Jag gick precis igenom min telefonlista med nummer hemifrån. Det var många, många som jag aldrig kommer ringa igen. Gamla dejter och företag och kompisars kompisar och föreläsare och arbetskollegor... Och mormor. Som dog för något år sen. Hon svarade alltid med sitt nummer, 93-12-38.
Mormor. Med alldeles för liten bh så brösten delade sig i två. Med de lenaste händer du kan tänka dig, med slingrande ådror utanpå som var roliga att trycka in. Den snällaste lilla gumman som satt i mörkret för att spara på elen och tittade på "Days of Our Lives." Jag har en bild på henne bredvid min säng bara för att jag tycker om att titta på henne.
Så ringde jag. Och medan telefonsignalen ljöd tänkte jag på vad jag skulle säga till personen i andra änden som svarade.
"Detta telefonnummer har upphört. Hänvisning saknas."
Såklart! Det är väl svårt att bygga linjer till himmelen. Men det hade varit mysigt att säga, att jag tänker på henne.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Ja du Belle...
Jag kan fortfarande ringa på min mammas mobilnummer bara för att höra hennes röst på telefonsvararen.Sjukt men sant. Det som gör mig mest lessen är att när som helst kommer det att upphöra,eftersom hennes kontantkort inte är uppladdat på snart ett år så det kommer att försvinna snart.Sedan kan jag inte hitta det förbaskade kortet heller!
Har liksom inte kommit så långt i mitt sorgearbete för att ta bort hennes nummer ännu...Nån gång kanske.Vi får väl se.
Usch Nu blev det deppigt värre...
Kram Bea
Hmm.. det kan vara en tröst ibland. Så jag förstår det absolut. Så det är väl bra att du kan ringa dit ibland när du behöver. Man ska inte ha bråttom när man sörjer, det måste ta sin tid. Massa varma kramar till dig! Puss puss.
Skicka en kommentar