Koreanska flickvänner.

Ett litet inlägg om koreanska flickvänner från ett manligt halv-asiatiskt-amerikanskt perspektiv. Hans koreanska flickvän gillar att peta vax ur hans öron och det är han helt okej med eftersom hans mamma brukade gör det på honom när han var liten. Men när hon ville samla kråkor ur hans näsa sa han "stopp." Och inte heller fick hon klippa eller rensa skit under hans finger- och tånaglar. Koreanska flickvänner älskar tydligen att leka skönhetssalong med sina män. Trycka finnar och massera fötter. Bläää...

Och tydligen är de väldigt gnälliga också (detta fortfarande taget ur samma mans mun). "Kan du bära min glittriga handväska till mig." "Jag orkar inte." "Kan du hämta mig." "Jag når inte." Han sa att han hade haft tur med sin flickvän. Och jag var övertygad om att de hade ett långt förhållande bakom sig. Men i dörren innan han gick så visade det sig att de träffats för tre veckor sen?! Men det var kärlek av första klassen det försäkrade han. Det händer så fort här i Korea, kärlek och giftermål, det är svårt för en svensk tjej som mig att hinna med!

Family business.

Calle är och roar sig på Mallis och jobbar på sin solbränna med resten av TAT-gänget. Det var kul att vara ensam i typ två timmar. Så lång tid det tog att ligga utfläkt i soffan och titta ostört på "On Style." Sen saknade jag hans vita rumpa.

Jag och en kompis var och fikade och fortsatte vår för länge sen påbörjade diskussion om skillnader mellan Sverige och Korea. Här står kärnfamiljen mycket mer i fokus och det är inte alls lika vanligt med skilsmässor. Unga vuxna som ännu inte skaffat sin egen familj bor hemma om inte jobbet ligger på annan ort. Och gör det det så pendlar man gärna långa sträcker flera gånger i månaden för att besöka sina päron. Föräldrar bestämmer inte vem deras barn ska gifta sig med men deras röst väger väldigt tungt. En av mina koreanska tjejkompisar är ihop med en man som är tio år äldre än henne. Det är inte accepterat av hennes mamma och i förrgår sa hon att hon nog skulle göra slut. "My family is very important to me. I have to listen to them" sa hon besvärat. Jag hade aldrig lyssnat på min mamma om hon sagt att jag skulle dumpa Calle, inte en chans. Och jag vet att min mamma varit ihop med killar hennes föräldrar inte gillade. Min mormors historia däremot är lite dunkel. Jag vet inte om hennes föräldrar gillade morfar. Så kanske tre generationer bort så hade vi ett liknande samhälle i Sverige? Jag vet inte. Men om det är så, så tar det nog bara 1,5 generationer för koreanerna att komma ikapp. De anpassar sig väldigt fort. Till skilsmässor, föräldrar satta på ålderdomshem och ingen rösträtt när det gäller sina barns val i livet.

Jag chattade med en kompis i Malmö idag. Han ska bli pappa, han också. Det är babyboom i min kompiskrets och jag är rädd för att bli smittad. Det är den helt klart största anledningen att jag inte flyttar tillbaka. Kanske när jag ska bli mamma och påta i trädgården, då vill jag bo i Malmö.

Tjejsnack.

Vårt allas favoritsamtal är ju våra kära män. Det finns så mycket att diskutera, så många detaljer att jämför och förundras över. Speciellt det här med att koreanska föräldrar inte vill att deras barn ska gifta sig med utlänningar är totalt beyond me. Jag frågade två av mina väninnor om saken och de förklarade att Sydkorea har blivit ett enat land genom alla krig och misstänksamt mot främlingar och vill därför behålla sitt blod "rent." Och föräldrars åsikter är viktiga i Sydkorea, min mammas åsikt är viktig för mig, men inte så viktig att hon skulle få bestämma vem jag ska gifta mig med.

Och en annan sak. Killen måste vara äldre än tjejen. Alla koreanska flickor fnissar lätt hysteriskt när jag säger att Carl är yngre än mig. Och att inte gifta sig är otänkbart, det är något man bara gör. Och när man kommer upp i 30 års åldern är det vanligt att man kanske bara känner varandra i tre månader innan man knyter ihop knuten. Ibland till och med mindre. Att vara lärare i Korea är ett väldigt bra yrke för kvinnor och att föda pojkar ännu bättre förstås, men det har jag sagt förut.

Parigt värre.

Ett litet samtal med Natasha efter lunch igår.

"In Korea couples always go together." Carl och Johndoe försvinner nerför gatan åt andra hållet. "Where are they going?" fortsätter hon.
"I don't know? Maybe they are lost?" svarade jag och skrattade när vi befann oss femtio meter från kontoret.
"Hehe.. maybe. But I was so surprised the other day when Carl didn't join us when we celebrated Henrik with the others" sa Natasha.
"Why?"
"Because you are a couple. I never go out without my boyfriend if I have one."
"But Carl was tired, and in Sweden we often do different things although we are a couple. Carl isn't that fond of singing anyway."
"Really?! And maybe not dancing either?"

Så vi är konstiga här, Carl och jag, för vi gör inte allting ihop hela tiden. Vi köper inte likadana kläder för att understryka vårt förhållande och vi bor ihop fast vi inte är gifta.

White day.

Idag är det "white day" och då är det killen som köper godis till tjejen. Natasha underströk att det var just "godis" som de brukade köpa och hon berättade alltid för sina pojkvänner att hon hellre ville ha choklad.

Calle sa grattis på white day till mig imorse och gjorde frukost, sen följde jag med honom till jobbet. Soyoung hade bakat torr chokladkaka men den var god ändå, och Jongdoe hade köpt choklad till både Natasha och Soyoung, inte till mig för han visste ju inte att jag skulle vara här.

Imorgon ska jag och Calle och Morgan och Johan hitta på något för att fira white day. Det har blivit lite av en tradition att fira dagen efter istället (det gjorde vi på alla hjärtans dag också). Det enda som jag och Morgan vet är att vi ska ha våra finaste underkläder på oss?! Jag och Morgan är övertygade, eller vi hoppas i alla fall, att det bara är något de säger för att förvilla oss. Vad tror ni?

Hängiven beundrare?

Jag kollade min jobbmail precis. Jag har fått ett alla hjärtans dags grattis från en kille som jag träffade för snart två år sen. Det var utanför en krog och vi var ett gäng som tagit en fredagsöl nere i vår bar på jobbet, som blivit flera, och sen hade vi gått vidare. Jag var full och trött i ögonen när jag var på väg hem och träffade denna Iggy. I mina dimmiga ögon var han snygg, läkarstudent, så jag stannade en stund och pratade med honom, kanske en kvart. Jag gav väl honom mitt visitkort. Så sågs vi aldrig mer och han åkte tillbaka till tyskland och sedan vidare till sitt hemland i forna jugoslavien. Han mailade och jag svarade en gång eller två, sen såg jag ingen mening i det heller. Och nu nästan två år senare så mailar han mig och undrar om jag är sur på honom, jag citerar:

WHATS HAPPENING WITH YOU, NOT EVEN A LETTER FOR MONTHS? (vi har inte skrivit några brev till varandra?!). IF YOU ARE MAD ON ME, PLEASE TELL ME TO KNOW, SHOULD I TURN OUR COMUNICATIONS ON FORMAL MODE :). MANY GREETINGS DOCTOR

Är han galen eller?! Ska jag svara?!
.

Fira 1 mån

Såhär firade jag och C en månad i Korea. Med sushi. Det får mig att sakna Stockholm lite mindre. Sushi är för Stockholm vad Kebab är för Malmö.

Och det finns ingen som Bella Bulla hellre skulle vara här med än sin alldeles egna Calle Balle!

Sweet dreams.

"Det är så lätt att glida isär" viskade jag till Calle innan vi skulle somna i förrgår. Han öppnade ögonen och hans ansikte var så nära mitt. Så som vi låg första natten, innan det blivit vardag och det kändes som om jag var fem år och lekte vuxen i en vuxensäng, där allt var så spännande.
"Mmmm..." sa han och vi tittade på varandra i mörkret. Två barn som lekte vuxna i en vuxensäng.