I Korea tillhör barnen alla. Det är inte ovanligt att man tar upp ett okänt barn i knät på bussen så att han/hon ska slippa stå. Barn är vana vid främlingar, som tar i den, pratar med dem och läxar upp dem som om de vore deras egna.
Jag vet inte vad som är bäst, egentligen. Men det känns ganska avslappnat att de tar hand om varandra, samtidigt som jag själv inte skulle vilja att en främling la sig i mitt barns uppfostran.
(Jisses vad det tog tid innan jag fångade några barn på bild utan att deras föräldrar märke det!)
5 kommentarer:
Kolla in alla post-it lappar på muren i bakgrunden på bilden med killarna som leker med pinnar (klicka på den så förstoras bilden). Jag fatta aldrig vad de skrev på lapparna eller varför de satte upp dem.
Hej Syrran!
Jag skulle gissa att det är böner, enkelt, effektivt, modernt sätt att kommunicera med Gud.
Förresten är ju killen en koreansk version av vår Gustav. Älskar också pinnar! Jag har fått besjäla alla pinnar i världen och hittat på att pinnarna blir väldigt ledsna om man tar dom från sin familj i skogen, annars hade vår redan lilla trädgård varit ett hav av pinnar i olika storlekar. Alla pinnar är ju fina pinnar. Kärlek är inte selektiv i en 3-årings värld.
Hahaha.. jo, gustav gillar verkligen pinnar!! Förstår att du hittat på en liten vit lögn där.
Jo, något med gud har säkert post-it lapparna eller iaf att man ska önska sig något. Det gillar dem.
Ta väl hand om dig och familjen. Saknar er massor!
Som Mattis (lite modifierat) säger i Ronja rövardotter "du fattas oss"
kramis!!
Naaa... världens gulligaste modifiering till mig. "Ni fattas mig" också!!
Skicka en kommentar