Lost in translation – Arirang TV.

Jaha, nu är jag hemma igen. Det har varit en lång helg med Arirang-tv och jag kom hem med både myggbett och bränd näsa.

Jag gick upp halv sex i lördags bara för att få ett sms som sa att de skulle bli försenade för att min ryska programledarpartner hade varit ute kvällen innan och var nu bakfull. Det började ju bra!


Min ryska partner Evgeny på Gyeryoung Mountain. Trots bakfylla var han mycket trevlig.

Vi åkte i två timmar och bilen ljöd av koreanska, typ hela vägen. Gongju öppnade sina dörrar för oss, huvudstaden för forna Beakje kingdom. Där filmade de oss när vi gick mot en mur med instruktionerna "walking and talking." Dialogen lät väl ungefär såhär.
"So we have arrived at Gongju."
"Yeah. How do you feel?"
"I feel great. I am so excited!"
"Wow. It is very big!"

Och så fortsatte dialogen när vi tittade på vaktbytet på muren vid huvudingången. När vi satte på oss krigsmunderingen och deltog i proceduren. När de satte en kamera två decimeter från mitt svettiga ansikte och luggen låg som klistrad i pannan. När vi senare sköt armborst.


Det var på den här muren jag stod med hjälm och rustning. Med ett spjut i min hand som jag skulle föra från ena sidan till den andra. Sträcka upp i luften och låtsas att jag spetsade någon under kommandon från en ledare som skrek med basstämma ut över våra huvuden. Ibland skrek alla något samtidigt och jag skrek ensam efteråt.

Och samma dialog när vi åkte vidare till ett tempel och plockade frukt som vi i programmet jämförde med aprikoser men efter fick reda på att det var plommon. När vi entusiastiskt drack det söta plommonteet som vi dagen efter skulle hjälpa till att tillverka.


Hon var söt men fullständigt obegriplig.

Jag förstod inte vad tjejen som hjälpte oss att göra teet sa, jag förstod inte vad munken som gick med oss runt templet och pratade tyst men engagerat med snälla ögon sa. Jag vet inte vad producenten pratade om i en kvart med min ryska medspelare, jag fick bara tre ord som förklaring efteråt. "Walking and talking."



Vi käkade förvånansvärt god vegetarisk mat på templet och jag gick och borstade tänderna men glömde släcka ljuset i mitt lilla rum med en madrass på golvet och fyra gula väggar. Det var härligt att höra alla hundratals surrande myggor när jag skulle sova.



Vår frukost på Temple stay. Jag tror att jag kan vänja mig vid att äta varm mat på morgonen. Det var inte helt fel faktiskt.



Dagen efter blev vi väckta klockan fyra på natten av den stora klockan som slog 33 gånger. Det var dags att be, tyvärr gick jag och min ryss på toaletten och missade det mesta av morgonbönen. Samma mat som till middag och vi var på vår väg mot Gyeryoungsan mountain. Och kommentarerna fortsatte hålla samma höga nivå.
”So now we are at Gyeryoungsan. It is 775 meters high."
"So how do you feel?"
"I feel great!"
"Wow. Look at the view. It's so beautiful."
"Yeah!"
"It's so big."


Med lite hjälp av vatten med "Zero calorie. Dynamic fresh" så kom vi äntligen upp på toppen.





När vi besökte keramikbyn och en keramiker löd dialogen.
"It's a beautiful day."
"Yes the sun is shining and you can smell the flowers."
Och här flippade ryssen ut. Han gjorde stora rörelser med armarna och kramade om de höga blommorna vid sidan om grusvägen. Jag sa.
"Okej."
Och producenten sa.
"Walking and talking."
Och jag frågade.
"What should we say?"
"Just walking and talking. Blablabla."


Kakor som keramikern bjöd oss på, gjorda på pressat ris med rödabönröra inuti. Jag har vant mig vid smaken och tog både, en och två och tre och fyra stycken.



Det här är muggen som jag gjorde. Jag är mäkta stolt fast den inte blev färdig. Det skulle ta en månad genom en ugn i jorden med olika rum och temperaturer, och tider för keramiken att stelna. Så jag antar att jag aldrig kommer att få se den igen. Natten efter drömde jag att keramikern tyckte att jag var så duktig att han ville att jag skulle stanna, så att han kunde konkurrera med grannkeramikern som var mer modern.

Så trots alla språkbarriärer och utlämnande så var det en spännande resa. Och jag får ju trots allt vara korkad på TV! Och de tyckte att jag var så bra att de ville ha med mig igen! Tihi...

Ehh... Good luck!

God morgon. Klockan är tio i sex på morgonen och det enda min kropp är intresserad av att göra är sova. Jag ska träffa de andra från tv-stationen Arirang om en halvtimme. Igår var jag där på ett möte innan själva "utflykten." De pratade som vanligt med mig på koreanska fast det är en engelsktalande kanal i Korea. Och sen kastade de fram ett manus på koreanska. När de såg frågorna hopa sig i min blick, frågade de (fast de frågat så många gånger tidigare och jag fått fylla i en lapp om vilka språk jag behärskar) om jag inte kunde koreanska?
– No, I've told you. I just know english. Am I going to say this in korean?
– No, no. In english! Don't you have a korean friend?
– Yes, but the recording is tomorrow!
– Yes, you have to study!

Så jag är fast med ett manus jag inte förstår och har ingen aning om vad jag ska säga eller vad programmet ska handla om. Där rök mina hollywoodplaner. Det här kommer att bli världens sottigaste program! Jag försökte få Young-Do att översätta mina repliker men eftersom det var en fest för Johan som fyllt 30 år igår så gick det inte så bra. Han sa att han skulle göra det när han blev full, jag antar att han aldrig blev det.



Detta är två av de sidorna med repliker som jag ska säga. Det finns åtta till!

Jjimjilbang.

Och som de skulle ha sagt på tv-programmet Bullen: Kvinnorna på bilden har inget med inlägget att göra. Det är bara reklam för något på en buss i Chengdu, Kina.

Jag är ledsen att jag inte tog med mig kameran. Inte för att jag skulle vilja att ni såg mig liggande utfläkt på en inplastad bädd. Badande i vatten och min egen gamla döda hud med en adjuma (gift kvinna) med permanentat hår iklädd svart bh och trosor hängande över mig. Som flåsade vitlöksdoftande andedräkt i mitt ansikte medan hon skrubbade min nakna kropp, överallt! I armhålorna, på brösten och under fötterna och alla ställen där emellan.

Det var snabba ryck och många procedurer och svårt att förstå vad hon menade när hon knuffade mig i sidan när hon ville att jag skulle vända mig. Pekade på rum jag skulle gå in i och svettas ut allt skit som fanns i mina porer. Och oljan som flödade över min kropp och gjorde det svårt att ligga kvar på britsen. Det var upp med benen och på rygg och mage och massage och skrubb och inoljning och kräm och olika bad med olika temperaturer och bubbelpool, ahhhh.

Och det tog bara några sekunder att vänja sig vid nakenheten och ganska mysigt att bli riktigt ompysslad. Så jag rekommenderar starkt alla som vistas inom landets gränser att prova Jjimjilbang. Ett badhus dit man kan gå och vistas i evigheter. Där finns allt du kan tänka dig. Varma och kalla bad, bubbelpool, ångbastu och bastu det droppar kallt från taket, och grottbastu och sovsalar. En tunna med värme som du sitter på med en kappa över, ska vara bra för något. Rum med datorer, restaurang. Ett bås med en stark röd lampa och madrass att ligga på, ingen aning. Tv-rum och videorum och ett inplastat papper med behandlingar du kan välja mellan. Jag valde skrubb- och oljemassage. Det kostade 40 000 won (298,50 kr) och var definitivt värt var enda krona. Kanske inte lämpat för riktigt blyga personer dock.

Jag har blivit rekommenderad Itaewonland men de har stängt pga finansiella problem så jag besökte Jjiljimbanget på Hotell Hamilton i Itaewon istället. Gå upp vilken uppgång som helst så ser du det. Lycka till med skinnömsandet!

National Park Mt Sobaek.

Vi är tillbaka från en hiking i bergen med mamma och Lasse flåsande efter oss. Det har varit bergsklättring på 1394 meters höjd med gröna bergvyer och gigantiska grottor med stalagmiter och stalagtiter. Vi sov på ett gästhus lördag till söndag med värme och blinkande madrasser. Puh, det var precis så att man kunde somna och tuppen väckte oss halv sex för en ny fantastisk dag med hiking. Vår tidpunkt för återresan var exakt samma tidpunkt som resten av världen ville komma hem och det tog oss 6 timmar att komma hem till Suwon, borde tagit 2-3. Nu ska vi packa för vår resa till Tibet på ännu högre höjder, typ 5000 meters höjd och i tåget till Lahsa har de syrgas för att man inte ska blir höjdsjuk. Tåg och hmmmm.. Jag är dömd till att må illa i två dagar, vilket är tiden det tar för oss att nå vår destination. Men allt som inte.. eller hur e det?

Vi ser i alla fall fram emot att leva på jaksmör och jaksmörte som tibetanerna kommer att erbjuda oss och växa i själen som bättre människor. Tror inte att de har internetfasciliteter så jag antar att detta är hejdå för en stund, men inte farväl. Ses om två veckor :).

Shopping och muren i Suwon.

Då var stackars mamma och Lasse strandsatta (igen) med bara mig som guide och de flesta som umgåtts med mig mer än tre timmar en lördag eller söndag vet att jag har väldigt svårt att hitta.


Vi tog bussen till Paldalmun, det är en rondell med ett stort gammalt koreanskt hus. Där ligger en matmarknad och en kläd- och prylmarknad. Lasse fick med en gång en uppskattningsgåva av en koreansk försäljare. Hmmm.. Undra när man ska ha användning för lösa armar? Eller så var det bara ett försäljningsknep och Lasse borde ha köpt resten av jackan också?


Grönsaker, om det var någon som missade att det var det. Mamma frågade mig om var endaste lilla sak och hon fick samma svar varenda gång "jag vet faktiskt inte." Och varför jag sa faktiskt är konstigt för jag har ingen aning om något förutom Kimchi och det sålde de i massor!


Vi köpte picnic på ett bageri. Vi blev mest kära i äggmackan med ett brödhjärta i kanten. Annars var det brödpinne med vitlökssmak, bagel med creme cheese och en russinbulle med skinka och ost och sallad. Allt bröd här smakar sött eller smör.


Sen gick vi uppför berget...


... och gratulerade Buddha på hans födelsedag (det är någongång i början på maj och stora delar av Suwon och Seoul är kantade av färgglada lampor under denna tidpunkten).


Ett tempel. En energisk korean propsade på att ta kort på oss och hans kompisar fick vara med i bilden.


Ser det inte mysigt ut? Korea är lummigt grönt nu och det är underbara 30 grader i luften.


Vi stannade på ett charmigt te-hus och när Lasse och jag beställde in öl så beställde mamma såklart in soju. Ägaren hade bott i Italien i 15 år och han presenterade oss både för sin fru och dotter och erbjöd sig att laga italiensk pasta till oss (vilket är smått omöjligt att få tag i här på Korea, det brukar vara pasta med ketchup och majonäs som gäller).


Det var en konstnär som hade skapat alla flygplan av bruksföremål man har hemma. Jättefina. När vi släckt törsten och skakat loss krampen i benen efter den långa turen längs muren så gick vi till Palatset och förundrades över det gamla trädet som överlevt i 600 år och en stor brand. Det var ihåligt och bara några kvistar högst upp var gröna. Vi klappade stammen försiktigt för att turen skulle följa med oss hem, samtidigt som vi höll andan för att trädet inte skulle rasa ihop.


På fiskmarknaden så ville mamma köpa fisk och jag frågade många gånger om hon verkligen kan laga fisk? "Såklart jag kan!" fick jag till svar och jag sa att jag brukar säga att hon inte kan laga fisk. "Jag är uppväxt på kött för min mamma kan inte laga fisk." Mamma hade en helt annan uppfattning och när vi äntligen fått försäljaren att förstå att vi bara ville ha fyra fiskar och inte fyra kilo och mamma både rensat och panerat och stekt fisken så får jag erkänna, den var ljuvlig. Och se så glada de är att det inte var råa ostron och musslor och fisk på menyn.

Jebudo.

En liten ö som låg en timmes bussfärd från Suwon. Bussen gick över till ön på den smala vägen från morgon till eftermiddag, sen låg vägen fyra timmar under tidvattnet och vi var bokstavligen strandsatta på ön. Jag antar att vi med risk för våra liv hade kunnat vada över och eventuellt blivit neddragna under ytan av de starka strömmarna.


Men det var kul att se koreanerna plocka snäckor längs den karga marken fylld av krossade snäckskal och efter när alla skyndat till fastlandet, kontrasten med havet som kröp upp mot stränderna och täckte vägen och den fantastiska skymningen såklart.



Vi åt skaldjur och musslor och sashimi, och jag tror att jag och Carl var mer uppspelta över maten än mamma och Lasse. Men mamma svalde glatt ner med Soju (20% koreanskt risbrännvin) när vi andra höjde glasen med öl.


Sen gick vi ett varv runt ön, det tog nog knappt en timme. Först på stranden sen på en träbro runt karga klippor med gröna träd uppe på, och efter kom hamnen med guppande fiskbåtar. Det var fint och solen gick ner och tidvattnet försvann och vi var inte längre strandsatta och kunde ta bussen tillbaka till stan med en mamma fylld med en och en halv flaska soju.



Ja, torka fisk tillsammans med tvätten går såklart alldeles utmärkt! Kalsongerna kanske till och med får en trevlig odör på köpet?

Akvariet på COEX.

Det är inte svårt att hitta hit. Ta bara tunnelbanan linje 2 till Samseong Station och följ folkmassan så är du på COEX och följ sen skyltarna till akvariet. Det är stort med gigantiska vattentankar med färgglada fiskar och konsgjorda sjöar och träbroar och krokodiler och sköldpaddor och de fulaste krabater jag någonsin sett med sneda ögon.


Det var tur att mitt batteri tog slut till kameran så jag inte kunde ta bilder på varenda levande varelse där inne, och det var så stort att jag blev trött i slutet och orkade knappt vända på sjöstjärnorna som nog var menat till små barn egentligen.


Det var till och med fiskar i vending-maskinerna.


Och det kändes hemskt att spola ner dem här små liven när jag var på toaletten. Men vad hade jag för val? Ett liv med en guppande brun korv, det är ju djurplågeri!! Och det var inte det värsta, tur att jag inte fick med det på bild!

Montessori school i Anguk.

Igår var jag och några andra sweor och hälsade på Lena Nyman och hennes Montessori skola. Hon kom hit 1964 med sin koreanska man som hon träffat under hans studietid i Stockholm. De startade skolan 1965 efter kriget och nu blomstrar både skolan och barnen och växterna omkring dem. Det var gamla byggnader och pedagogiska klassrum med mycket för både händer och hjärna att klura med. Lena var en av de första svenskarna som bosatte sig här och båda hennes barn bor här med respektive som är koreaner.


Barnen var mellan 3-5 år och när jag satte mig bredvid en liten tjej vid det lilla bordet med den lilla stolen, som inte räckte till min stora 28:a åringa rumpa utan att den flöt ut över kanterna, så reste hon sig upp och ställde sig bara en decimeter från mig och pratade tyst på koreanska i mitt öra. Jag var så leden att jag inte förstod vad hon sa, det sa jag till henne på svenska. Och hon svarade mig, och jag svarade tillbaka. Hon höll upp sin penna och jag sa att den var fin. Sen frågade jag om jag fick ta ett kort på henne och hon sprang bort och ställde sig och log såhär fint. Åhh, lilla smaskiga sockertopp.


Ordning och reda.


I ett gammalt hus som inte fick innehålla någon elektricitet satt barnen med benen i kors på golvet och målade kalligrafi.


Och efter besöket på skolan och mina små försök att sno med mig min nya vän gick vi en runda på Insadong och alla Sweorna inhandlade sjalar i olika färger. När klockan slog tolv gick vi till en underbar restaurang som serverade tre små rätter före huvudrätten som var sallad och någon grötliknande röra och en toast (säger vi fast det inte alls var det, men jag har tyvärr glömt). Till huvudrätt fick vi kyckling med nudlar eller bibimbap eller Seafood. Jag valde kyckling och det blev mina smaklökar glada för. Fantastiskt gott! Jag ska försöka att komma ihåg var det låg, en sidogatan till huvudgatan med marknaden i Insadong.


Eftersom kaffe aldrig har lyckats lura in mig i sitt beroende så fick jag en söt risdryck istället. Inte tokigt alls faktiskt.

Seoul tower.

En dimmig dag i Mars vandrade jag och Larissa från Itaewon hela vägen upp för berget som var kantat av höstträd som senare skulle bli gröna och rosa.


Larissa ringde mig innan och berättade att det fanns en källa med vatten som var bra för hälsan, så det var viktigt att jag tog med mig en tom vattenflaska. Det var mysigt att vandra och så fort solen stod på så blossade kinderna och i skuggan var det kallt och jackan åkte upp och ner ur ryggsäcken.


Utsikten var bättre när jag och Carl och hans mamma och bror åkte linbana dit några veckor senare och då var jag faktiskt uppe i tornet också och fick se hela panorama vyn under min nästipp. Men jag rekommenderar att gå, det var fint och bra för flåset.

Scandinavian Club. Och grattis Gustav.

Okej det är den 3:e maj nu och en blogg är en färskvara som inte tål att lämnas i solen då och då. Så här får ni lite halvljummet valborgsfirande på Scandinavian Club i Seoul. Det var ganska tacky inrett med neongröna servetter vikta till små hattar och smörgåsbordet var hälften koreanskt och hälften skandinaviskt med lite inslag från japan. Gravad lax och rödbetssallad och stekt sill och kallskuret och brunsås, suchi och kimbap och ris. Så gott, så gott och massa svenska tungor, med och utan rullande R, och några kanadensare och koreaner och annat smått och gott. Jag förälskade mig i en kanadensare som hette Colette och gjorde barnprogram på tv. Hon hade varit i Seoul i två år och hade en urtjusig ros knuten runt halsen.


Vi blandade soju och svenska nubbevisor i våra halsar och sköljde ner med öl och ljuvlig glass till efterrätt. Sen sjöng vi födelsedagssånger på alla språk vi kunde för Gustav som fyllde 27 år och var värd för tillställningen. Med den stora kniven som stod på bordet i ett ställ, som mest såg ut som ett svärd klöv Gustav tårtan och blåste ut ljusen. Han log lite snett och kakan smakade mest smör och kaffe, fastnade inte alls på min läpp.


En kypare berättade för mig att restaurangen funnits i 49 år och låg i anslutning till sjukhuset som en gång efter kriget varit skandinaviskt. Först som en båt utanför Pusan men sedan som ett regelrätt sjukhus och koreaner skickades på kurs till Sverige för att anamma vår kultur. Han sprang iväg och hämtade en broschyr som var tio år gammal, sa han stolt. Den glömde jag vid bordet när jag gick.


Vill ni avnjuta en så nära svensk måltid man kan komma här i Seoul (dock utan köttbullar och janssons) åk till Dongdaemun, exit 13 och gå till höger så ligger restaurangen inne på sjukhusområdet. Smaklig spis.