Mitt förfall.

Idag satt jag i soffan i skräddarställning med min dator i knät. Det blir snabbt varmt och skönt på låren av den. Men när jag skulle resa mig så kändes det som om benen inte ville följa med. Som om jag tänjt ut dem, och genast kickade min fruktan att falla i sönder igång. Precis som när det kändes som om jag skulle tappa alla tänderna då pappa berättade att det ligger tandlossning i familjen. Jag var tvungen att besöka tandläkaren och fråga flera gånger innan han sa "det är bara att le stort, du har inte tillstymmelse till tandlossning" och jag var nöjd, tills ett svartpepparkorn fastande mellan min framtand och tandköttet. Och så var karusellen igång igen. Eller då jag tittade noga på mitt hårfäste vid pannan och upptäckte att det var ganska glest med hår där och det gick lätt att se skalpen. "Herregud, jag tappar allt mitt hår" tänkte jag och studerade alla kvinnors hårfästen i säkert en vecka innan jag kunde koppla av och konstatera att man lätt ser de flesta kvinnors hårbotten. Sen var det det där med naglarna. Jag har alltid haft fina naglar som behövt väldigt lite omtanke. Jag klipper dem när fingertopparna inte längre når ner till tangenterna. Men så upptäckte jag när jag skrivit på min bok ett tag att de började bli platta ovanpå eftersom jag skrev för mycket. Åh, jag vill inte ha platta naglar!! Jag berättade det för en arbetskamrat som tyckte att jag var minst sagt löjlig, så det har jag aldrig vågat säga högt igen.