Sushi-gimbap

Så.. i början på veckan innan jag drabbades av akut hemlängtan tänkte jag att det varit mysigt att laga lite middag till min kära man. Och jag har länge velat testa att göra sushi. Här har vi istället gimbap, vilket är nästan som sushi fast utan den råa fisken och sojan och wasabin.

Jag letade upp ett sushi-recept på nätet och sen höftade jag lite. La i lite gurka och morötter och tonfisk och kött. Det var enkelt när man har en riskokare och mattor att rulla med och så vidare. De blev superfina som ni ser och Calle kom hem.


.. och meddelade att han varit så hungrig att han ätit en gimbap på vägen hem och till lunch käkade han sushi.. Han sa att det inte gjorde något men... BUUHÄÄÄÄÄÄHHHH...

I förrgår var vi på bio...

... och kassörskan ritade hjärtan på Calles biljett. Hmmm... behöver jag vara orolig?!


Vi såg "Miss Potter", hemskt söt film med Rene Zellweger. Förutsägbar feel-good-movie i underbar miljö.

Plastpåsvikning (har du lånat en påse av mig vet du vad jag pratar om!!)

Det är en liten tvångshandling jag har, att vika ihop plastpåsar till små bollar. Det kryper verkligen i kroppen på mig när jag är hemma hos en kompis och han/hon säger: "En plastpåse? Det ligger i nedersta lådan" och jag öppnar nedersta lådan och ett hav av påsar hoppar upp på mig och biter mig i näsan. Till min väns högljudda protester brukade jag sätta mig ner på golvet och börja vika. Det tog evigheter och nu har jag lärt mig att ta en påse som flugit upp som gubben i lådan och tvinga ner de övriga igen. Låta dem överraska nästa stackare som behöver en påse.


... så, hur glad tror ni jag blev när jag såg Natasha vika godispapperet här i Korea, i fina fyrkantiga skapelser. Jag provade att vika även plastpåsar i denna raffinerade vikmetod men fann det vara mycket svårare, så jag håller mig nog ändå till mina bollar.


Och jag hävdar bestämt att vika påsar gör livet lite lättare att leva, alla borde göra det!

Korean holiday snowfestival

Vad gör då koreanerna på sin semester for fun? Vår alldeles egna researrangör Natasha tog med oss på en weekend till nordöstra Korea, till en snöfestival!

Så, efter 40 minuters sömn natten innan så klev vi på bussen som skulle ta oss till ett av våra delmål under resan. Vi laddade med Gimbap och snacks men sov mesta delen av bussfärden. Första stoppet var en stad som påminde om Suwon med sina betongbyggnader, den lämnade vi så snart nästa buss kom och tog oss någon annanstans.



Därifrån gick vi en bit och helt plötsligt var vi på landet med åkrar och risfält och en stilla sjö. Vi lämnade vår packning där vi skulle sova i en pittoresk liten by av trä.


Jag förfärades över att det bara fanns en dubbelsäng till oss alla sju att dela men insåg snart att det var meningen att vi skulle sova på golvet. Jag blev erbjuden en sängplats men tackade bestämt nej. Jag ville testa att sova på golvet som alla andra! Och det var bra, golvet var uppvärmt och så länge jag inte sov på sidan så var det riktigt bekvämt.

Vi tog en promenad till havet. Det var blåsigt och kallt och stora vågor sköljde in över sanden. Men det var samtidigt uppfriskande och vackert och jag hittade en fin snäcka.

Efter den turen var vi trötta, det började skymma och magen skrek efter mat men koreanerna hetsade oss till att följa med och titta på traditionella koreanska hus. Det var långt dit, bara ett hus, de bodde några där så vi fick inte gå in och titta. Men hunden utanför var sååå söt och han slickade mig på handen.


Väl hemma i byn smakade den koreanska barbecun underbart, till och med det brända riset.


Sen sov vi, fast det har jag redan berättat om. Och sen var det dags för en ny förd, denna gången med tåg. Charles sov och missade den fantastiska utsikten!

Äntligen snöfestival, nästan. Vi stannade i en by och käkade ofrivilligt kohuvud. Sen hoppade vi på den sista bussen som skulle ta oss till festivalen. Den var knökfull och hade värmen på max. Vi fastnade i köer och åkte ryckigt upp för berget i 45 minuter. Himmel, vad härligt det var att andas frisk bergsluft när vi ramlade ut. För övrigt är det vanligt att erbjuda sin plats vid benen om man sitter till någon som står och har väska. Både jag och Rasmus väskor fick stå vid okända folks fötter och slapp trängas med oss i gången.



Äntligen snöfestival. Det var mat, isskulpturer, snö, skridskor, hundspann, jag smakade silkeslarver (inte så farligt äckliga som Calle påstår) och sen tog vi direktbussen hem till Suwon igen.


Hejdå!

Taxichauförren ritade på Calles ben

Efter 40 minuters sömn dagen efter Hooters och en hastig packning, så satt vi i en taxi på väg till stationen där vi skulle handla snacks och frukost till de övriga (som alltså fick sova säkert två hela timmar!!). Taxichauffören körde fort och sa samma fras om och om igen, antagligen en svordom för han tutade länge när han for förbi de andra bilarna.

Han pratade med Calle på koreanska så Calle till slut kände att han var tvungen att säga något tillbaka.
"We come from Sweden" sa han och nickade till chauffören som bara skrattade.
"You, good at..." och Calle skrattade han med. Jag var alldeles för trött för att bry mig för stunden men frågade Calle senare vad han sagt.
"Han sa inget utan skrev SEX på mitt lår."

Vad har världen för uppfattning om oss svenskar egentligen?!

Avslutningen på hoooters kvällen...

Mellanfest på Pauls hotellrum med Pocari Sweat och gin, urk!


Men vilken utsikt!


Combe!


På ett mörkt mysigt ställe...



...rökte vi vattenpipa och somnade nästan i varandras armar på de guldbroderade kuddarna som låg utspridda över golven.


Zzzzzzzzz...


Sen rockade vi loss på Rasmus-favorit-house-klubb och kom hem vid åtta på morgonen eller nåt, kommer faktiskt inte håg! Jag fick i alla fall bara sova i 40 minuter, innan jag väcktes fortfarande full och vi skulle iväg igen på helgens äventyr.

Mirror, mirror...

Vad är det med koreaner och speglar. Vi har speglar överallt i vårt hem. I hallen, vardagsrummet och på toaletterna. Där är det mest extremt, vi har spegelväggar, spegeldörrar till badrumsskåpen och i duschen har vi en sån spegel som mormor hade när jag var liten. En sån rund som man kan vända på och på ena sidan ser man sig själv i normal storlek och på den andra jättestort!

Kortet har jag tagit när jag sitter på en offentlig toalett med kläderna på för att det är så kallt och tja, hur kul är det på en skala och se sig själv när man...

Ölmärket Hite har gjort fina kalendrar :)

I huvudet på Carl

Klockan 8:15 på morgonen.

M: Är du stressad?
C: Nä.
M: Får jag intervjua dig?
C: Ja, är det till bloggen?
M: Japp, tänkte att de där hemma kanske vill veta hur du mår oxå.
C: Okej.
M: Hur trivs du i Sydkorea?
C: Jag trivs bra. Massor att göra. Man går ju inte sysslolös.
M: Okej. Är det vad du förväntade dig?
C: Ungefär som jag förväntade mig. Hade inte så mycket förväntningar eftersom det är svårt att veta, men vardagen är mer normal än väntat.
M: Vad är bäst då?
C: Min Mirabelle.
M: Mmmm.. men mer då?
C: Trevliga koreaner som vill hitta på saker med oss, som hjälper oss.
M: Sämst?
C: Att man inte kan prata med vem som helst på grund av språket.
M: Kan du tänka dig att bosätta dig här?
C: Det har jag redan.
M: Ja, men mer än sex månader?
C: Tja, inte mer än tio år i alla fall.
M: Fem då?
C: Det är för tidigt att säga.
M: Vad tycker du om maten?
C: Jag gillar maten för det mesta. Men saknar europeisk mat, speciellt stek med brunsås och potatis. Stek med kimchi är inte samma sak, även om steken smakar likadant.
M: Okej. Vad saknar du mest?
C: Kompisarna och familjen. Och maten men det fattar man väl efter förra frågan?
M: Mmmm, det gör man nog. Hur tycker du att du blir bemött här?
C: Väl bemött, men man undrar varför man inte får åka med vissa taxichaufförer även om jag inte tror det handlar om diskriminering.
M: Hur hade du velat bli bemött?
C: Jag hade velat att alla skulle kunna prata engelska, alternativt jag prata koreanska.
M: Har du varit rädd här?
C: Nä, inte mer än hemma. Typ att man tror att man glömt något jätteviktigt någonstans.
M: Vad kommer du att komma ihåg härifrån?
C: När de skriker i affärerna som värsta bondmarknaden.
M: Haha.. Ja, hur känns det att vara en apa? (Carl är född i apans år)
C: Som om jag äntligen hittat hem.
M: Hur menar du då?
C: Det var ett skämt.
M: Okej, hur känns det att plötsligt vara 28 i koreanska år?
C: Stort! Nu är jag vuxen.
M: Och så är du sambo?
C: Ja, det känns bra. Mycket att ställa om sig till, jag menar med jobbet oxå.
M: På tal om det, hur är det på jobbet?
C: Jag trivs fint. Tycker om att jobba nära kunderna. En liten nackdel är att de blir mer kortsiktiga lösningar och mindre långsiktiga snygga lösningar.
M: Hur skiljer det sig att jobba i Sverige kontra Korea?
C: Som sagt så jobbar jag mer kundnära och ibland på möten så kan koreanerna prata med varandra jättelänge och sen frågar de typ: hur mycket minne tar det här? Då undrar man vad de pratat om i 20 minuter.
M: Är det något mer du vill tillägga?
C: Bara att det känns jättebra att ha med min Mirabelle.
M: Vad bra! Då får jag tacka för samtalet. Tack, tack.


M: Vänta, en fråga till bara. Hur var det på Norebang? (karaoke-rum)
C: Norebang var roligt. Charles dödsmetall var oslagbar!
M: Ser du fram emot nästa besök?
C: Ingen kommentar!

Manga-Mirabelle

Jag har fortfarande hemlängtan men efter en halv box brownies och ett konstant tårflöde till Notting hill och en pojkvän som ringer precis när bästa repliken på filmen kommer; "I'm just a girl standing infront of a boy, asking him to love her" så är jag både uttorkad och har huvudvärk men på betydligt bättre humör.

Pillade lite med en uppdatering av mig själv som jag brukar ha på mina visitkort men med lite mer manga-inspirerad touch. Voilá!


PS. Min mysdress fick prickar, den såg roligare ut då. Och min randiga mössa fick öron eftersom det är sjukt populärt att ha djurmössor här, mest på barn förvisso. Vilken gillade ni bäst? DS.