"Uppdrag Bennigans"

Detta är målet, en amerikansk restaurang där jag har bestämt lunchträff med Paul och Co.


Med endast denna lapp till hjälp (som jag fick skriva av från ett inlägg som Paul skickat mig på bloggen, inte helt lätt!) och instruktionerna att säga "inga-dong bennigans" till taxichaffisen (och hoppas på det bästa, att han förstod mig och att jag slapp visa honom lappen) ska jag alltså ta mig till Bennigans.


Jag började med att försöka få tag i en taxi. Det var lätt, bara att viffta med tumvanten så stannade han på övergångsstället framför mig.
"Inga-dong bennigans?" sa jag och han nickade och jag kunde luta mig tillbaka och koncentrera mig på att memorera vägen. Det här var ju lätt tänkte jag och försjönk snart i mina egna tankar, då jag plötsligt kom på att jag inte inte kollat att jag hade pengar på mig.
"Do you take card?" frågade jag nervöst taxichaffisen. Han nickade och höll upp en elektronisk platta som man skriver sin namnteckning på (det gör man överallt när man skriver på saker, till och med när de kommer med paket vid dörren). Jag kollade min börs, men upptäckte att jag glömt kortet hemma. Taxametern var på 3.500 won. Jag räknade mina tusenlappar 17.000 won (jag vet att det är mer än tillräckligt att betala chaffisen med, men vid det laget var jag så uppstressad att jag trodde att jag hade 1700 won). Jag satt alltså i en taxi i Korea med en man som inte förstod mig. Jag trodde att jag inte kunde betala taxin, hade ingen telefon, glömt Calles visitkort med hans nummer på hemma. Mitt pass var heller inte med. Jag undrade stilla var de skulle ta mig om jag inte kunde betala? Om jag bara skulle öppna dörren och springa, fort?
"English?" sa chaffisen och lyfte på solglasögonen?
"Yes" sa jag och tittade med stora ögon på honom när han plockade upp telefonen och pratade med först den ena och sen den andra och knappade in en massa siffror på luren. Han pratade högt och gestikulerade stort med händerna. Lyfte sig upp och ner i sätet med hjälp av ratten. Sen räckte han över luren till mig. Jag fick prata med en engelsktalande man och jag försökte förklara var jag bodde "Factory World" och att jag inte hade tillräckligt med pengar. Vid det här laget satt jag med mina 17.000 won i knät. Taxichaffisen kan inte ha fattat nåt. Jag säger att jag inte kan betala men har alldeles för mycket pengar i knät?! Efter att vi turats om att ha luren vid våra öron ett tag så sa den engelsktalande mannen till mig:
"Give him your 1700 won and the driver wishes you a happy stay in Korea". Du anar inte hur lycklig jag var och gav chaffisen alla mina pengar och nickade och sa "gamsahamnida" hur många gånger som helst! Han vägrade ta emot alla mina pengar och jag vägrade ta tillbaka dem. Det slutade med att han la pengarna i mitt knä. Jag gick ut ur taxin och tänkte att koreanerna var det snällaste folket som finns! Det tog mig säkert flera minuter innan jag kom på att jag tänkt fel på en nolla och han bara tagit de pengar det kostade och lite dricks.

Så med detta i bagaget så lämnar jag inte lägenheten utan att kolla börsen och att jag har med mig Calles visitkort och mitt betalkort.

PS. Till historien hör att jag nådde mitt slutmål och kunde avnjuta en måltid i goda vänners lag, se nästa inlägg. DS.