Hemma.

Jag kan inte sluta tänka på Young-Does ord sista kvällen i Korea. Jag berättade om hur jobbigt jag tyckte det var när jag först kom dit och inte förstod vad folk sa eller hur jag förväntades uppföra mig. Jag minns hur det kändes när alla glodde på mig i affären och när jag köpte soppåsar istället för bärkassar att forsla hem maten i.
"I thought that everyone would hate me because I did everything wrong" sa jag.
"But everybody loves you, Mirabelle" sa Young-Doe utan den minsta tvekan i rösten.
Mitt hjärta smälte och rann ner som en varm mysig gegga i magen. Och morgondagens flygresa kändes så avlägsen. Jag var hemma.

Senare när jag skulle ta farväl av Natasha rann tårarna nerför hennes kinder och jag gjorde det bästa för att torka bort dem. Det kändes fortfarande som om min resa låg långt bort i en annan tid. På morgonen dagen efter satt jag och Calle tysta i soffan och fingrade lite på varandras armar. Det blänkte i hans ögon och jag såg att han grät. Men jag var fullt upptagen med att ordna mina saker för hemresan i listor i mitt sprängande huvud.

Det var inte förrän jag sovit bakfyllan av mig på bussen en halvtimme och jag tittade ut över det förbisusande landskapet som det gick upp för mig. Antagligen kommer jag aldrig att komma hit igen! Och jag grät. Mitt ansikte var vått och min mun fult utdragen till sidorna. Det smärtade i bröstet.

Vad för hemska saker jag än må ha skrivit om Korea, så älskar jag landet. Jag älskar naturen och människorna och framförallt maten. Gästvänligheten och det tungvrickande språket som jag förgäves försökte knapra lite på i kanterna.

Konstiga svenskar.

Nu är det min tur att vara konstig, konstig, konstig. Jag frågade en korean på Calles jobb om han visste var jag kunde köpa färg någonstans här i Korea?
– What do you want Mirabelle? frågade han
– I want to paint a wall blue.
– So I say to the painters to come to your home?
– No, I was thinking of doing it myself.
– Okej, I am very busy today. Maybe I can help you tomorrow?
Jag fick ett tips av Swea istället att köpa färg på B&Q Home. Ett helt okej ställe som inte är i närheten av utbudet och den familjära stämning IKEA hyser.

Jag och Carl började måla och samma korean frågade Carl förvånat.
– Have you done this before?
– Yes, in my apartment in Sweden, sa Carl.
– Oh!

I Korea gör man inget själv. Det finns det hantverkare till. Så koreanerna på TAT tyckte att vi var väldigt märkliga och stod och studerade oss när vi rollade färg på väggen.

Glasses.

Jaha, då har jag varit och hämtat mina glasögon!!
Jag gillar de svarta bäst, vad tycker ni?

Ser du stjärnan i det blå?

Det är jag! Det är jag! Jag ska bli tv-stjärna!! I Korea, men ändå. Jag ska åka till ett tempel i ett berg över en helg och ett tv-team ska filma utlänningen när hon gör bort sig. Visst låter det som det ultimata tv-programmet! Det ska ske på lördag, och ni får hålla tummarna att jag hinner spela in det för det har redan blivit framskjutet två gånger.

Puss på er älsklingar! Och håll kontakten för snart är ni vänner med en koreansk stjärna! ;)

Koreanska sjukhus is da shit!

Hej hej.

Jag är tillbaka från sjukhuset nu. Telefonnumret fungerade inte så jag stack bara dit och fick vänta. Men de var riktigt trevliga och de hade engelsktalande människor som hjälpte mig hela tiden och gick runt med mig och berättade om sina kärleksliv för mig där jag satt vit i huvudet och höll på att svimma hela tiden. Det var hemskt!

Så jag väntade först i den internationella delen, sen väntade jag utanför läkaren och då var jag så svag att de fick leda in mig till honom. Sen väntade jag på att få betala (120 800 won), sen väntade jag för att ta urin- och blodprov. Sen väntade jag på att för säkerhetsskull få kvitto på engelska. Sen gick jag till apoteket och fick vänta där också.

Men nu är jag hemma och har börjat ta antibiotikan. Urinvägsinfektion som eventuellt klättrat till njuran. Nästa vecka ska jag dit igen för en check-up. Det ska bli roligt!

Puss och kram snyggingar!

Konstiga korea.

Okej, igår var vi ute i kändistäta apgujeong och kom hem vid 3-snåret. Så idag sov jag läääänge, fast jag skulle träffa Morgan i Seoul för lite tygshoppande. Jag hann bara gå upp, sätta min nakna rumpa på kontorsstolen innan jag stördes av dörrklockan.
– Vem i helvete kommer och hälsar på nu?!
Jag slängde på mig mysbyxor och t-shirt och öppnade för en liten koreansk tant. Hon pratade länge och väl med mig på koreanska och jag släppte oförstående in henne. Hon gick runt i köket och satte små vita lappar med något kladdigt på i skåpen. Sen gick hon, och Calle ropade från sovrummet om det var fritt fram. Jag kollade i skåpen efter henne och fann att det redan funnits små vita lappar där, innan hon kom?!



Någon som kan hjälpa mig med detta mysterium? Varför sätta upp små vita lappar med någon gegga på i köksskåpen?!

Min promenad.

Det har vimlat av promenader runt husknuten på bloggar nu ett tag och det är något jag verkligen kommer att sakna, min promenad som börjar bakom vårat hus. Från fönstret har vi sett den lilla kolonilotten utvecklas från grå och brun soptipp till grönskande fröjd.


Och efter kolonilotten kliver man in i ett kulligt skogslandskap.


Och efter en stund poppar gravstenarna upp. Jag gillar verkligen att det inte finns några regelrätta begravningsplatser här utan att stenarna placeras i naturen. De är så vackra och smälter så bra in.




Ett träd som trillat skapar dramatiska former.


Calle brukar kalla mig "din stadsbo" fast jag bestämt brukar hävda att jag föddes på landet (20 min snabbmarsch från centralen i Malmö). Jämfört med honom har jag inte sett annat än asfalt och aldrig lyckats se vilda djur i naturen. Men se! Det måste smitta av sig. En groda!


Och går man ännu lite längre så kommer man till ännu bördigare landskap. Kolla in lilla gumman som påtar i trädgården. Ursöt! Det är så jag ser mig själv i framtiden, i en stor stråhatt och mulliga former.


Och naturligtvis risfälten, vi är ju trots allt i Asien.



En man vilar sig efter trädgårdsarbetet.



Så ni förstår säkert varför jag kommer att sakna det. Kungsbron, stadshuset och kanalerna i all ära, men detta är något helt annat som jag antagligen aldrig kommer att få se igen. Snyft.

Imorgon är en annan dag.

Snoret har tagit över min hjärna och fortsätter att köra rundgång där uppe och lämna kranen öppen för en jämn ström klet som forsar under näsan. Jag har ätit knäckebröd och glass och kakor idag. Jag hoppas att Calle kommer hem och tycker lite synd om mig snart. Tillråga på allt fick jag min mens igår. Min mage är svullen och öm och jag längtar tills i övermorgon.

08.35.

Klockan är 08.35 och jag vet inte varför jag är uppe. Mitt ansikte känns svullet och det är svårt att se utan att kisa. Vi ska åka till en liten ö som heter Jebudo och ligger en timmes bussfärd härifrån. Där ska det finnas stränder och bra fiskrestauranger har jag fått berättat för mig. Håll tummarna att det inte är svart sörja och seg bläckfisk stuvning.


Mamma och Lasse kom igår. De var pigga och ropade "Korea" först men efter att vi ätit Kalbi och stoppat i dem öl och yoghurtsoju så var de ganska möra, men glada. De har sovit i nästan tolv timmar nu, kanske dags att väcka dem?

God morgon.

Dagen börjades med frukost till min kära pojkvän. Jag har lärt mig att frukost bara uppskattas om den serveras sparsamt, alltså inte varje dag utan mer varannan vecka.

En jogging-runda i bergen mellan gravarna och en dusch och lite left-overs i magen. Nu mår jag som en prinsessa. Hoppas att det håller i sig till efter storstädningen innan mamma och Lasse anländer imorgon.

Tiden springer så fort framför mig och jag känner att jag inte har kondis att komma ikapp. Men det brukar ju ordna sig eller hur?

The end.

Oj, vad jag har blivit dålig på att uppdatera bloggen. Vad som en gång var 123 inlägg i januari är numera bara 39 i april. Jag antar att jag kan skylla på att jag varit i japan, haft mycket att göra, utvecklat mitt sociala liv. Och herregud! jag åker snart hem! Vad ska det bli av mig då? Jag har ätit av sötman att göra precis vad jag vill och det känns nästan som om jag kommer att dö efter detta. Att jag måste göra allt nu, ta tillvara på varje sekund, innan det är slut, slutet.

Naturligtvis är det inte så, jag har några hjärnceller kvar, simmandes innanför pannbenet som sojon inte kommit åt, så jag vet att det finns en fortsättning. Men ändå... Så ledsamt.. på något sätt...

Hej hej, hallå!

Har ni saknat mig? Jag hoppas det!

Det har varit turbulent i huvudet och händelserna har tagit varandra i hand och dansat ringdans runt mig, likt en julgran eller midsommarstång i sommarsolen. Japp, för svensk sommarvärme har vi haft i minst en vecka nu. Puh, vad härligt med svettiga armhålor och sura strumpor.

Jag har deltagit i tjejsnack över en pizza med sötpotatis inbakat i kanterna, vandrat i bergen med Seoul International Hiking Club, blivit bjuden på King Crab i ett äkta koreanskt hushåll, varit på bio och förstått att om solen slocknar så kan man tända den igen, jag har varit på 60-tals klubb där gamlingar rockade loss till falsksjungande musiker och det enda vi kunde beställa var öl och kaffe, och upptäckt den härligt puttrande festivalen i Seoul som varar hela veckan ut.

Stay tuned för snart kommer bildbevis.

Blå, blå himlar och vatten!

Igår var vi på Raw med de övriga svenskarna från tat. Jag fick beröm för mina nyinköpta sneakers från Kyoto och jag drack "blue sky" på baren efteråt, genom ett sugrör från ett snapsglas med klumpar flytande i neonblå vätska och eld flammande från alkoholångorna. Jag fick dricka snabbt så att det randiga sugröret inte skulle smälta och det brände i halsen och alla runt mig skrek "drick, drick." Och jag drack tills det var slut och hostningarna tårade mina ögon och jag väste fram att jag ville ha en öl att skölja ner brännan med. När ölen svalkat min strupe sluddrade talet en aning, men livet kändes en uns bättre än tre sekunder innan. Hampus var där, han är också bra, för själen och smilgroparna och han kallade Carl för "din sambo" när han ringde mig kvällen innan och ville prata med honom. Det kändes vuxet. Inte för att jag inte känner mig vuxen, jag älskar att vara vuxen. Att kunna äta godis på morgonen och sticka iväg någonstans utan att behöva meddela någon annan, säga upp mig från jobbet, flytta eller slå i sönder mina ägodelar, vara vaken hela natten eller hoppa i sängen så mycket jag vill. Spendera alla mina pengar på kläder eller alkohol och äta nudlar de sista dagarna i månaden. Så skönt att inte ha någon som säger till mig vad jag ska göra. Vuxenhet is da shit!

Dagens ilandsproblem.

Det verkar inte som om man putsar fönster i Korea, eller så gör man det väldigt sällan. Det är synd för alla höghus har stora fönster från golv till tak och man vill att den krispiga solen ska oförstört flöda in i lägenheten. Då undrar ni säkert varför jag inte själv tvättar dem (så som ni har undrat varför jag inte bakar mitt eget rågbröd med det grova mjölet som inte existerar här). Jag kan skjuta en fönsterdel till sidan och vi bor på 13:e våningen och det finns inte en chans i världen att jag ska kunna luta mig över räcket och komma åt utsidan av glasrutan utan att falla för frestelsen att hoppa. De där små impulserna som vill kasta mig framför tåg eller få mig att köra in i lastbilar på motorvägen.


Så våra rutor är täckta av ett tjockt lager smuts och jag har aldrig sett en fönsterputsare i arbete i Korea. I Japan däremot fanns de överallt, svingade sig utan problem i liner med hink och skrapa fastsatta i bältet.

Måndag.

Idag har solen lyst över Sydkorea och jag hann knappt utanför dörren innan den gick ner vid halv sju-tiden på kvällen. Det har varit en seg dag. Pratade med Sverige om eventuella frilansjobb och funderade lite över framtiden men hamnade istället framför en film med Van Diesel som barnvakt. Hehe... den slutade tårdrypande vackert med att han berättade om sin pappa som skickat honom till militärskola och han stannade i den lilla byn och kysste den vackra skolfröken.

Jag och C hade ett kärt återbesök med "Pactoly wöldo." Stället som mitt liv spinner runt och som markerar min tillvaro på kartan och som vi tills för en månad sen åt på flera gånger i veckan. Jag tror att de söta paret har saknat oss för vi har aldrig fått så mycket smårätter och aldrig någonsin en yakult (söt drickyoghurt) till efterrätt.

Mitt i steget över tröskeln ropade en korean efter oss den enda frasen som hela asien tycks kunna på det engelska språket "where are you from?" och Calle svarade och till vår förvåning kunde hans tunga rulla det exotiska språket riktigt bra. "I drive swedish car, volvo." Han höll upp armarna framför sig och vred på låtsasratten i sina händer. "My wife drive volvo too. Good car, big." Och så blev vi bjudna på middag, han skulle hämta oss i sin volvo på lördag eller så var det nästa lördag, jag vet inte.

Gym.

Hmmm... Man ska inte skjuta upp saker för länge. Jag har lovat att ta med kameran till gymmet och plåta alla koreaner när de står på löpbanden framför varsin tv-apparat i samma kläder. Det är smart att kunna låna kläder för du behöver aldrig planera din träning eller släpa på träningsväskan. Sen hyr du skåp där du kan förvara dina gympadojjor och duschkräm. Det är greeeeaaat!

I torsdag gick jag och tränade efter jag suttit en stund och jobbat på TAT. Kanske halv tre eller något. Jag hann springa på bandet en kvart innan en korean kom fram till mig och pratade på koreanska (såklart!). Jag fattade väl ungefär så mycket att han ville att jag skulle sluta springa av någon konstig anledning. I Sverige får man ibland inte använda uppvärmningsmaskinerna mer än tio minuter för att det lätt blir kö till dem när folk springer i timmar. Men eftersom det bara fanns jag och en annan koreansk kille på gymmet och det var 19 lediga löpband uppradade efter varandra så kunde det inte vara fallet.

Killen kom fram till mig och frågade på bra engelska om jag förstod vad den andra killen sa. Han berättade att de skulle stänga av elen klockan tre, om femton minuter. Jag frågade om jag kunde använda de andra maskinerna som inte krävde ström. Så vi fortsatte träna, han och jag, när den första killen kom in igen och sa på koreanska (jag fick det översatt så jag förstod) att de skulle även stänga av varmvattnet. Jag tänkte att jag kunde fortsätta träna i alla fall och duscha hemma, men det verkade som om de ville att vi skulle gå så jag duschade och klädde på mig. När jag kom ut så stod alla som jobbade där utanför dörren och väntade på att jag skulle gå så de kunde stänga?! Jag fattade ingenting? Var det helgdag eller något?

Senare nästa dag fick jag reda på att Natasha hade gått för att träna samma kväll och då hade det stått en lapp att de stängt och skulle inte öppna igen.

Så då är frågan kommer vi få tillbaka några pengar? Hur ska vi hålla oss i trim nu? Och hur ska ni klara er utan foton på koreaner på gym? Och kommer polisen få tag i ägaren som tydligen la benen på ryggen och sprang?

Friendly Korea.

Natasha sa till mig att hon inte ville att jag skulle åka hem i juni. Mitt hjärta hoppade och jag blev varm inombords. Det är ganska bra här ändå :). Igår när det ösregnade som mest och jag stod och väntade i den långa kön till bussen så sa en främmande korean något till mig på koreanska och sen delade hon sitt paraply med reklamtryck med mig. Jag sa "thank you" och hon nickade och det kändes både skönt att stå under ett paraply men lite jobbigt att vi inte kunde prata med varandra. Hon gick tätt tätt efter mig när vi trampade fram mot bussen så att jag inte skulle färgas i en mörkare nyans av regnet.

I'm back from outer space!

MUWAHAHAHHAHAHAHAHAHAHA... Det här är en mycket bättre dag än igår. Det har regnat hundar och katter mest hela dagen och vid halv tre tiden så blev himmelen mörk, som om klockan var sju på kvällen och solen nästan somnat. Men det gör inget, för vet ni vad? Jag har världens bästa pojkvän! Och honom har jag lyckats hitta helt själv! Och honom ska jag behålla!

Igår när jag var deppig så visade jag honom en skiss som jag gjort på datorn och han sa att den var fin MEN... jag kanske skulle göra om bakgrunden lite, den var lite tråkig. Jag blinkade mycket och sen grät jag floder. Så där med skakande axlar och snor och tårar blandat. Jag vet inte om det är för att jag har mens, men jag drog i alla fall täcket över huvudet och C strök mig över ryggen tills jag vågade titta fram igen och sen ändrade han skepnad och jag låg plötsligt utsträckt i skinndivanen och han frågade om vi skulle göra en lista över allt som jag oroar mig för. Jag nickade och snörvlade lite i några näsdukar som han höll fram. Och som värsta psykologen så hämtade han papper och penna och skrev med spretiga bokstäver ner mina rädslor på ett vitt papper.

Och efter en stund så skrattade jag. Högt och tydligt, det gick inte att ta miste på det. Tänk att jag har världens bästa pojkvän och till råga på allt fått en psykolog på köpet :).

Depp.

Jag är deprimerad. Jag vet inte varför. Kanske för att jag inte känner mig hemma här. Utan vackra vyer som inspirerar mig. Bara ett hav av grå betong som dränker mig långsamt.

När jag var 21 år åkte jag till Malta på en tre månaders språkkurs. Något av det bästa jag någonsin gjort! Där fanns en tjej som grät i två veckor och sen åkte hon hem, det var Karolina Klüfts storasyster. Jag tyckte hon var ganska fjantig och hade lite överseende med hennes tårar. Men nu förstår jag precis hur hon kände sig.

Ikväll kommer C hem så då blir det ingen choklad.

Man blir tokig efter ett tag att bara sitta hemma och skriva. Speciellt när man bestämt sig för att ta en paus från skrivandet. Låta boken mogna en stund och ens ögon vila, för att se historien nykter, om den håller, om beskrivningarna är vackra och orden medryckande.

Jag tror jag lägger för mycket värde i vad andra tycker och vad främlingar egentligen menar med frågan "och vad gör du här?"

Jag kommer nog aldrig vara nöjd med mig själv. Jag skulle kunna göra så mycket mer, så mycket bättre, prestera mera och skratta högre.

Det är konstigt att inte ha ett arbete. Jag känner mig på något sätt som en mindre människa...

"You'll never do a whole lot unless you're brave enough to try."
- Dolly Parton -