Att vara utlänning...

Jag tittade mig runt i tunnelbanevagnen där jag satt och var på väg till Ogilvy i förrgår. Det var fullt på alla sittplatser utom den bredvid mig. Och det stod en tjej i gången. Fast jag i Sverige alltid tycker att det är skönt att få sitta själv utan någon vid min sida som tränger sig på, så kunde jag inte låta bli att tycka det var lite sorgligt att hon inte ville sitta bredvid mig. Lika sorgligt som jag tyckte det var när jag tog bussen från Suwon till Seoul. Den är för det mesta fullpackad men eftersom vi bor i början på dess färdväg så får vi alltid sittplats. Vid ett stopp klev det på en kvinna med sina två pojkar. Hon pekade på den lediga platsen bredvid mig för att den ena pojken skulle sätta sig där. Jag log mot honom, och han började skrika och försöka slita sig loss ur sin mammas grepp. Han vägrade totalt att ens närma sig mig, varvid den andra pojken också började skrika. Så hon fick ta dem båda två hårt i armarna och röra sig längre bak i bussen. Suck...