Det är en liten tvångshandling jag har, att vika ihop plastpåsar till små bollar. Det kryper verkligen i kroppen på mig när jag är hemma hos en kompis och han/hon säger: "En plastpåse? Det ligger i nedersta lådan" och jag öppnar nedersta lådan och ett hav av påsar hoppar upp på mig och biter mig i näsan. Till min väns högljudda protester brukade jag sätta mig ner på golvet och börja vika. Det tog evigheter och nu har jag lärt mig att ta en påse som flugit upp som gubben i lådan och tvinga ner de övriga igen. Låta dem överraska nästa stackare som behöver en påse.
... så, hur glad tror ni jag blev när jag såg Natasha vika godispapperet här i Korea, i fina fyrkantiga skapelser. Jag provade att vika även plastpåsar i denna raffinerade vikmetod men fann det vara mycket svårare, så jag håller mig nog ändå till mina bollar.
Och jag hävdar bestämt att vika påsar gör livet lite lättare att leva, alla borde göra det!
6 kommentarer:
Hej!
Det är nog genetiskt...
Kram Syrran
Haha.. mycket möjligt, mycket möjligt...
Det avtrycket som du lämnade i min lägenhet finns kvar!
Martin: Åh, jag är så stolt! Känns bra att det sprider sig :)
jag har alltid undrat om den där grejen med påsarna som du håller på med...ibland dyker det upp sånna där små knytten hemma hos mig...och då undrar man likson...vad är grejen....:-)
Helli: Hehe.. grejen är att det tar fruktansvärt mycket mindre plats med ihopvikta bollar än ihoptryckta plastpåsar.
/En vän av ordningen :)
Skicka en kommentar