Family business.

Calle är och roar sig på Mallis och jobbar på sin solbränna med resten av TAT-gänget. Det var kul att vara ensam i typ två timmar. Så lång tid det tog att ligga utfläkt i soffan och titta ostört på "On Style." Sen saknade jag hans vita rumpa.

Jag och en kompis var och fikade och fortsatte vår för länge sen påbörjade diskussion om skillnader mellan Sverige och Korea. Här står kärnfamiljen mycket mer i fokus och det är inte alls lika vanligt med skilsmässor. Unga vuxna som ännu inte skaffat sin egen familj bor hemma om inte jobbet ligger på annan ort. Och gör det det så pendlar man gärna långa sträcker flera gånger i månaden för att besöka sina päron. Föräldrar bestämmer inte vem deras barn ska gifta sig med men deras röst väger väldigt tungt. En av mina koreanska tjejkompisar är ihop med en man som är tio år äldre än henne. Det är inte accepterat av hennes mamma och i förrgår sa hon att hon nog skulle göra slut. "My family is very important to me. I have to listen to them" sa hon besvärat. Jag hade aldrig lyssnat på min mamma om hon sagt att jag skulle dumpa Calle, inte en chans. Och jag vet att min mamma varit ihop med killar hennes föräldrar inte gillade. Min mormors historia däremot är lite dunkel. Jag vet inte om hennes föräldrar gillade morfar. Så kanske tre generationer bort så hade vi ett liknande samhälle i Sverige? Jag vet inte. Men om det är så, så tar det nog bara 1,5 generationer för koreanerna att komma ikapp. De anpassar sig väldigt fort. Till skilsmässor, föräldrar satta på ålderdomshem och ingen rösträtt när det gäller sina barns val i livet.

Jag chattade med en kompis i Malmö idag. Han ska bli pappa, han också. Det är babyboom i min kompiskrets och jag är rädd för att bli smittad. Det är den helt klart största anledningen att jag inte flyttar tillbaka. Kanske när jag ska bli mamma och påta i trädgården, då vill jag bo i Malmö.