US Army. No cameras are promitted!

Calle väckte mig kvart i nio. Jag satte mig upp i sängen och frågade honom tre gånger om hon verkligen var kvart i nio för då hade jag bara en kvart på mig innan jag måste stå nere vid busshållplatsen, som det tar minst fem minuter att gå till, och då har jag bara tio minuter på mig att duscha och borsta tänderna!! Och fast jag hinner så måste bussen komma med en gång och tunnelbanorna klaffa, annars kommer jag ändå försent.
– Ja, sa han alla tre gångerna.
Jag kom med bussen som jag skulle och var i Seoul klockan tio men det gick ändå inte att komma till mötesplatsen i tid, 10.25. När jag kom fram, tio minuter för sent, så var Larissa inte där och jag började springa till McDonalds som vi skulle träffa de andra på, samtidigt som jag ringde Calle och bad honom gå in på min mail och leta upp tjejernas mobilnummer som jag inte fått med mig. Men tack och lov så stod de där och väntade på mig.
– Puh, sa jag när jag kom fram och tog ett lugnt andetag innan de frågade om jag hade pass med mig.
– NEJ!! Fan, fan, fan...
– Har du någon identifikation?
Jag rotade snabbt igenom min plånbok och som tur var hade jag körkortet, fast det har förstås gått ut men det hade jag glömt (tur var väl det!) Så vi började traska och då sa Larissa.
– Du vet väl att man bara kan betala med amerikanska dollar inne på basen?
– NEJ!! Fan, fan, fan...
– Det är okej. Man kan betala med kort. Har du kort med dig?
– NEJ!! Fan, fan, fan... Hehe.. jag bara skoja, jag hade faktiskt kort med mig.
Men det tog säkert tio minuter och några samtal till Calle innan vi hade försäkrat vakten att det var väldigt dyrt att ta körkort i Sverige och att jag inte var en terrorist som planerade att spränga basen i bitar.
– She is a good girl! sa damerna i mitt sällskap och jag log så fint och oskyldigt jag kunde.
Sen kom jag in!!


Jag var över den här muren med taggtråd och förbi alla grönklädda vakter!!


Så detta är kort inne på basen. På ett samhälle helt avskilt från Korea med allt som du kunde tänkas behöva så att du aldrig skulle behöva lämna området och beblanda dig med infödingarna. Det var gator och bilar och affärer och barer och nöjen. Detta är hotellet som vi käkade på.


Den flotta insidan av hotellet och ryggarna på mina vänner.


Och såhär såg de ut, militärerna. I kamoflage-kläder och boots som klonade kopior av varandra. Överallt. Det var nästan komiskt att se.


Vi käkade mexikanskt, med Creme Fraiche!!! Det är nog det jag saknat mest av allt! Och jag sprang efter den lilla tjejen och lekte med henne och kunde inte låta bli att pilla henne i håret fast hon glodde surt på mig varje gång. Hon hette Malla men påminde så mycket om Agnes.


Det var nästan alldeles tyst inne på basen. Mullret från den stressiga trafiken utanför hann inte komma hit innan det upplöstes i luften. Men det var inte vackert. Larissa sa att det var för att de snart skulle ge basen till Koreanerna så de tyckte inte att det var lönt att fixa till det. Det ni ser i bakgrunden är skolan.


En väg och ett hus som någon bor i. Så såg förresten alla hus ut. Varken mer eller mindre.

Men ändå... Jag har känt mig som en busig unge idag med kalasbyxor, som ska på kalas och leka fiskdamm. Hihi...