Det har vimlat av promenader runt husknuten på bloggar nu ett tag och det är något jag verkligen kommer att sakna, min promenad som börjar bakom vårat hus. Från fönstret har vi sett den lilla kolonilotten utvecklas från grå och brun soptipp till grönskande fröjd.
Och efter kolonilotten kliver man in i ett kulligt skogslandskap.
Och efter en stund poppar gravstenarna upp. Jag gillar verkligen att det inte finns några regelrätta begravningsplatser här utan att stenarna placeras i naturen. De är så vackra och smälter så bra in.
Ett träd som trillat skapar dramatiska former.
Calle brukar kalla mig "din stadsbo" fast jag bestämt brukar hävda att jag föddes på landet (20 min snabbmarsch från centralen i Malmö). Jämfört med honom har jag inte sett annat än asfalt och aldrig lyckats se vilda djur i naturen. Men se! Det måste smitta av sig. En groda!
Och går man ännu lite längre så kommer man till ännu bördigare landskap. Kolla in lilla gumman som påtar i trädgården. Ursöt! Det är så jag ser mig själv i framtiden, i en stor stråhatt och mulliga former.
Och naturligtvis risfälten, vi är ju trots allt i Asien.
En man vilar sig efter trädgårdsarbetet.
Så ni förstår säkert varför jag kommer att sakna det. Kungsbron, stadshuset och kanalerna i all ära, men detta är något helt annat som jag antagligen aldrig kommer att få se igen. Snyft.
2 kommentarer:
Åh, vilken underbar promenad! Jag förstår absolut att du kommer sakna den. Mycket bättre än utanför mitt kvarter på Nobeltorget!
Hehe... Malmö har sina ljuspunkter!!
Skicka en kommentar