Jag är i Sverige nu, Korea är blott en dröm och det är dags att starta något nytt. Det är dags att infria drömmar som legat dammiga på hatthyllan. Det är dags att starta en blogg om mina förhoppningar och drömmar. Välkomna till Chocolate stones istället! Sidan som just nu innehåller endast ett inlägg men förhoppningsvis om ett halvår både vinster och nederlag i en härlig blåbärssoppa.
Det känns inte konstigt att vara hemma i Sverige igen. Det är Korea som känns som en enda lång och händelsefylld dröm. Jag vaknade upp i mitt gamla flickrum med huvudet ingosat i en fluffig kudde med hjärtan på och drömmen färsk i minnet. Allt var precis som det brukar, eller som det var för tio år sedan när jag fortfarande bodde hemma. Undrar hur det känns när jag är hemma-hemma i Stockholm, mitt hjärtas stad. Jag hoppas att det uppfyller alla sprakande fantasier och utläggningar jag haft inför mina skåne-vänner varför hufvudstaden är så magisk. Och varför jag absolut inte kan tänka mig att flytta därifrån.
När jag varit i Korea några månader och folk frågade om jag ville ha något skickat till mig, kunde jag inte komma på en enda sak. Jo, grovt bröd men det var mer för att jag uttalat det som ett mantra när saknade ting kom på tal. Jag hade till och med vant mig vid att inte ha mina närmste omkring mig, och istället ringa dem på söndags kvällarna när det fortfarande var förmiddag i Sverige. Det är konstigt hur snabbt jag vänjer mig vid nya saker.
Däremot nu när jag är hemma saknar jag sättet att förtära en middag i Korea, hur man sitter på det uppvärmda plastgolvet med benen i kors och njuter av alla smårätter och den bubblande grytan i mitten på bordet. Hur alla koreaner låter och smaskar och kastar sig över maten med frisk aptit. Det är långt ifrån de vita tallrikarna och krispiga salladerna man hittar runt stureplan. Jag trycker med foten på en pedal i golvet som inte finns när jag ska sätta på vattnet i vasken. Jag pratar om personliga saker högt och tydligt och tror fortfarande att jag är den enda som besitter det hemliga språket också kallat "svenska." Och nu är jag inte speciell längre. Det är ingen som tittar mer på mig än någon annan. Ingen som säger "you are beautiful" eller "I love you" eller "you and your boyfriend should do movies, you look like moviestars." Inga klungor av uniformklädda skolflickor som fnittrar och ropar "hello" efter mig. Eller kvinnor som säger till Carl "your girlfriend is so cutie."
Nä, nu är jag en halvsöt medelmåttig svensson, and it sucks!
Och att ta farväl av min blogg är svårt. Det är bara något litet jag vill säga, lägga till och utveckla vidare. Egentligen skulle jag slutat i Korea, men jag ville bara säga att jag klarade flygresan. Och det finns en del viktig information som jag ännu inte hunnit delge er.
Jag skulle kunna skriva om min vardag här hemma men tycker inte att det är tillräckligt intressant. Jag hade kunnat skriva om Stockholm men det är inte tillräckligt exotiskt. Jag har inga roliga intressen om ingen är extremt intresserad av mina squash-resultat. Kanske min vikt och kost? Amelie sa "bara du inte skriver en blogg om mode!" Och eftersom jag inte kan något om mode och har väldigt svårt att klä mig själv så "nej, det är nog ingen risk!"
Det enda jag kan komma på är att skriva om är drömmar. Nu när jag kommit halvvägs att uppfylla min dröm att publicera en bok och sitta i svt-soffan och säga "jag har då skrivit den här boken alldeles själv" och samtidigt hålla upp den framför kameran så den kan zooma in ordentligt på "Mirabelle Looft." Men å andra sidan, hur kul är det att bara matas med rapporter om bokförlag och idéer om undergroundkampanjer? Hmmm... Det är kanske lika bra att sluta när man ligger på topp? När man är en cool tjej som hängt i Sydkorea i ett halvår och lyckats underhålla ett gäng svenskar några minuter om dagen. Men ändå... så tråkigt!
What ya all think? Maybe you can find a topic for me? I dare you! I will write about anything you say, and if you say nothing...
Jag kan inte sluta tänka på Young-Does ord sista kvällen i Korea. Jag berättade om hur jobbigt jag tyckte det var när jag först kom dit och inte förstod vad folk sa eller hur jag förväntades uppföra mig. Jag minns hur det kändes när alla glodde på mig i affären och när jag köpte soppåsar istället för bärkassar att forsla hem maten i. "I thought that everyone would hate me because I did everything wrong" sa jag. "But everybody loves you, Mirabelle" sa Young-Doe utan den minsta tvekan i rösten. Mitt hjärta smälte och rann ner som en varm mysig gegga i magen. Och morgondagens flygresa kändes så avlägsen. Jag var hemma.
Senare när jag skulle ta farväl av Natasha rann tårarna nerför hennes kinder och jag gjorde det bästa för att torka bort dem. Det kändes fortfarande som om min resa låg långt bort i en annan tid. På morgonen dagen efter satt jag och Calle tysta i soffan och fingrade lite på varandras armar. Det blänkte i hans ögon och jag såg att han grät. Men jag var fullt upptagen med att ordna mina saker för hemresan i listor i mitt sprängande huvud.
Det var inte förrän jag sovit bakfyllan av mig på bussen en halvtimme och jag tittade ut över det förbisusande landskapet som det gick upp för mig. Antagligen kommer jag aldrig att komma hit igen! Och jag grät. Mitt ansikte var vått och min mun fult utdragen till sidorna. Det smärtade i bröstet.
Vad för hemska saker jag än må ha skrivit om Korea, så älskar jag landet. Jag älskar naturen och människorna och framförallt maten. Gästvänligheten och det tungvrickande språket som jag förgäves försökte knapra lite på i kanterna.
Min kära pojkvän kom hem från Tokyo och Hiroshima utan en enda bild i kameran. Men däremot tre små filmer med utsikten från hissen när han åkte upp och ner lite packad ena kvällen och filmade kristallkronorna till mig på Century Hyatt Tokyo Hotel. Kristallkronor, suck, så romantiskt!
Detta är mitt allra sista inlägg från Korea, snart sitter jag i Aeroflots trygga flygplansstolar och ber en stilla bön till guden som inte existerar att mina fötter återigen ska stå på fast mark. Håll tummarna!
Jag vill passa på att tacka alla som gjort min vistelse här i Korea till ett sagolikt äventyr och för den fina tonfisken och ölen och sojun vi sörplade i oss igår. För att inte tala om den sköna lovsången på Norebang. Jag kommer att sakna er så mycket!!
Jaha, nu är jag hemma igen. Det har varit en lång helg med Arirang-tv och jag kom hem med både myggbett och bränd näsa.
Jag gick upp halv sex i lördags bara för att få ett sms som sa att de skulle bli försenade för att min ryska programledarpartner hade varit ute kvällen innan och var nu bakfull. Det började ju bra!
Min ryska partner Evgeny på Gyeryoung Mountain. Trots bakfylla var han mycket trevlig.
Vi åkte i två timmar och bilen ljöd av koreanska, typ hela vägen. Gongju öppnade sina dörrar för oss, huvudstaden för forna Beakje kingdom. Där filmade de oss när vi gick mot en mur med instruktionerna "walking and talking." Dialogen lät väl ungefär såhär. "So we have arrived at Gongju." "Yeah. How do you feel?" "I feel great. I am so excited!" "Wow. It is very big!"
Och så fortsatte dialogen när vi tittade på vaktbytet på muren vid huvudingången. När vi satte på oss krigsmunderingen och deltog i proceduren. När de satte en kamera två decimeter från mitt svettiga ansikte och luggen låg som klistrad i pannan. När vi senare sköt armborst.
Det var på den här muren jag stod med hjälm och rustning. Med ett spjut i min hand som jag skulle föra från ena sidan till den andra. Sträcka upp i luften och låtsas att jag spetsade någon under kommandon från en ledare som skrek med basstämma ut över våra huvuden. Ibland skrek alla något samtidigt och jag skrek ensam efteråt.
Och samma dialog när vi åkte vidare till ett tempel och plockade frukt som vi i programmet jämförde med aprikoser men efter fick reda på att det var plommon. När vi entusiastiskt drack det söta plommonteet som vi dagen efter skulle hjälpa till att tillverka.
Hon var söt men fullständigt obegriplig.
Jag förstod inte vad tjejen som hjälpte oss att göra teet sa, jag förstod inte vad munken som gick med oss runt templet och pratade tyst men engagerat med snälla ögon sa. Jag vet inte vad producenten pratade om i en kvart med min ryska medspelare, jag fick bara tre ord som förklaring efteråt. "Walking and talking."
Vi käkade förvånansvärt god vegetarisk mat på templet och jag gick och borstade tänderna men glömde släcka ljuset i mitt lilla rum med en madrass på golvet och fyra gula väggar. Det var härligt att höra alla hundratals surrande myggor när jag skulle sova.
Vår frukost på Temple stay. Jag tror att jag kan vänja mig vid att äta varm mat på morgonen. Det var inte helt fel faktiskt.
Dagen efter blev vi väckta klockan fyra på natten av den stora klockan som slog 33 gånger. Det var dags att be, tyvärr gick jag och min ryss på toaletten och missade det mesta av morgonbönen. Samma mat som till middag och vi var på vår väg mot Gyeryoungsan mountain. Och kommentarerna fortsatte hålla samma höga nivå. ”So now we are at Gyeryoungsan. It is 775 meters high." "So how do you feel?" "I feel great!" "Wow. Look at the view. It's so beautiful." "Yeah!" "It's so big."
Med lite hjälp av vatten med "Zero calorie. Dynamic fresh" så kom vi äntligen upp på toppen.
När vi besökte keramikbyn och en keramiker löd dialogen. "It's a beautiful day." "Yes the sun is shining and you can smell the flowers." Och här flippade ryssen ut. Han gjorde stora rörelser med armarna och kramade om de höga blommorna vid sidan om grusvägen. Jag sa. "Okej." Och producenten sa. "Walking and talking." Och jag frågade. "What should we say?" "Just walking and talking. Blablabla."
Kakor som keramikern bjöd oss på, gjorda på pressat ris med rödabönröra inuti. Jag har vant mig vid smaken och tog både, en och två och tre och fyra stycken.
Det här är muggen som jag gjorde. Jag är mäkta stolt fast den inte blev färdig. Det skulle ta en månad genom en ugn i jorden med olika rum och temperaturer, och tider för keramiken att stelna. Så jag antar att jag aldrig kommer att få se den igen. Natten efter drömde jag att keramikern tyckte att jag var så duktig att han ville att jag skulle stanna, så att han kunde konkurrera med grannkeramikern som var mer modern.
Så trots alla språkbarriärer och utlämnande så var det en spännande resa. Och jag får ju trots allt vara korkad på TV! Och de tyckte att jag var så bra att de ville ha med mig igen! Tihi...
