Hemma.

Jag kan inte sluta tänka på Young-Does ord sista kvällen i Korea. Jag berättade om hur jobbigt jag tyckte det var när jag först kom dit och inte förstod vad folk sa eller hur jag förväntades uppföra mig. Jag minns hur det kändes när alla glodde på mig i affären och när jag köpte soppåsar istället för bärkassar att forsla hem maten i.
"I thought that everyone would hate me because I did everything wrong" sa jag.
"But everybody loves you, Mirabelle" sa Young-Doe utan den minsta tvekan i rösten.
Mitt hjärta smälte och rann ner som en varm mysig gegga i magen. Och morgondagens flygresa kändes så avlägsen. Jag var hemma.

Senare när jag skulle ta farväl av Natasha rann tårarna nerför hennes kinder och jag gjorde det bästa för att torka bort dem. Det kändes fortfarande som om min resa låg långt bort i en annan tid. På morgonen dagen efter satt jag och Calle tysta i soffan och fingrade lite på varandras armar. Det blänkte i hans ögon och jag såg att han grät. Men jag var fullt upptagen med att ordna mina saker för hemresan i listor i mitt sprängande huvud.

Det var inte förrän jag sovit bakfyllan av mig på bussen en halvtimme och jag tittade ut över det förbisusande landskapet som det gick upp för mig. Antagligen kommer jag aldrig att komma hit igen! Och jag grät. Mitt ansikte var vått och min mun fult utdragen till sidorna. Det smärtade i bröstet.

Vad för hemska saker jag än må ha skrivit om Korea, så älskar jag landet. Jag älskar naturen och människorna och framförallt maten. Gästvänligheten och det tungvrickande språket som jag förgäves försökte knapra lite på i kanterna.