Vi stod i hans lägenhet i fullständigt mörker. 30 inklämda, uppklädda vänner. Bara lilla Frank kurrade som en katt i sovrummet. Vi hörde porten slå igen i trappen. Nu kommer han snart... 10 sekunder, 20 sekunder... Det var inte han.
Jag hade fått sms att han skulle komma om tio minuter. Nu hade det gått 12. Jag kände hur det vibbrerade i min hand och läste högt för alla att det var en minut kvar...
Så slog porten igen för fjärde gången, det hörs väldigt tydligt när man inte ser och lyssnar så att det spänner i nacken.
– Hschhhhhhh... ljöd genom rummet och nu var det på riktigt. Nyckeln i låset. Drapperiet drogs bort och han läste orden i lysande pastellfärger som vi satt upp i hallen: MATS 30 ÅR.
– Men vad fan är det här?
– SURPRISE! Ja må han leva, ja må han leva...
Hehe... Han blev så chockad att han inte riktigt var sig själv förrän han sagt några trevande ord, öppnat paketen och fått telegram uppläst för sig. Han var härligt röd i ansiktet och tårarna rann över hans kinder.
Hur detta hänger ihop med Sydkorea låter jag vara osagt. Jag kommer inte på någon tvist att klämma in på slutet. Inte ens min arbetskollega Marie från Sydkorea var där utan var nerstoppad i sängen med feber. Men hon skickade sina varma hälsningar.
Så Massemannen. We love you for ever and ever!
4 kommentarer:
Åh den som ändå hade vart där! Jag hade gett vad som helst för att se Mats min när alla hoppade fram och skrek "Surprise"! Grattis Mats!
Tack bellsan! :) Och tack alla andra, både ni som var där och ni som inte kunde komma. Jag är överväldigad av att jag har så fina vänner. Tycker om er jättemycket allihop!!!
(Ja, nu verkar ju bellas blogg vara min oxå lite... I like it!)
Jadå. Lite är den allt din oxå Mats och alla andra som vill vara med! Det är ju för er som den finns till! Kramisar Bella Bulla
Alla ska med!
Skicka en kommentar