Tibet ar ju kina om du fragar den kinesiska myndigheten, men enligt mig ar det tva helt olika lander. Sa nu ar jag i Kina och det ar stort och dammigt och rufft och svettigt.
Idag ar det Rasmus stora dag, och det innebar att han fyller 24 ar. Vi har flugit flygplan, knuffats med ohovliga kineser i koer och kakat god vegetarisk mat pa ett genuint trevligt stalle runt hornan som tog betalt per timme man satt dar. Notan slutade pa 170 kr for fem huvudratter och tre flaskor ol. Inte sa illa trots allt.
Och eftersom vi umgatts typ 24 timmar sa hade C och jag bara lyckats smussla undan en kinesisk brandy som vi vet att han gillar for 8 kr och ett kort vi fick nar vi besokte ett av alla tempel i Tibet. "Grattis pa fodelsedagen, din krulltott. Vi gillar dig! Kram Bella och Carl."
Efter lite smuttande pa baileys for att sova battre sa ska jag joina C i dubbelsangen och snusa sa gott jag kan i 30 gradig fuktig hetta. Hostlet vi bor på är ett av de mysigaste och hemtrevligaste som jag fått lov att skrynkla lakanen på.
Jag gillar Lhasa. Det gamla, det smutsiga, de morka farade ansiktena pa gummorna. De sma barnen som springer runt med hal mellan benen sa att de ska kunna kissa och bajsa utan att dra ner byxorna, som blir sa glada nar man sager "Hello."
Men nar det blir morkt och tiggarna blir tydligare, nar de drar i dina klader och vattenflaskan som du har i handen. Nar de sma handerna och stora ogonen foljer efter dig lange efter att du snabbat pa stegen och lamnat ljudet av natta fotsteg efter dig.
Det ar hemskt orattvist alltsammans. Jag kopte i min iver saker for alla pengar jag hade pa mig och i tjugo minuter, sa langt som det tog for mig att ga till bankomaten, tankte jag pa vad jag skulle gora om jag inte fick ut nagra pengar. Sen pep automaten och jag behovde inte tanka pa det mer. Det ar lustigt hur mycket mer tiggeriet och fattigdomen paverkar mig nu nar jag ar ensam, det ar lattare att titta at ett annat hall nar man ar fler. Prata om Sverige och blunda. Nu kryper det under skinnet pa mig.
Vem trodde att shopping skulle hjalpa nar man ar i tibet och haft en nara-doden-upplevelse som fortfarande ar ganska farsk i minnet? Jag handlade sa att det sprutade pengar ur mina navar. Tur att det ar billigt har. Jag tror att jag ar nojd med halften av mina kop. De konstiga plastskorna och orhangena som inte sag sa mycket ut for varlden hade jag kunnat vara utan. Och armbandet som jag kopte av en kille bara for att han hojde rosten och rynkade ogonbrynen nar jag inte ville kopa det. Linnet som var fantastiskt fint och passade perfekt nar jag drog den over min sport-bh i affaren, men nar jag provade den hemma utan bh bullade den upp brosten i tva delar. Likasa var det med klanningen. Attans! Men byxorna som kunde vara en kjol och kjolen och jackan och armbanden och de andra orhangena och halsbanden var jag nojd med.
Klockan nio imorse skulle min resebyra hamta mig med Jeep vid mitt hostel. 45 minuter senare gick jag dit bara for att fa reda pa att de inte fatt tag i pojkarna pa berget. Jag fick sitta ner och vanta i en halvtimme innan de meddelade att vi skulle kora 15.30 istallet. Suck. Sa min nya van fran hostlet satte mig i en taxi till Sera Monastery och hojde fingret och sa att jag absolut inte fick betala mer an 15 yuan.
Jag gick runt dar i tva timmar innan jag kande nyckeln till rummet som jag glomt att lamna. En skumpande buss tillbaka med en tjej som ropade "Jingel-o, jingel-o, Lhasa" ut genom en oppen ruta om och om igen.
Jag lamnade tillbaka nyckeln och gick och kakade Jak-burgare for 18 yuan (mindre an 18 kr) pa en dyr restaurang som heter Namtzo, dricka for 5 yuan och choklad och jordgubbsglass for 8 yuan. Nu ar jag go och rund om magen.
Bilen var knokad. En Jeep med tva i forarsatet, och jag och Calle och Rasmus och en kock i baksatet. Det skumpade sa att det gjorde ont i brosten och vi tog oss bokstavligen upp i berget utan vagar.
Dar lamnade de oss och det var dags att lasta jakarna och bege oss vidare hogre upp. Sa med nagra jakman och fyra jakar och en guide och en kock begav vi oss ivag. Det var tungt trots att jag inte behovde bara nagot annat an mig sjalv. Vi fick ta pauser var tionde minut och jag var sa lycklig nar vi var framme och fick kakor som vi bjod nagra nyfikna nomad-ungar pa och te och gronsaker och kott och vi var sa matta.
De var väldigt förtjusta i våra kameror och blev överlyckliga när vi gav dem en apelsin.
Några andra blyga nomader (folk i bergen som lever på att valla runt boskap och bära sitt tält på ryggen).
Jag kissade och bajsade med publik sittande i solstolar pa berget pa andra sidan floden. En jak fodd dagen innan sokte narhet hos oss for hans mamma ville inte veta av honom. Vi sov i talt och jag sag stjarnor sa stora att de nastan kandes overkliga.
Trots illamaende fortsatte jag vandringen dagen efter pa 4.500 meters hojd, och det var varre an dagen innan och efter tva steg var jag utmattad. Jag gick i tva timmar pa mitt absoluta max da kocken plotsligt ropade att vi gick for sakta. Jag ville sa garna att nagon skulle saga till mig att ga ner for berget, men jag klarade det inte sjalv. Alla som engagerat sig i var tripp och tank hur besvikna R och C skulle bli. Jag fortsatte trots tararna och illamaendet och mattheten.
Sa trillade jag pa en grastuva och min kropp orkade inte mer. Den kurade ihop sig i spasmer och jag kunde inte andas, det fanns inget att andas. Mina pupiller sprang fram och tillbaka i ogonvitorna och forsokte samtidigt forsvinna upp i hjarnan. Nagon flaktade mig med min hatt, nagon tryckte mot mitt brost och skrek "breath, breath." Jag koncentrerade mig pa att andas lungt men jag kunde inte, tararna rann over mina kinder och kroppen ville inte svara. Sa plotsligt kom det lite luft ner i lungorna och jag lutade mig fram och kastade upp en massa slem och det gick lattare att andas efter det. Jag lyfte pa huvudet och log mot alla runt mig. Mot kocken som holl min hand hart och masserade min axel, mot C som strok mig over ryggen och mot guiden som strackte fram en flaska vatten till mig och mot R som stod och stirrade storogt pa mig. C var chockad lange efter och jag fick lova R att aldrig skrammas sa igen.
Jag gick nerfor berget med latthet och energi som jag inte kant pa flera dagar. Jag och guiden (som inte var sa bra pa engelska och fick bära all min packning), de andra fortsatte mot Samye.
Vi gick forbi nomader som bjod pa svart te fast de var sa fattiga att de livnarde sig pa jaksmor, jag bjod dem pa kakor. Helt plotsligt nar de satt och pratade pa tibetanska och jag inte forstod ett ord sa gick det upp for mig hur utsatt jag var. Om guiden lamnat mig dar sa hade jag aldrig kunnat ta mig darifran och det blev inte battre nar han borjade uppfora sig lustigt, ena stunden skulle nagon lokal nomad kora oss till den stora vagen och vi ta bussen dar, nasta sa skulle vi ga langre och nagon hamta oss.
Efter ett tag satte vi oss mitt i en liten by med sma lekande skitiga barn och gubbar med stora svarta gluggar. Han tyckte att vi skulle bada i den lilla an men jag nojde mig med att doppa fotterna.
Jag vet inte hur lange vi satt dar men till slut kom en bil och hamtade oss. Det var en man bakom ratten med en fru och liten son bredvid. Barnet satt i mammans kna och ibland bredvid henne pa satet, men det var inte det varsta. Ett tag stoppade hon ut ungen ur fonstret och haret reste sig pa mina armar.
Val pa mitt hostel gick det upp for mig hur illa det kunde slutat och jag grat. Jag stirrade i taket och grat. Jag at en chokladkaka och grat. Jag duschade och grat. Sen gick jag och kakade nagot och tankte pa hur C och R hade det, sen grat jag lite till innan jag somnade.
Ett tips till alla som ska bestiga berg i Tibet, ta alla tecken pa hojdsjuka allvarligt. Huvudvark, irritation, illamaende, yrsel med mera.
Idag ar det torsdag och vi har gatt upp tidigt for att komma langt fram i kon till Jokhang templet som ligger vid Barkhor torget. Byggnaden fran utsidan var inte sa mycket att ropa: hej, hej hemskt mycket hej for. Men manniskorna utanfor som bad for Buddha fran staende stallning med handerna ihop over huvudet till raklang pa marken om och om igen. Luften ljod av mantran. Inuti var det sagolikt vackert med statyer av buddha och laman och viktiga personer i tibets histora. Det var morkt och trangt och i alla rum var det stora kittlar med jaksmor som anvandes som stearin till de fladdrande lagorna som stod i rad. Det luktade smor och man fick se upp sa att man inte trillade pa det insmorda golvet. Dar fanns buddhor med blaa hattar och 6 armar och sju ogon och en som hade ansiktet som en groda och roda- och guldmalade och en som var tva som symboliserade sexualitet och andlighet, ansiktena var tatt och armar och ben tvinnade om varandra. Det var trangt och en skarp rokelsedoft och fast man inte tror det sa knuffas och trangs buddister, mycket.
Sen besokte vi Potala, hemmet for alla Dalai Lama, forutom den nuvarande, den fjortonde, som flytt till Tibet efter andra varldskriget nar Kina anfoll. Det ar hemskt att de inte far resa sin egen flagga eller forvara bilder pa Dalai Lama inom landets granser och videokamerorna som kineserna satt upp overallt. Man far inte prata illa om Kina for da kan man hamna i fangelse och innan kunde man domas till doden och alla tibetaner som studerat med hans hoghet i Indien ar bannlysta som guider har. Usch och pi.
Men Potala. Det ar maktigt fran utsidan och maktigt fran insidan ocksa. Det var femte Dalai Lama som lat bygga templet 1645 och det tog 50 ar att fardigstalla. Inuti finns gravar dar bland annat han ligger under ett monument gjort i 3721 kilo akta guld som ar 13 meter hogt och 7 meter brett. En maktig syn.
Och till sist men inte minst sa hittade vi en taxichauffor som korde oss for 25 kr tre kilometer utanfor Lhasa till ett tempel som heter Drepung tempel. Det ar insprangt i berget och fullt av vita murar som formar en pittoresk labyrint med hus och buddhistiska skolor. De vasterlandska turister jag sag har kan jag rakna pa tre fingrar. Till ett av tempelena sprang plotsligt munkar sa deras morkroda och gula klader fladdrade i vinden. De hade ett mote och satt i langa rader och sjong nedanfor altaret och de fint broderade skynkena i taket. Allt ar smycket in i minsta detalj har. Och det ar sa mycket att jag tror att jag hade fatt spendera en livstid i bara det tempelet for att ha varje del och dess betydelse klar for mig. En tibetansk man i gul sportjacka folje efter oss och pratade om Dalai Lama och ville titta pa vara bilder i kamerorna. Jag tror att han letade efter hans hoghet bland vara semesterbilder med getter och smyckade tempel.
Nu ar jag har pa internetcafeet och Calle ligger hemma i sangen med huvudvark, vilket inte badar gott for hikingturen imorgon. Men vi vill absolut inte vara den personen som dor i tibet varje ar.
Lhasa ar tibets storsta stad, dar bor ungefar 300 000 manniskor. Palatset Potala, dar Dalai Lama bodde, ar nu ode och det ar bara vissa delar av det som man far besoka.
Tibet tillhor Kina, de invaderade tibet pa 50-talet och de fredliga buddhistiska folket hade inte mycket att satta emot. Tibetanerna far inte resa sin egen flagga och deras ledare, Dalai Lama, bor i exil i Indien.
Det bor 4 miljoner manniskor i hela tibet enligt kineserna men 7 miljoner om man fragar tibetanerna. Nu bor det manga kineser har eftersom de far bidrag om de flyttar hit av den kinesiska myndigheten.
Carl fragade mig om jag trodde att jag skulle vara har for ett och ett halvt ar sedan. Nej, jag trodde inte att jag ens skulle komma till asien i min livstid och nu har jag varit i Korea, Japan, Kina och Tibet. Jag vet inte om det ar det faktumet eller att jag befinner mig pa 3600 meters hojd som gor att det ar lite svart att andas och jag latt blir yr och trott.
Pilgrims- och morgonpromenad för tibetanerna.
Jag ar i tibet med kvinnor i massa kjolar i lager och tjock morkbrun vaderbiten hud, med en slags skallerslunga som de slungar runt runt nar de gar pa sin pilgrimsfard i ratt riktning. Garna 108 varv, for det betyder tur.
Potala palatset som varit Dalai Lamas boning innan han fick fly kinesernas grymhet star pampigt och stolt och ar malat i tarakotta och vitt. Harliga barn med rosenroda kinder ropar "hello" efter oss och ler sen nar vi vinkar tillbaka sa att det skar i hjartat. Gamla vackra hus med flaggor i toppen i fem farger for de fem elementen, himmel, moln, jord, eld och vatten.
Vi har akt cykeltaxi med neongrona gardiner for 20 kronor och atit bade tibetansk, nepalisk, indisk och muslimsk mat. Det muslimska teet med torkad frukt och blomblad i med socker i botten i form av stora kristallbitar var ljuvligt gott for smaksinnet. De malar vackra tavlor av alla buddha gudarna i guld och palettens alla farger, och det ar billigt sa att man skams for att pruta.
Jaksmör till försäljning.
En dag till och vi har anpassat vara kroppar till hojden och det ar dags att utsatta den for storre pafrestningar, 4500 meters hojd och treaking i fem dagar med talt och tibetansk guide. Jag undrar om vi bara far ata jaksmor och jakkott?
En gammal man rackte tungan till mig for att visa att han inte var djavulen och jag rackte ut min rosa till honom ocksa. Det ar en skum kansla att vara har. Det ar en blandning mellan gammalt och nytt. Jack and Jones och Vero Moda har flyttat hit och en och annan vasterlanning. Men buddhismen och vanligheten ligger i luften och folks sjungande tungor forvanar mig alltid. Den muslimska killen som hallde upp varat te och de tre gamla tanterna utanfor vart fonster vars stammor aldrig tycktes bli hesa.
Men jag ska inte uppehalla er i detta fantastiska landskap av berg och tunn luft och gamla hus och tempel. Jag lamnar er med ett hjarta som klappar lite for fort och en kropp som inte orkar med en hjarna som vill uppleva sa mycket mer. Jag vill packa ner hela tibet i min ficka och visa upp for er nar jag kommer hem for det gar inte att beskriva i ord.
Vi är tillbaka från en hiking i bergen med mamma och Lasse flåsande efter oss. Det har varit bergsklättring på 1394 meters höjd med gröna bergvyer och gigantiska grottor med stalagmiter och stalagtiter. Vi sov på ett gästhus lördag till söndag med värme och blinkande madrasser. Puh, det var precis så att man kunde somna och tuppen väckte oss halv sex för en ny fantastisk dag med hiking. Vår tidpunkt för återresan var exakt samma tidpunkt som resten av världen ville komma hem och det tog oss 6 timmar att komma hem till Suwon, borde tagit 2-3. Nu ska vi packa för vår resa till Tibet på ännu högre höjder, typ 5000 meters höjd och i tåget till Lahsa har de syrgas för att man inte ska blir höjdsjuk. Tåg och hmmmm.. Jag är dömd till att må illa i två dagar, vilket är tiden det tar för oss att nå vår destination. Men allt som inte.. eller hur e det?
Vi ser i alla fall fram emot att leva på jaksmör och jaksmörte som tibetanerna kommer att erbjuda oss och växa i själen som bättre människor. Tror inte att de har internetfasciliteter så jag antar att detta är hejdå för en stund, men inte farväl. Ses om två veckor :).
Det är så gulligt nu när det börjar bli grönt och alla tanter i sina fina blommiga solhattar ligger på knä vid sina koloniplättar och påtar i jorden. Det gror överallt och det bruna är nästan helt borta och ersatt av gröntgröntgrönt.
