Hem.

Utan C hamnar jag fort i dåliga vanor. Vi brukar krypa under täcket vid halv elva - elva tiden. Men nu när jag tittar på klockan så är hon redan tio över två på natten och C har inte varit borta ett dygn än.

Åh, jag pratade precis med Agnes, det är min sjuåriga systerdotter. Hon berättade utförligt för mig hur Lucky Luke åkte vattenskidor med en känguru på tv. Och sen sa hon att hon saknade mig och att hon höll på att rita en teckning till mig som tagit henne ett år att slutföra, men ändrade sig till 3 månader när jag sa att det var så länge jag varit borta. Så frågade hon när jag skulle komma hem och jag svarade "till sommaren." Sen sa hon flera gånger till att hon saknade mig och mitt hjärta droppade långsamt till en pöl på det beigefärgade tyget i soffan jag satt i.

Efter Agnes sagt "puss puss" till mig och "vi ses till sommaren" så pratade jag med syrran och den yngste grabben Gustav. Han klättrade upp i hennes famn och kissade på henne. Hehe.. det hör väl till historien att han bara är nio månader.

Men det var så skönt att prata med "hemma". Så härligt att höra att jag är saknad. För visst är korea både konstigt och illaluktande men det har ändå en viss charm. Men hemma är ändå alltid hemma.

Mitt förfall.

Idag satt jag i soffan i skräddarställning med min dator i knät. Det blir snabbt varmt och skönt på låren av den. Men när jag skulle resa mig så kändes det som om benen inte ville följa med. Som om jag tänjt ut dem, och genast kickade min fruktan att falla i sönder igång. Precis som när det kändes som om jag skulle tappa alla tänderna då pappa berättade att det ligger tandlossning i familjen. Jag var tvungen att besöka tandläkaren och fråga flera gånger innan han sa "det är bara att le stort, du har inte tillstymmelse till tandlossning" och jag var nöjd, tills ett svartpepparkorn fastande mellan min framtand och tandköttet. Och så var karusellen igång igen. Eller då jag tittade noga på mitt hårfäste vid pannan och upptäckte att det var ganska glest med hår där och det gick lätt att se skalpen. "Herregud, jag tappar allt mitt hår" tänkte jag och studerade alla kvinnors hårfästen i säkert en vecka innan jag kunde koppla av och konstatera att man lätt ser de flesta kvinnors hårbotten. Sen var det det där med naglarna. Jag har alltid haft fina naglar som behövt väldigt lite omtanke. Jag klipper dem när fingertopparna inte längre når ner till tangenterna. Men så upptäckte jag när jag skrivit på min bok ett tag att de började bli platta ovanpå eftersom jag skrev för mycket. Åh, jag vill inte ha platta naglar!! Jag berättade det för en arbetskamrat som tyckte att jag var minst sagt löjlig, så det har jag aldrig vågat säga högt igen.

Livet.

Shit, jag får prestationsångest bara av rubriken. Nu måste jag skriva något djuplodande och tänkvärt när jag egentligen bara vill spotta ur mig lite floskler.

Livet är inte alltid som jag vill och jag önskar många gånger att jag bara kunde gå rakt fram på en rak linje och låta saker och ting rinna av mig som om jag vore en inoljad delfin. Men det går aldrig, jag kanske klarar av att ta två steg sen faller jag som en daggmask som försöker gå på två ben eller kvittrar upp i skyn som en sångfågel. Det är inte bra med bergochdalbanor, jag blir alltid yr och spyfärdig.

Men det går upp och ner här för mig likt förbannat ändå. Den ena dagen toppen och den andra dagen botten. Det rimmar fast är inte alls roligt. Nu vill jag inte göra något. Och imorgon åker C till Japan. Hejdå.

Deoksugung palace.

Jag och C besökte Deoksugung Palace för någon vecka sen. Det är skumt att vandra in i en liten del med en mur runt och kolla på dessa nyuppbyggda palatsen, som ni ser med skyskraporna runt omkring.


C vinkar som King Sejong. Det stod inte så mycket intressant och vettigt om honom förutom hans födelse- och dödsdag (1397-1450). C har mer än en gång upplyst mig om detta faktum att det aldrig står något förutom tider och platser.


Men visst är det lite vackert här ändå, om man anstränger sig och döljer alla höghus i bakgrunden med träd?


Detta är Deoksugungs National Museum of Art. Här tittade vi på den italienske konstnären Marino Marini. Han gjorde konstiga statyer av ett lidande folk, typ. Det var inte speciellt bra. Och jag tror att museet blir vackrare med en neongrön gräsmatta och klarblå himmel till sommaren.


Jag och C fick i alla fall leka med lera! Vem har gjort vilken tror ni?

Krämiga gräddkyssar!

Igår var vi på fika hos Catrin i Seoul, en av tjejerna i SWEA. Det var en bisarr känsla att stiga in i ett vardagsrum med endast svensktalande människor. Hon bjöd på smaskiga semlor, en tid efter deras hyllningsdag men ack så goda för det. Här i Korea så är de extra delikata eftersom vi inte kan slinka in i ett bageri och peka på några fastlagsbullar bakom glasrutan, de existerar inte här och inte mandelmassa heller för den delen. Eller jäst eller något annat sorts mjöl än vitt.


Mmmmm... Catrin hade ansträngt sig för att tillfredställa alla smaklökar med vaniljkräm i vissa bullar och med eller utan mandelmassa. Jag själv hade varit stolt om jag lyckats göra en sort, sen hade alla kunnat äta eller låta bli :).


Vilket palats de bodde i. Det var stort och genomgående och jag räknade till 7 rum inklusive vardagsrummet. De hade tre barn så de behöver ytan. Men vårt hem, som jag hitintills klassat som fint och lyxigt, kändes mer som ett litet kyffe i jämförelse. Balkong i nästan alla rum och bubbelpool i det stora badrummet (det fanns tre).

Erkänn att ni saknat mina toalettinlägg :)

Det här är en maskin som finns på vissa offentliga toaletter, den låter som när man spolar för att dölja vissa andra ovälkomna ljud.

Men eftersom ett tryck på spolknappen låter såhär så vet jag inte hur mycket nytta den egentligen gör?

I Korea är det alltid mamma som lagar maten.

Igår hade vi ett "cocking party" hemma hos oss. Det var bara jag, Natasha, Carl och Charles, men det räckte. Charles styckade alla grönsaker med en köttyxa och Natasha lyckades sätta eld på nudlarna med gasspisen.

Jag gjorde potatismos och köttbullar med svampsås och Natasha gjorde en nudelgryta. Hon frågade mig när vi var i affären om vi hade "meat" hemma och jag svarade att vi hade "minced meat." Jag tror inte att det var det hon ville ha för när jag gav henne köttet så rynkade hon på näsan och pillade i det länge, länge.



Men det blev bra. Så bra att jag glömde bort att ta kort och detta är typ allt som blev över.

Till efterrätt åt vi pannkakor med vaniljglass och jordgubbssylt. Natasha tyckte att det var helfestligt när hon och jag satt i soffan och drack rödvin och kollade på när Carl stekte pannkakorna och Charles diskade.
"I want to marry swedish guy" fnissade hon.

Att äta ur samma gryta.

Korea är inget land för dem med bacillskräck. Man äter från samma grytor och fat som står mitt på bordet. Delar på all mat och snörvlar och smaskar så det står härliga till. Men gode gud om du skulle snyta dig vid bordet när maten är stark så det rinner ur kranen. Fyfyfyfyyyy! Nä dra hellre upp snoret långt upp i näsan, det anses vara mer hövligt.

Det är även kotym att hålla med båda händerna om bringaren när du häller upp vatten eller annan dryck och du måste vara uppmärksam när dina vänner druckit upp eftersom man inte får hälla upp till sig själv. Och det anses ohövligt att låta andra sitta med tomma glas.

Och sätta pinnarna i riset är också ett big no-no. Så gör de ju i Japan och allt som kommer därifrån är fel och fult. Vilket gör att man inte heller får dricka soppan direkt från den lilla skålen, utan måste enträget använda skeden så att det tar fem gånger så lång tid att få den i sig.

I de flesta inhemska restauranger så sitter man i skräddarställning på golvet och är man tjej och vill visa extra vördnad, till exempel när du träffar din partners föräldrar för första gången, så sitter du med båda benen åt ena hållet. Jag är glad att jag kan variera för det gör hemskt ont att sitta med benen i kors i längden.

Men tack och lov så är jag utlänning och blir förlåten för de flesta fel som jag gör, både medvetet och omedvetet.

Jump – Comic Martial Arts Performance

I onsdags så var det som sagt White Day och Morgan och jag hade fått tillsägelse att ta på oss våra finaste underkläder. Men när jag förklarade för Carl att jag i så fall behövde nya så var det helt plötsligt inte så viktigt längre. Hmmm...

Och det var det ju inte heller för vi skulle se en föreställning, Jump. En slags buskis med inslag av Martial Arts. Det var roligt stundtals men jag tyckte att det var lite för mycket humor under bältet. Du vet, en käpp i ändan på en kille som ligger ner och så ljudeffekter på det när gubben i andra änden skruvar runt den... Och ett "plopp" när han drar ut den igen.

Morgan och Johan berättade att det är vanligt att skämta om saker i rumpan här. De har till och med en lek som går ut på att sätta ihop händerna som Sankta Lucia och sen sticka upp dem i rumpan på folk. Morgan sa att hon var glad att hon läst om det innan ett av hennes skolbarn utsatte henne för det.


Jag tyckte att föreställningen med b-boyz var bättre, men Calle höll inte med. Koreanerna har verkligen inte samma humor som jag men ungefär samma som halva svenska folket som tycker att Stefan och Christer är det bästa som hänt svensk sommar.

Me, Mirabelle.

När min vistelse här i Korea är slut så måste jag bara åka till ett land som har engelska som sitt modersmål. Jag tänker varje dag, när jag pratar engelska på en så låg nivå att jag skäms, på en kille med stort skägg som jag umgicks med när jag besökte Australien för fem år sen. Han berömde mig ständigt för mitt uttal och fylliga ordförråd. Jag saknar känslan av orden som flyter obehindrat över tungan, när tankarna och drömmarna plötsligt är på engelska. Just nu talar jag bara basics, nästan som Tarzan.
"Do you wanna eat, yes?"
"That is good."
"How are you? Good?"