Lugnet i Kyoto.

Det finns ett slott som heter Nijo i Kyoto som har sjungande naktergalsgolv som later fantastisk nar en hel skolklass med japaner i samma uniformer gar pa det. Som faglar i skogen som ska vacka shogunsen nar de far ovantat besok. Vilket harligt satt att bli vackt pa. Och sen oppna ogonen och motas av Kano skolans vackra malningar och snidade verk som slapper in solens stralar. Golvets adror var upphojda av alla bara fotter som nott pa dem. Det smattrade pa taket av regnet och jag fick ga ganska snabbt for att hinna ga igenom slottet innan det stangde for omvarlden inom tio minuter. Regn och vata gympaskor som slapper in vatten till frusna tar. Nar det inte finns nagot genomskinligt paraply att sno kan man sitta pa McDonalds och tanka pa att det ar sommarsol i Svealand.

Med en lapp i handen over barer i Kyoto gick vi glada i hagen ut for att socialisera med japanerna. Vi vandrade upp i slitna trappor, drack ol pa en odslig rockklubb dar bartendern satte spritflaskorna i milimeter ordning for att ha nagonting att gora. De spelade "the clash" och jag rokte for att ha nagot att underhalla fingrarna med. Bar efter bar med en leende bartender som valkomnade vart avbrott och verkade tycka att det var skont med lite sallskap. I en bar foljde den enda kunden oss till ett biljardhak. Vi gick genom regnet och forsokte sa gott vi kunde prata med hander och leende. Dar stannade vi och Jenny vann over oss andra och jag ar fortfarande en dalig forlorare och olglasen var fina och tunga och i olika farger sa det var latt att halla reda pa vem som var vems.