Gym.

Hmmm... Man ska inte skjuta upp saker för länge. Jag har lovat att ta med kameran till gymmet och plåta alla koreaner när de står på löpbanden framför varsin tv-apparat i samma kläder. Det är smart att kunna låna kläder för du behöver aldrig planera din träning eller släpa på träningsväskan. Sen hyr du skåp där du kan förvara dina gympadojjor och duschkräm. Det är greeeeaaat!

I torsdag gick jag och tränade efter jag suttit en stund och jobbat på TAT. Kanske halv tre eller något. Jag hann springa på bandet en kvart innan en korean kom fram till mig och pratade på koreanska (såklart!). Jag fattade väl ungefär så mycket att han ville att jag skulle sluta springa av någon konstig anledning. I Sverige får man ibland inte använda uppvärmningsmaskinerna mer än tio minuter för att det lätt blir kö till dem när folk springer i timmar. Men eftersom det bara fanns jag och en annan koreansk kille på gymmet och det var 19 lediga löpband uppradade efter varandra så kunde det inte vara fallet.

Killen kom fram till mig och frågade på bra engelska om jag förstod vad den andra killen sa. Han berättade att de skulle stänga av elen klockan tre, om femton minuter. Jag frågade om jag kunde använda de andra maskinerna som inte krävde ström. Så vi fortsatte träna, han och jag, när den första killen kom in igen och sa på koreanska (jag fick det översatt så jag förstod) att de skulle även stänga av varmvattnet. Jag tänkte att jag kunde fortsätta träna i alla fall och duscha hemma, men det verkade som om de ville att vi skulle gå så jag duschade och klädde på mig. När jag kom ut så stod alla som jobbade där utanför dörren och väntade på att jag skulle gå så de kunde stänga?! Jag fattade ingenting? Var det helgdag eller något?

Senare nästa dag fick jag reda på att Natasha hade gått för att träna samma kväll och då hade det stått en lapp att de stängt och skulle inte öppna igen.

Så då är frågan kommer vi få tillbaka några pengar? Hur ska vi hålla oss i trim nu? Och hur ska ni klara er utan foton på koreaner på gym? Och kommer polisen få tag i ägaren som tydligen la benen på ryggen och sprang?

Råg i ryggen!

Är det möjligt drömmer jag?! Hehe.. Världens bästa mamma skickade rågmjöl till mig med ett recept på baksidan och jag hade alla ingredienserna hemma! Kunde det bli bättre?

Jag är förstås inte så van vid varken torrjäst eller gasugn, så det jäste nog inte så mycket som det skulle och såg mer ut som stenålderskakor. Men ljuvligt goda ända, till och med utan pålägg för vi hade inte något :).

Ella Henrietta Looft.

Jag gick precis igenom min telefonlista med nummer hemifrån. Det var många, många som jag aldrig kommer ringa igen. Gamla dejter och företag och kompisars kompisar och föreläsare och arbetskollegor... Och mormor. Som dog för något år sen. Hon svarade alltid med sitt nummer, 93-12-38.

Mormor. Med alldeles för liten bh så brösten delade sig i två. Med de lenaste händer du kan tänka dig, med slingrande ådror utanpå som var roliga att trycka in. Den snällaste lilla gumman som satt i mörkret för att spara på elen och tittade på "Days of Our Lives." Jag har en bild på henne bredvid min säng bara för att jag tycker om att titta på henne.

Så ringde jag. Och medan telefonsignalen ljöd tänkte jag på vad jag skulle säga till personen i andra änden som svarade.
"Detta telefonnummer har upphört. Hänvisning saknas."
Såklart! Det är väl svårt att bygga linjer till himmelen. Men det hade varit mysigt att säga, att jag tänker på henne.

Moon bears.

Jag har tänkt berätta om de här björnarna jättelänge. Jag fick höra det från en SWEA-mamma. Hennes dotter läste om dem i skolan och de samlade in pengar för att rädda dem.

När jag kom hem berättade jag för Calle om dessa stackars björnar. Ungefär såhär sa jag: Det är björnar som sitter i så små burar att de knappt kan ligga, bara för att man ska kunna ta en vätska från dem. De har stora hål med slangar i sig. Detta använder man sen som medicin för män för att det tros göra dem starka och vara bra för potensen. Hmmm, svarade han.

Och såhär ligger det till: De asiatiska Svartbjörnarna också kallade "Moon bears" för sin vita skimrande päls vid bröstet hålls i små burar med lite utrymme att röra sig på. Många lider av öppna sår i buken med en kateter implanterat för att tömma gallblåsan på galla. Gallan används sen till traditionella mediciner, tonics, te och schampoo.

I början på 80-talet började man i Kina och Nordkorea skjuta vilda björnar för att komma åt deras galla. 1993 fanns det över 10.000 björnar på olika björnfarmar i Kina. Många organisationer har kämpat för deras frihet varav IFAW är en av dem. Stöd dem och björnarna genom att inte köpa produkter som innehåller björngalla.

Yellow dust.

Nu flyger gult damm från Kina över Korea och vissa dagar sägs det vara farligt att gå utanför dörren överhuvudtaget. Då springer koreaner runt med munskydd och astmatiker bör ligga kvar i sängen. Men om man är, som Calle och jag, friska och starka och lyfter tungt skrot i bänkpress så är det ingen fara. Det är mer om man bor här i tiotals år som det kan påverka andningen.

I tisdags så var det uppe över varningsstrecket och jag kände inte av det alls. Men det sägs att om man har fönstret öppet när man går hemifrån så ligger det ett tunt lager med damm över möblerna när man kommer tillbaka (om det är yellow dust eller bara ostädat låter jag vara osagt).

Men vem är jag att säga att det är ofarligt?!

Friendly Korea.

Natasha sa till mig att hon inte ville att jag skulle åka hem i juni. Mitt hjärta hoppade och jag blev varm inombords. Det är ganska bra här ändå :). Igår när det ösregnade som mest och jag stod och väntade i den långa kön till bussen så sa en främmande korean något till mig på koreanska och sen delade hon sitt paraply med reklamtryck med mig. Jag sa "thank you" och hon nickade och det kändes både skönt att stå under ett paraply men lite jobbigt att vi inte kunde prata med varandra. Hon gick tätt tätt efter mig när vi trampade fram mot bussen så att jag inte skulle färgas i en mörkare nyans av regnet.

US Army. No cameras are promitted!

Calle väckte mig kvart i nio. Jag satte mig upp i sängen och frågade honom tre gånger om hon verkligen var kvart i nio för då hade jag bara en kvart på mig innan jag måste stå nere vid busshållplatsen, som det tar minst fem minuter att gå till, och då har jag bara tio minuter på mig att duscha och borsta tänderna!! Och fast jag hinner så måste bussen komma med en gång och tunnelbanorna klaffa, annars kommer jag ändå försent.
– Ja, sa han alla tre gångerna.
Jag kom med bussen som jag skulle och var i Seoul klockan tio men det gick ändå inte att komma till mötesplatsen i tid, 10.25. När jag kom fram, tio minuter för sent, så var Larissa inte där och jag började springa till McDonalds som vi skulle träffa de andra på, samtidigt som jag ringde Calle och bad honom gå in på min mail och leta upp tjejernas mobilnummer som jag inte fått med mig. Men tack och lov så stod de där och väntade på mig.
– Puh, sa jag när jag kom fram och tog ett lugnt andetag innan de frågade om jag hade pass med mig.
– NEJ!! Fan, fan, fan...
– Har du någon identifikation?
Jag rotade snabbt igenom min plånbok och som tur var hade jag körkortet, fast det har förstås gått ut men det hade jag glömt (tur var väl det!) Så vi började traska och då sa Larissa.
– Du vet väl att man bara kan betala med amerikanska dollar inne på basen?
– NEJ!! Fan, fan, fan...
– Det är okej. Man kan betala med kort. Har du kort med dig?
– NEJ!! Fan, fan, fan... Hehe.. jag bara skoja, jag hade faktiskt kort med mig.
Men det tog säkert tio minuter och några samtal till Calle innan vi hade försäkrat vakten att det var väldigt dyrt att ta körkort i Sverige och att jag inte var en terrorist som planerade att spränga basen i bitar.
– She is a good girl! sa damerna i mitt sällskap och jag log så fint och oskyldigt jag kunde.
Sen kom jag in!!


Jag var över den här muren med taggtråd och förbi alla grönklädda vakter!!


Så detta är kort inne på basen. På ett samhälle helt avskilt från Korea med allt som du kunde tänkas behöva så att du aldrig skulle behöva lämna området och beblanda dig med infödingarna. Det var gator och bilar och affärer och barer och nöjen. Detta är hotellet som vi käkade på.


Den flotta insidan av hotellet och ryggarna på mina vänner.


Och såhär såg de ut, militärerna. I kamoflage-kläder och boots som klonade kopior av varandra. Överallt. Det var nästan komiskt att se.


Vi käkade mexikanskt, med Creme Fraiche!!! Det är nog det jag saknat mest av allt! Och jag sprang efter den lilla tjejen och lekte med henne och kunde inte låta bli att pilla henne i håret fast hon glodde surt på mig varje gång. Hon hette Malla men påminde så mycket om Agnes.


Det var nästan alldeles tyst inne på basen. Mullret från den stressiga trafiken utanför hann inte komma hit innan det upplöstes i luften. Men det var inte vackert. Larissa sa att det var för att de snart skulle ge basen till Koreanerna så de tyckte inte att det var lönt att fixa till det. Det ni ser i bakgrunden är skolan.


En väg och ett hus som någon bor i. Så såg förresten alla hus ut. Varken mer eller mindre.

Men ändå... Jag har känt mig som en busig unge idag med kalasbyxor, som ska på kalas och leka fiskdamm. Hihi...

När jag blir stor ska jag bli som Sandy i Grease...

Jag var på ett leksaksmuseum i Malmö en gång. Det var fantastiskt roligt att gå i gångarna och återuppleva min barndom. Det kändes verkligen att jag var vuxen och det var väldigt längesen som jag klädde på och av Barbie fina klänningar med girlanger på. Eller adopterade en kålhuvudsdocka, och efter en stund la upp den på vinden och började samla på Garbage Pail Kids istället. För att inte tala om My Little Pony. Och bokmärken med glitter på, de var de bästa som man inte ville byta bort. Eller kulorna i sanden eller alla kompisar som ville leka på min vind för mamma samlade på så mycket kläder att man fick dra upp knäna högt när man trampade runt i högarna.

Det var roligt att se ett koreanskt leksaksställe men inte alls samma "tripp." Och de hade en mycket mer kinky version av Spiderman. Stackaren får springa runt med tubsockar!! Det är såå fult!

Svarta skönheter.

Det var en mor och hennes dotter som hade broderiet och som broderade det mesta i det gamla koreanska huset. Och de här skorna var dotterns. Jag blev helt förälskad i dem. De passade så dåligt in med allt det andra gamla och gedigna. De stod där och glittrade av nymodighet med skit på tåspetsen och var bara så vackert utstötta.

Kulturchock.

I lördags, när det regnade så bestämde jag och Morgan att vi skulle se på museum och jag antecknade en del vägbeskrivningar i mitt block. Tyvärr hittade vi inget av dem utan hamnade istället på den här förtjusande gatan med små olika hantverksutställningar.


Första stoppet var "pork painting." Hehe.. det lät roligt så vi stannade och drack te och filosoferade om vad "pork painting" egentligen kunde vara och hur gjorde man?



Det var nog detta som var gris-målningen. Vi gjorde avtryck av amuletter. Min betydde "wishes come true" och Morgans var typ "make good lover."


Sen besökte vi ett fantastiskt broderi. Det var sanslöst. Vi fick se en video hur de handsydde tavlorna och mönstrena på kläderna som var fruktansvärt komplicerade med olika dimensioner och upphöjningar. Det tog år att slutföra dem.