Hälften av Sydkoreanerna är ateister ("Isn't it enough to see that a garden is beautiful without having to believe that there are fairies at the bottom of it too?" Douglas Adams, känd ateist). Den andra hälften är Kristna eller Buddister, deras två officiella religioner. Sen finns där några få som utövar koreanska blandnings religioner med inslag från buddismen, konfucianismen och inhemsk schamanism. De bor oftast på landsbygden.
Jag har själv tänkt på det där med Gud Allsmäktige. Det är klart att jag inte tror att han satt nersölad med röd lera mellan fingrarna och skulpterade Adam och Eva. Drog sig i skägget och funderade ut hur fiskarna skulle andas i vattnet eller skrattade åt giraffernas långa halsar. Jag tror mer på The big bang och evolutionen.
Men ändå, det är så tryggt att ibland blicka uppåt himmeln, sända iväg en liten önskan, oftast självisk förvisso men ibland riktigt god. Skönt att tänka sig mormor sitta där uppe med röda kinder på ett litet fluffigt moln.
Och sen är det ju det här med slutet. Är det verkligen slut när man dör. Jag kan inte riktigt acceptera den tanken. Och kyrkan. När jag är i kyrkan infinner sig alltid en slags andlighet. Vet inte om det är för att det är så högt i tak eller så mycket utsmyckningar? Men jag börjar viska med en gång och tänker två gånger innan jag säger något, i fall han skulle lyssna.
Är jag då troende eller ateist?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar