När jag och Larissa var i Dongdaemun så kom det fram en tjej med en blå pärm och frågade om hon kunde ställa några frågor. Larissa skrynklade ihop ögonbrynen och sa barskt till henne "Not interested!" och sen satte hon fart på benen så jag fick springa efter henne. Jag hade aldrig sett henne så bestämd och direkt otrevlig innan. Men jag pinnade efter och kastade ett leende som ursäkt till kvinnan. Det skulle jag nog inte gjort för hon sprang efter oss och ropade att hon kunde engelska och ville bjuda in oss till ett party, i kyrkan. "Wait, wait... I speak english, I wanna invite you. Wait!" Papperena fladdrade efter henne och vi flydde ner i en underjordisk gång som visade sig vara en marknad. Larissa förklarade att de var odrägliga och att de aldrig gav sig och att hon mådde dåligt över att vara så otrevlig men att det var en nödvändighet för att bli av med dem. När hon först flyttat hit till Sydkorea så hade Jehovas Vittne kommit och ringt på hennes dörr och eftersom hon trodde att de kanske var grannar så bjöd hon in dem och de satte sig i soffan och blev kvar där tills hennes son kom hem och bokstavligen fick ta dem i nackskinnet och slänga ut dem.
Jag förstår mig inte på deras religion. Det är bara så...
1 kommentar:
Ursäkta men det där bladet har inget med Jehovas vittnen att göra. Det är med största sanorlikhet några andra religösa människor du träffat på. Jehovas vittnen är Sanna kristna och skulle aldrig ställa till med ett sådant obehag som du beskriver. Jag vet, för jag har själv varit i kontakt med dom.🤗
Skicka en kommentar