Även om himmeln faller ner...

Jag tror att jag har drabbats av resfeber! Idag känns mitt liv här i Stockholm alldeles för bra. Varför ska jag flytta? Varför ska jag uppleva något nytt? Varför håller jag på och strävar efter nya saker hela tiden när jag ibland är relativt nöjd med hur det är just nu. Jag tycker inte om förändringar. Oftast vill jag att allt ska vara precis som vanligt, som det alltid har varit. Oftast har jag ett starkt trygghetsbehov. Oftast upplever jag mig själv som en bakåtsträvare.

Men ständigt, ständigt så utsätter jag mig själv för nya prövningar. Jag förstår inte detta. Varje gång jag börjar på ett nytt jobb ångrar jag det bittert när jag försiktigt frågar min närmsta kollega efter toaletten. När jag somnar klockan sex på kvällen samma dag undrar jag om jag någonsin kommer att få tillbaka mitt privatliv. Nya utmaningar tar musten ur mig.

Så nu är jag här igen. Och nu spar jag inte på krutet. Jag ska flytta till en helt ny världsdel. Jag förstår inte språket, sederna eller hur man ska läsa deras kartor (jag har världens sämsta lokalsinne och hört att de inte är uppbyggda med gatunamn och nummer som här). Och för att göra det hela lite roligare så ska jag åka dit med min pojkvän sen sju månader tillbaka. Sju månader av distansförhållande vilket innebär att vi träffats varannan helg!

Jag hoppas verkligen att det Koreanska talesättet stämmer: Även om himmeln faller ner, kommer det att finnas ett hål att gå igenom.