Lost in translation – Arirang TV.

Jaha, nu är jag hemma igen. Det har varit en lång helg med Arirang-tv och jag kom hem med både myggbett och bränd näsa.

Jag gick upp halv sex i lördags bara för att få ett sms som sa att de skulle bli försenade för att min ryska programledarpartner hade varit ute kvällen innan och var nu bakfull. Det började ju bra!


Min ryska partner Evgeny på Gyeryoung Mountain. Trots bakfylla var han mycket trevlig.

Vi åkte i två timmar och bilen ljöd av koreanska, typ hela vägen. Gongju öppnade sina dörrar för oss, huvudstaden för forna Beakje kingdom. Där filmade de oss när vi gick mot en mur med instruktionerna "walking and talking." Dialogen lät väl ungefär såhär.
"So we have arrived at Gongju."
"Yeah. How do you feel?"
"I feel great. I am so excited!"
"Wow. It is very big!"

Och så fortsatte dialogen när vi tittade på vaktbytet på muren vid huvudingången. När vi satte på oss krigsmunderingen och deltog i proceduren. När de satte en kamera två decimeter från mitt svettiga ansikte och luggen låg som klistrad i pannan. När vi senare sköt armborst.


Det var på den här muren jag stod med hjälm och rustning. Med ett spjut i min hand som jag skulle föra från ena sidan till den andra. Sträcka upp i luften och låtsas att jag spetsade någon under kommandon från en ledare som skrek med basstämma ut över våra huvuden. Ibland skrek alla något samtidigt och jag skrek ensam efteråt.

Och samma dialog när vi åkte vidare till ett tempel och plockade frukt som vi i programmet jämförde med aprikoser men efter fick reda på att det var plommon. När vi entusiastiskt drack det söta plommonteet som vi dagen efter skulle hjälpa till att tillverka.


Hon var söt men fullständigt obegriplig.

Jag förstod inte vad tjejen som hjälpte oss att göra teet sa, jag förstod inte vad munken som gick med oss runt templet och pratade tyst men engagerat med snälla ögon sa. Jag vet inte vad producenten pratade om i en kvart med min ryska medspelare, jag fick bara tre ord som förklaring efteråt. "Walking and talking."



Vi käkade förvånansvärt god vegetarisk mat på templet och jag gick och borstade tänderna men glömde släcka ljuset i mitt lilla rum med en madrass på golvet och fyra gula väggar. Det var härligt att höra alla hundratals surrande myggor när jag skulle sova.



Vår frukost på Temple stay. Jag tror att jag kan vänja mig vid att äta varm mat på morgonen. Det var inte helt fel faktiskt.



Dagen efter blev vi väckta klockan fyra på natten av den stora klockan som slog 33 gånger. Det var dags att be, tyvärr gick jag och min ryss på toaletten och missade det mesta av morgonbönen. Samma mat som till middag och vi var på vår väg mot Gyeryoungsan mountain. Och kommentarerna fortsatte hålla samma höga nivå.
”So now we are at Gyeryoungsan. It is 775 meters high."
"So how do you feel?"
"I feel great!"
"Wow. Look at the view. It's so beautiful."
"Yeah!"
"It's so big."


Med lite hjälp av vatten med "Zero calorie. Dynamic fresh" så kom vi äntligen upp på toppen.





När vi besökte keramikbyn och en keramiker löd dialogen.
"It's a beautiful day."
"Yes the sun is shining and you can smell the flowers."
Och här flippade ryssen ut. Han gjorde stora rörelser med armarna och kramade om de höga blommorna vid sidan om grusvägen. Jag sa.
"Okej."
Och producenten sa.
"Walking and talking."
Och jag frågade.
"What should we say?"
"Just walking and talking. Blablabla."


Kakor som keramikern bjöd oss på, gjorda på pressat ris med rödabönröra inuti. Jag har vant mig vid smaken och tog både, en och två och tre och fyra stycken.



Det här är muggen som jag gjorde. Jag är mäkta stolt fast den inte blev färdig. Det skulle ta en månad genom en ugn i jorden med olika rum och temperaturer, och tider för keramiken att stelna. Så jag antar att jag aldrig kommer att få se den igen. Natten efter drömde jag att keramikern tyckte att jag var så duktig att han ville att jag skulle stanna, så att han kunde konkurrera med grannkeramikern som var mer modern.

Så trots alla språkbarriärer och utlämnande så var det en spännande resa. Och jag får ju trots allt vara korkad på TV! Och de tyckte att jag var så bra att de ville ha med mig igen! Tihi...