skrev av hans anteckningar. Han frågade mig vad jag hette och var jag kom ifrån och varför jag var i Korea och vilken koreansk mat jag gillade och hur lång jag var. Hans fröken kom springande och tog kort på oss. När jag frågade om hon kunde ta ett kort till mig också föste hon in några barn till i bilden. Jag lämnade platsen med ett leende på läpparna.

Grrr... voff voff

"Tjena kexet, där sitter du och smular!"







"Jag har sparat den
här platsen till dig,
sockertopp!"

Andras ungar...

I Korea tillhör barnen alla. Det är inte ovanligt att man tar upp ett okänt barn i knät på bussen så att han/hon ska slippa stå. Barn är vana vid främlingar, som tar i den, pratar med dem och läxar upp dem som om de vore deras egna.


Jag vet inte vad som är bäst, egentligen. Men det känns ganska avslappnat att de tar hand om varandra, samtidigt som jag själv inte skulle vilja att en främling la sig i mitt barns uppfostran.


(Jisses vad det tog tid innan jag fångade några barn på bild utan att deras föräldrar märke det!)

En hälsning "to Sweden"

Natasha pratar inte bara svenska, hon pratar skånska oxå!!

Mystery solved!

Rasmus "The mystery man" har äntligen anlänt. Jag tycker att jag lyckades riktigt bra med min fantombild (se inlägget "Life in South korea staring..."). Vad tycker ni?


Han var trevlig, vegetarian och satt under ett väldigt fint träd med ljusslingor när vi käkade på japanska RAW igår kväll :).

Party, party...

Denna festen utmärkte sig inte så mycket från vilken svensk fest som helst. Värdarna var dock svensktalande så det kan bero på det. Koreanerna var lite ovana att ta i hand och de höll den andra handen runt armbågen. I Korea ger man alltid saker med två händer, så jag antar att det har något att göra med det. Man har inte så mycket kroppskontakt här så därför blev jag lite chockad när både Soyoung och Natasha (båda koreanskor) kramade om mig när jag kom. Calle måste ha lagt in väldigt många goda ord för mig. I Korea bockar man. Det är det man gör. Och sen bockar man igen. Och igen. Och alltid först till den i rummet med högst rang. Johndo påpekade till exempel att hans kompisar var yngre än honom och alltså hade en lägre rang... Inte alls som hemma där alla vill vara yngst.


Koreanska pizzor eller tja, pizzor är väl inte från Korea? Men de hade en speciell fyllning. Bulgogi (vilket betyder någon slags kött, mulgogi betyder fisk) och ägg på. Riktigt god! Smakade som Pizza Huts amerikanske panpizza.


I början på festen. Vin hör tydligen till ovanligheterna men öl har de gott om. Och Soju som smakar som utblandad söt sprit med en liten unken eftersmak (kan blandas upp med öl).


Såhär såg det ut efter en stund. Till ölen bjöds på japansk snackmix och konstiga färgglada kakor.

Life in South Korea also staring...

Kalle från och med nu mer känd som Malte som ska gästspela här hos oss i en månad. Ledsen för den suddiga bilden och att jag avslöjar honom som nagelbitare...

Life in South Korea staring...

Soyoung and Natasha! Två ursöta Koreaner. Soyoung till vänster, under 150 cm och älskar att baka och laga mat. Förhoppningsvis till sin filmstjärna till man i framtiden. Igår kväll blev vi bjudna på små bruna kakor gjorda på röda bönor och socker med nötter i (bild följer på nästa inlägg). De var bättre än man kan tänka sig faktiskt. Natasha till höger, 163 cm. Hon gillar blonda, långa killar och pratar för att vara korean exceptionellt bra engelska, vilket innebär hjälpligt i svenska mått mätt. Natasha loves Sojo.


Jag och Carl. Ett normalt par i Sverige men i Sydkorea är vi sååååå vackra! Det är coolt att vara västerlänning här. Vi bor vid Pactoly Woldo (Factory World).


Johan "the Korean Office Boss" Olsson som gör allt för kärleken. Jobbar du för honom kan du t.o.m få ledigt för att dejta. En sån chef vill jag oxå ha!


Johndo och Charles. Jag gissar att ni förstår vem som är vem. Undra om Johndo är medveten om vad vi västerlänningar associerar till hans namn. Båda jobbar på TAT. Charles är vegetarian och väldigt förtjust i Asien och Johndo tyckte att det var konstigt att solen gick ner så tidigt i Sverige när han var där i november. Efter två veckor i Sverige så kan man tycka att han borde ha mer att säga om landet?


Morgan, Johans flickvän. Glad och söt och den bästa av oss svenskar på koreanska. Hon vet t.o.m vad stetoskop heter! Men sen är hon också engelsklärare för barn så hon umgås med koreaner hela dagarna. Morgan är inte förtjust i koreansk mat.


Oskar som var en ängel och tog med Carls andra väska på 8 kg till Korea. Han gästspelar här bara i en månad och bor på hotell i Seoul (tre mil från Suwon, där resten av gänget bor).


Sen kommer vi till den spännande Rasmus. Ta-ta-da-da...
Det enda jag vet om honom är att han har långt hår som fastnar i avloppet och har magiska händer när det gäller programmering. Han är 23 år och självlärd. Detta är min bild av honom. Vi får se hur bra det stämmer överens med verkligheten...