Träffande.

Du vet att du varit i Korea för länge när du...

Jag hatar farväl.

Och att ta farväl av min blogg är svårt. Det är bara något litet jag vill säga, lägga till och utveckla vidare. Egentligen skulle jag slutat i Korea, men jag ville bara säga att jag klarade flygresan. Och det finns en del viktig information som jag ännu inte hunnit delge er.

Jag skulle kunna skriva om min vardag här hemma men tycker inte att det är tillräckligt intressant. Jag hade kunnat skriva om Stockholm men det är inte tillräckligt exotiskt. Jag har inga roliga intressen om ingen är extremt intresserad av mina squash-resultat. Kanske min vikt och kost? Amelie sa "bara du inte skriver en blogg om mode!" Och eftersom jag inte kan något om mode och har väldigt svårt att klä mig själv så "nej, det är nog ingen risk!"

Det enda jag kan komma på är att skriva om är drömmar. Nu när jag kommit halvvägs att uppfylla min dröm att publicera en bok och sitta i svt-soffan och säga "jag har då skrivit den här boken alldeles själv" och samtidigt hålla upp den framför kameran så den kan zooma in ordentligt på "Mirabelle Looft." Men å andra sidan, hur kul är det att bara matas med rapporter om bokförlag och idéer om undergroundkampanjer? Hmmm... Det är kanske lika bra att sluta när man ligger på topp? När man är en cool tjej som hängt i Sydkorea i ett halvår och lyckats underhålla ett gäng svenskar några minuter om dagen. Men ändå... så tråkigt!

What ya all think? Maybe you can find a topic for me? I dare you! I will write about anything you say, and if you say nothing...

Att lämna och komma tillbaka.

Idag är det exakt 21 dagar, 3 timmar och 25 min tills jag lämnar Korea. Det känns både bra och vemodigt. Nu har jag ett liv här, en vardag om än tokig och omvälvande. En tillvaro i Stockholm känns främmande och nästan lite kuslig, men ändå så hemtam. Jag kan gå vägen från min port till Ogilvy-huset med slutna ögon. Jag kan se solen gå upp över stadshuset när jag går över kungsbron. Jag vet vad nästan alla ord i det svenska språket betyder och kan tjuvlyssna på de flesta samtal. Jag vet att en "bulle" är en kanelsnäcka, eller en taxi. Det är svårt att återvända, gå tillbaka i tiden. Till något som har stått stilla när en miljon saker har skett och utvecklats inom mig själv. Men ändå pirrar det i magen och jag kan inte annat än se fram emot det, fast det antagligen fanns en miljon anledningar att jag lämnade det från första början.

Jag kommer att sakna folket här i Korea, de vänliga blickarna och språket jag inte förstår. Krälande bläckfiskar och det ändlösa bläddrandet i Lonley Planet. Och bergen, suck de sagolika bergen, som omger mig och ger mig kraft. Housewife-klubben och min blogg. För om 21 dagar och 3 timmar och 21 min så har jag inget att rapportera från Korea längre. Det kommer att kännas lite konstigt, men vilken ljuvligt härlig känsla att kunna berätta om mina upplevelser själv och inte få svaret "ja, jag läste det på din blogg." Jag kommer att få mitt sociala liv tillbaka. Tjohooo!

Chokelad!

Innan C åkte till Japan så var jag sådär fruktansvärt sugen på choklad. Ja, jag blir det en gång i månaden ungefär, minst! Och efter att jag en gång käkade upp allt som hade tillstymmelse till socker i sig i vårt hem och C sa att jag snart skulle se ut som om jag var gravid. Det har liksom inte känts rätt att äta choklad inför honom sen dess. Det har bara gett mig dåligt samvete. Så när jag var och handlade frukt och müsli så passade jag på att köpa två chokladkakor. Jag tänkte att han skulle jobba över som vanligt och jag kunde knapra på det tills han kom hem och vi skulle gå ut och äta. Men han ringde när jag var på väg från butiken! och sa att vi kunde äta om en timme. Ehhh, det var bara att gömma chokladen i min resväska. Jag menar det är det sista stället som han skulle titta på.

Men.. dagen efter så frågade han om han kunde få låna min väska för att få plats med sitt PS3-spel. Eh... Vänta jag ska bara tömma den på "saker" som jag har i den. Jag fick släpa in den i sovrummet och gömma chokladen under mina kläder i byrån (fan, jag är 28 år och borde inte ägna mig åt att smussla choklad i byrålådan!!) Jag tömde den och stack till Seoul och han stack till Japan för att ha möten med kostym och slips.

Och när jag kom hem... Tror ni att han tagit min väska?! Nähä... Och chokladen var värdelös. Det var något som såg ut som kitkat men det var en kopia och smakade smör och sen något som såg ut som mars men hette "atlas" och den var bättre än kitkat-kopian men inte alls som originalet. Suck.

Mitt förfall.

Idag satt jag i soffan i skräddarställning med min dator i knät. Det blir snabbt varmt och skönt på låren av den. Men när jag skulle resa mig så kändes det som om benen inte ville följa med. Som om jag tänjt ut dem, och genast kickade min fruktan att falla i sönder igång. Precis som när det kändes som om jag skulle tappa alla tänderna då pappa berättade att det ligger tandlossning i familjen. Jag var tvungen att besöka tandläkaren och fråga flera gånger innan han sa "det är bara att le stort, du har inte tillstymmelse till tandlossning" och jag var nöjd, tills ett svartpepparkorn fastande mellan min framtand och tandköttet. Och så var karusellen igång igen. Eller då jag tittade noga på mitt hårfäste vid pannan och upptäckte att det var ganska glest med hår där och det gick lätt att se skalpen. "Herregud, jag tappar allt mitt hår" tänkte jag och studerade alla kvinnors hårfästen i säkert en vecka innan jag kunde koppla av och konstatera att man lätt ser de flesta kvinnors hårbotten. Sen var det det där med naglarna. Jag har alltid haft fina naglar som behövt väldigt lite omtanke. Jag klipper dem när fingertopparna inte längre når ner till tangenterna. Men så upptäckte jag när jag skrivit på min bok ett tag att de började bli platta ovanpå eftersom jag skrev för mycket. Åh, jag vill inte ha platta naglar!! Jag berättade det för en arbetskamrat som tyckte att jag var minst sagt löjlig, så det har jag aldrig vågat säga högt igen.

Dagens ilandsproblem

Hur ska Rasmus komma in i den lilla telefonkiosken utan att böja sig?!

Att vara med sig själv

Har ni tänkt på hur människor påverkas av varandra? Utstrålar energi som studsar runt på väggarna. Hur det kan komma in en person och tända en lampa som ingen visste fanns. Höja värmen några grader och få folk att må lite bättre. Eller tvärtom, kanske lite mer ovanligt men ändå, det blir aldrig riktigt samma sak när de är med.

Jag måste alltid dras med mig själv. Oftast är jag fullt nöjd med det men ibland. Bara ibland skulle jag vilja veta hur det är att inte vara med själv. Veta om det är något jag missar. Och sen skulle jag kliva in och veta vilken inverkan just jag har på omgivningen. Men jag antar att det är sånt man inte ska veta... Men kan undra över ibland...

Nu ska jag färga mitt hår. I de bloggar jag läst om att färga håret i Asien så står det att det oftast blir ganska rött. Vi får se! Tjingeling!

Tjejernas omklädningsrum

Jag och C har börjat träna på ett gym och jag har lovat att jag ska ta några bilder därifrån. Vi har precis varit och tränat. Nu på morgonen och det var bara vi och typ två till och då får man inte riktigt känslan av när hela lokalen är fylld med koreaner i samma kläder (man hyr träningskläder) och står framför varsin tv-apparat. Så jag är ledsen men jag vill inte förstöra nöjet för er genom att visa bilder redan nu.


Däremot tänkte jag passa på att visa en bild från duschen, nu när det inte fanns något folk där. Såklart kan vi inte duscha i ett duschrum utan varsin spegel?!

Bara för att...

... Calle tagit en sån fin bild på mig :)

Du...

... söker du på Korea + Homever så kommer min blogg som första alternativ!! Coolt va?!

Vet ni vad?

Calles rumpa har aldrig somnat?!

Godmorgon kära läsare.

Idag är det dis och fortfarande lite snö i grästovorna. Jag vaknade tidigt. Jag har fortfarande inte kunnat lokalisera var hundarna som skäller klockan åtta varje morgon befinner sig, aldrig lyckats se dem trots våra jättelika fönster som vetter ut över åkrarna. Calle föreslog att det var vildhundar som gömde sig i kullarna.

Nu sitter jag framför datorn och funderar på om jag ska börja göra frukost till min kära man som låst in sig på toaletten för att skura både den och honom själv. Han reste sig upp med röda fläckar på gumpen och axeln efter den hårda madrassen och fråga om vi hade något skurmedel (okej han kliade sig i ögonen, log och klappa mig över ryggen och benet först, sen fråga han). Vilken man!

Jag är sugen på stekt ägg och grova mackor. Äggen är ju lätt fixat, men brödet. Det är svårt att vänja sig vid äckligt sladdrigt vitt bröd, min favorit när jag var liten. Och helst så ville jag rosta det, bre på massa smör som smälte och efter det hälla oboy över. Sen knackade jag av det chokladpulver som inte fastnade i smöret på sidan av oboy-förpackningen. Mmmm.. Det var min himmel när jag var tio år, bättre än all nutella mamma kunde komma hem med från tyskland.

Igår sa Calle till mig...

"Jag tycker att det är äckligt att toapappret luktar!"

Jag är frisk, tjalalalalaaaaa...

Okej, då kör vi igång igen. Igår var bättre, mycket bättre, förrgår var värst. Det kändes som om jag ville gå igenom jorden, som om jag aldrig skulle må bra igen. Som om jag hellre dog än åt en enda musbit koreansk mat. Jag var iofs inte sugen på någon svensk mat heller. Jag tänkte att jag aldrig skulle stå ut här i sex månader med konstant illamående. Jag ville hem!

Men nu är det bättre, fast jag drabbas av en och annan yrselattack när jag far runt i lägenheten glad över att vara frisk :)...

Veckans pausfågel

Bloggen stänger tills vidare pga sjukdom. (Jag vet inte hur bra det är för ett förhållande när man sitter på toalettsitsen och samtidigt kräks i en genomskinlig plastskål med en rosa blomma i botten. Det är då man kallar på sin käraste: "Älskling, jag svimmar" och han får hålla upp dig så du inte slår i golvet. Tycker man fortfarande om någon efter det så måste det väl ändå vara kärlek).

The attack of the killer wrinkles

Det bär mig emot att lägga ut detta på bloggen men jag antar att om jag börjar censurera mig själv så blir det inte lika intressant. Jag köpte lite eye-remover på Homever igår och titta vad tjejen i kassan skickade med mig?! Antirynkkräm!!


Jag studerade huden runt mina ögon när jag kom hem, nära nära i spegeln. Och hon har rätt! Jag har rynkor! Massa rynkor! Överallt!

Och innan jag åkte hit tipsade en arbetskamrat mig även om att göra ett pannlyft!!! Det måste tydligen göras innan jag fyllt trettio. Hon lyfte upp huden i min panna och sa, det hade funkat perfekt på dig! Arrghhh! Herregud! Är det så folk ser mig, ett gående förfall i behov av renovering? Shit, shit, shit... Har jag nått min peak? Är det bara att blunda och åka utför nu? Jag hade uppskattat om ingen berättat detta för mig, jag levde så bra i ovisshet!


(Tror inte att det hjälpte mina rynkor eller slappa "i akut behov av ett pannlyft" hud över ögonen att jag tryckte i mig två hamburgare med ost och ketchup på efteråt. och sen svepte en cola på det. Men you never know, rynkorna kanske fylldes ut?).

Om du någonsin undrat...

... så bor det 1000 sydkoreaner i Sverige :)

Du gamla du fria du...

Jag tittar på tv:n med ett halvt öga, samtidigt som jag läser om Seoul (jag och Calle ska dit imorgon) i lonely planet. Och vet ni vad jag hör från den koreanska kanalen jag har på? Nä, såklart ni inte vet...

"Jerk it out!!" med Caesars Palace, musikgruppen från Sverige! Jag såg dem live i Malmö på festivalen för några år sen. Ganska tråkig konsert med bara gitarristen som förhöjde stämningen med roliga grimaser. Men de är ju bra på skiva. Och sjukt kul att låten spelas fyra år senare i Sydkorea!! Till en reklamfilm för något som jag inte fattade vad. Det var i alla fall ett motorcykelhjul och massa klipp på unga människor och sen sammanfogades alla klippen till ett rutmönster och kameran zoomades ut och bildade ett lysande höghus i en annars nersläckt och mörk stad. Sen stod det med stora bokstäver "Action – life is action". Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det, men kul var det!

Bara en öl till...

Det är ett hårt liv jag lever... tänkte ta mig till affären alldeles, alldeles strax... hick... Vad var det mamma alltid brukade tjata om?! Drick aldrig ensam, eller nåt... Då är du alkoholoist... raaaaaaaap...

Doggy baggy...

... har de inte på koreanska matställe men på Bennigan's som jag besökte i onsdag. Det är skitbra att man kan få med sig maten man inte äter upp. Oftast (alltid här i Korea) så får man mer mat än man kan äta och varför slänga?!

Jag är ganska van vid detta beteendet med en mamma som inte skäms för något och inte är rädd för att be om en "doggy bag" på vilket ställe i Malmö som helst (hon har till och med lyckats att charma en tandläkare så hon slapp betala). Och en mormor som de få gångerna jag var på restaurang med henne smugglade ner köttbitar i en servett för att ge till hundarna. Jag skojade en gång med en servitör på Pizza Hut om en doggy bag fast jag slickat rent min tallrik. Då fick jag ett litet pizzapaket att stoppa ner fler bitar i, som jag sedan hade som kvällsmat.

Så tack Bennigan's för lunchen!


Och eftersom jag varit en dålig lyxhustru (fast jag har faktiskt varit och källsorterat våra sopor) så har jag inte varit i affären och handlat dricka till oss. Det går inte att dricka vattnet här och det enda vi har i kylen är öl! Skål!