Att lämna och komma tillbaka.

Idag är det exakt 21 dagar, 3 timmar och 25 min tills jag lämnar Korea. Det känns både bra och vemodigt. Nu har jag ett liv här, en vardag om än tokig och omvälvande. En tillvaro i Stockholm känns främmande och nästan lite kuslig, men ändå så hemtam. Jag kan gå vägen från min port till Ogilvy-huset med slutna ögon. Jag kan se solen gå upp över stadshuset när jag går över kungsbron. Jag vet vad nästan alla ord i det svenska språket betyder och kan tjuvlyssna på de flesta samtal. Jag vet att en "bulle" är en kanelsnäcka, eller en taxi. Det är svårt att återvända, gå tillbaka i tiden. Till något som har stått stilla när en miljon saker har skett och utvecklats inom mig själv. Men ändå pirrar det i magen och jag kan inte annat än se fram emot det, fast det antagligen fanns en miljon anledningar att jag lämnade det från första början.

Jag kommer att sakna folket här i Korea, de vänliga blickarna och språket jag inte förstår. Krälande bläckfiskar och det ändlösa bläddrandet i Lonley Planet. Och bergen, suck de sagolika bergen, som omger mig och ger mig kraft. Housewife-klubben och min blogg. För om 21 dagar och 3 timmar och 21 min så har jag inget att rapportera från Korea längre. Det kommer att kännas lite konstigt, men vilken ljuvligt härlig känsla att kunna berätta om mina upplevelser själv och inte få svaret "ja, jag läste det på din blogg." Jag kommer att få mitt sociala liv tillbaka. Tjohooo!