Mirabelle has left the Brand Building

Mina kompisar i popen (avdelning på Ogilvy som nu är nedlagd)

Igår fick jag reda på att jag inte fick behålla mitt mobilnummer när jag var tjänstledig. Så för en timme sen så klippte de mitt kort med alla mina små fina sms som jag sparat i flera år. Jag klarade inte av att radera dem själv så jag gav kortet till vår receptionist och innan jag hann blinka så hade hon klippt det. Det sög i tarmarna och jag liksom försökte tafatt sträcka fram handen och rädda det. Gapade som en liten fisk. Sen fick jag ge ifrån mig mitt larmkort. Vaddå? Jobbar jag inte här nu? Det känns så konstigt. Ska jag inte vara här med alla människorna, trapporna och min antika skärm! Allt som är så hemvant och kärt för mig. Visst är det konstigt vad man saknar när man plötsligt är borta. Mullret från kaffemaskinen, Fredriks stön när det går åt helvete för honom, Kobbes glada flin och Evas entusiasm över alla intriger som florerar inom Ogilvys portar.

Ut genom glasdörrarna för sista gången på ett halvår. Det känns konstigt att vara jobblös fast det bara är en liten stund och ännu värre att vara mobillös. Jag kan inte ringa Calle och meddela när jag är i Malmö. Ingen kan ringa mig heller. Eller skicka God Jul-mess. De flesta av mina vänner mailar mig direkt till Ogilvy-mailen och även den är borta. Jag har liksom försvunnit, nästan gått under jorden kan man säga. Vad läskigt! Tur att jag har min blogg i alla fall :)