söndag 20 maj 2007

Nara doden.


Bilen var knokad. En Jeep med tva i forarsatet, och jag och Calle och Rasmus och en kock i baksatet. Det skumpade sa att det gjorde ont i brosten och vi tog oss bokstavligen upp i berget utan vagar.



Dar lamnade de oss och det var dags att lasta jakarna och bege oss vidare hogre upp. Sa med nagra jakman och fyra jakar och en guide och en kock begav vi oss ivag. Det var tungt trots att jag inte behovde bara nagot annat an mig sjalv. Vi fick ta pauser var tionde minut och jag var sa lycklig nar vi var framme och fick kakor som vi bjod nagra nyfikna nomad-ungar pa och te och gronsaker och kott och vi var sa matta.


De var väldigt förtjusta i våra kameror och blev överlyckliga när vi gav dem en apelsin.


Några andra blyga nomader (folk i bergen som lever på att valla runt boskap och bära sitt tält på ryggen).

Jag kissade och bajsade med publik sittande i solstolar pa berget pa andra sidan floden. En jak fodd dagen innan sokte narhet hos oss for hans mamma ville inte veta av honom. Vi sov i talt och jag sag stjarnor sa stora att de nastan kandes overkliga.


Trots illamaende fortsatte jag vandringen dagen efter pa 4.500 meters hojd, och det var varre an dagen innan och efter tva steg var jag utmattad. Jag gick i tva timmar pa mitt absoluta max da kocken plotsligt ropade att vi gick for sakta. Jag ville sa garna att nagon skulle saga till mig att ga ner for berget, men jag klarade det inte sjalv. Alla som engagerat sig i var tripp och tank hur besvikna R och C skulle bli. Jag fortsatte trots tararna och illamaendet och mattheten.





Sa trillade jag pa en grastuva och min kropp orkade inte mer. Den kurade ihop sig i spasmer och jag kunde inte andas, det fanns inget att andas. Mina pupiller sprang fram och tillbaka i ogonvitorna och forsokte samtidigt forsvinna upp i hjarnan. Nagon flaktade mig med min hatt, nagon tryckte mot mitt brost och skrek "breath, breath." Jag koncentrerade mig pa att andas lungt men jag kunde inte, tararna rann over mina kinder och kroppen ville inte svara. Sa plotsligt kom det lite luft ner i lungorna och jag lutade mig fram och kastade upp en massa slem och det gick lattare att andas efter det. Jag lyfte pa huvudet och log mot alla runt mig. Mot kocken som holl min hand hart och masserade min axel, mot C som strok mig over ryggen och mot guiden som strackte fram en flaska vatten till mig och mot R som stod och stirrade storogt pa mig. C var chockad lange efter och jag fick lova R att aldrig skrammas sa igen.


Jag gick nerfor berget med latthet och energi som jag inte kant pa flera dagar. Jag och guiden (som inte var sa bra pa engelska och fick bära all min packning), de andra fortsatte mot Samye.


Vi gick forbi nomader som bjod pa svart te fast de var sa fattiga att de livnarde sig pa jaksmor, jag bjod dem pa kakor. Helt plotsligt nar de satt och pratade pa tibetanska och jag inte forstod ett ord sa gick det upp for mig hur utsatt jag var. Om guiden lamnat mig dar sa hade jag aldrig kunnat ta mig darifran och det blev inte battre nar han borjade uppfora sig lustigt, ena stunden skulle nagon lokal nomad kora oss till den stora vagen och vi ta bussen dar, nasta sa skulle vi ga langre och nagon hamta oss.


Efter ett tag satte vi oss mitt i en liten by med sma lekande skitiga barn och gubbar med stora svarta gluggar. Han tyckte att vi skulle bada i den lilla an men jag nojde mig med att doppa fotterna.

Jag vet inte hur lange vi satt dar men till slut kom en bil och hamtade oss. Det var en man bakom ratten med en fru och liten son bredvid. Barnet satt i mammans kna och ibland bredvid henne pa satet, men det var inte det varsta. Ett tag stoppade hon ut ungen ur fonstret och haret reste sig pa mina armar.

Val pa mitt hostel gick det upp for mig hur illa det kunde slutat och jag grat. Jag stirrade i taket och grat. Jag at en chokladkaka och grat. Jag duschade och grat. Sen gick jag och kakade nagot och tankte pa hur C och R hade det, sen grat jag lite till innan jag somnade.

Ett tips till alla som ska bestiga berg i Tibet, ta alla tecken pa hojdsjuka allvarligt. Huvudvark, irritation, illamaende, yrsel med mera.

4 kommentarer:

Amelie Wentrup Alptun sa...

Du gumman, ta det lungt! Tänk på att vi vill ha dig tillbaka i gott skick!

På tal om det är det 1 månad och 1 dag tills du är tillbaka! Då väntar välkomstkommitén med trumpeter och kaka!

Miss you!

Kram Amy

Mats sa...

Satan i gatan snäckan! Du får inte skrämma oss sådär.
Men självklart är vi glada över att du lever och mår bra (förutom allt gråtande då...).
Stor kram!

Mirabelle sa...

Tja. Det ar bra med mig nu. Jag har pratat av mig med en vanlig tibetan pa hostlet och han gav mig rum med egen toalett och fragar varje dag vad jag ska gora och fixar billig taxi till mig och kommer med forslag pa vad jag ska hitta pa ensam och utan guidebok.

Igar shoppade jag en massa onodigt till overpris (underpris i mina matt anda) som jag antagligen inte kommer att anvanda, men det var det vart! Jag prutade i alla fall ner allt till halva priset.

Puss pa er och tack for att ni finns och bryr er :).

Carin sa...

Oj, läskigt! Vilken tur att allt gick bra till slut! Även om du är lite ensam nu och fortfarande tagen av händelsen gissar jag. Ta hand om dig! Stor kram!