Ruth

Jag fick ta bussen klockan åtta på morgonen och det tog mig en och en halv timme att ta mig till Starbucks i Seoul i området Itaewon. Och där satt jag på cafét en halvtimme före utsatt tid och väntade på att tjejerna från SWEA (en svensk organisation för kvinnor utomlands) skulle komma insläntrande. En kines dök istället upp och sa att jag var vacker och att hon var just kines och att alla koreanerna tog henne för korean och tyckte att det var konstigt att hon inte kunde språket. Att hon krockat många bilar och nu gett upp tanken på att någonsin sätta sig i en bil igen och att hon bott i USA och var 33 år gammal. Och just det, hon jobbade som lärare men hade fått sparken. Väldigt gullig och pratsam tjej.


Så stack det upp ett blont huvud från trappen och mitt hjärta klappade lite extra, men det försvann igen och jag rusade som tur var efter. Det var Ruth, jag vill gärna kalla henne min vän fast jag bara träffat henne en gång. Vi satte oss mittemot varandra. Jag med min andra söta chai-latte och hon med något rykande brunt, jag frågade aldrig vad det var. Hon berättade att hon var här med sin man och att de tidigare bott i Japan i fem år. Hon var söt och lätt att prata med och hon visade mig en kines som sålde kläder och jag köpte en konstig kappa. Sen tog hon mig till Namdemun market och vi tittade på kläder och blommor och vackra papper. Efter det åt vi på en foodcourt mitt i marknaden i ett hus med orange markiser.