Uppvärmt sittgolv

Så äntligen har jag med mig kameran när vi besöker en restaurang där man sitter på golv med värmeslingor i. Vi fick sitta på söta små fyrkantiga kuddar. Mina ben är inte vana att sitta i skräddarställning i mer än tre minuter. Antar att jag kanske tänjer ut musklerna efter ett tag.


Jag snabbade mig att ta platsen där jag kunde luta mig mot väggen i alla fall. Mycket lättare att sitta som en skräddare då!

Det var faktiskt inte så svårt att lära sig äta med stålpinnar heller. Man kan tro att de skulle glida runt i handen nåt så hiskeligt, men de är lite platta i ändarna man håller i så det funkar fin-fint.


Calle försökte beställa Bulgogi (en av de tre rätter vi känner till) men de hade inte det så koreanen sa något annat och vi hade inte så mycket val än att nicka medgivande. Fast tur var väl det för det var riktigt gott. Jag gillar verkligen koreansk mat fast jag börjar bli trött på den eviga kimchin. Så det var groddar, kimchi, pastaliknande saker (nästa bild), torkad fisk (det som ser ut som orange spagetti längst till höger, man ser bara halva skålen), några gröna vinblad och något annat. Köttet var som Galbi och till det en soppa med grönsaker och tofu. Och ris, det har jag inte ätit sen första dagen vi kom. Mmmmmm....


Konstiga pastaliknande hjulsaker. Tror att det var en grönsak eller nåt? Väldigt god och seg.

Market on the way home

Utrustad med Calles GPS-klocka med "hem" programmerat som destination lämnade jag TAT-kontoret. Calle tryckte in så klockan skulle registrera min färdväg, så han skulle kunna kolla hur stor omväg jag tagit. Taskigt tycker jag...


Och en lång omväg skulle det nog bli, jag hittade en liten marknad på vägen. De sålde böcker, kläder och mat.


Jag vet inte riktigt vad detta är. Ni får avgöra själv. Jag kan liksom inte fråga. Det ser inte så aptitligt ut dock.


Detta måste i alla fall vara någon slags sötsaker. Det ser ut som färgglada rispuffar och nötter och choklad. Popcorn?


Hehe... Bläckfiskar, döda vill säga. Inte sådana som lever som Carl ska äta!! Och krabbor tror jag att det är.


Levande små fiskar som simmade runt. Ingen aning vad man ska göra med dem?


Så fanns det såklart en massa stånd med varm mat. Här rykande varma soppor. Synd att jag precis hade ätit.

PS. GPS:en hade ingen mottagning så min väg registrerades inte. Ha! DS.

The Korean Office...

... speaks for itself.

At Bennigan's (en irlänsk-amerikansk restaurang).

Om du vill kan du äta västerländskt här i Korea. Morgan äter ost- och skinkmackor med senap friterade i söt degfrityr med florsocker på och sylt vid sidan av. En kombinerad huvud- och efterrätt för folk "on the go"... Jag tyckte att det var lite jobbigt att inte veta om tuggan skulle smaka kött eller sött eller både och...


Vi lyssnade på när personalen sjöng och trummade på bjällrande tamburiner för en liten koreansk unge som fyllde år. Här i Korea är jag 30 år. Man är ett år när man föds och när det blir nyår är man plötsligt två (fast man som i mitt fall egentligen bara är två månader). "Grattis, du är 30 år!" sa Calle till mig när vi fick reda på det. Jag gillar inte Calle längre...

PS. Till och med på denna amerikanska restaurang frågade de om vi ville ha kimchi till! DS.

"Uppdrag Bennigans"

Detta är målet, en amerikansk restaurang där jag har bestämt lunchträff med Paul och Co.


Med endast denna lapp till hjälp (som jag fick skriva av från ett inlägg som Paul skickat mig på bloggen, inte helt lätt!) och instruktionerna att säga "inga-dong bennigans" till taxichaffisen (och hoppas på det bästa, att han förstod mig och att jag slapp visa honom lappen) ska jag alltså ta mig till Bennigans.


Jag började med att försöka få tag i en taxi. Det var lätt, bara att viffta med tumvanten så stannade han på övergångsstället framför mig.
"Inga-dong bennigans?" sa jag och han nickade och jag kunde luta mig tillbaka och koncentrera mig på att memorera vägen. Det här var ju lätt tänkte jag och försjönk snart i mina egna tankar, då jag plötsligt kom på att jag inte inte kollat att jag hade pengar på mig.
"Do you take card?" frågade jag nervöst taxichaffisen. Han nickade och höll upp en elektronisk platta som man skriver sin namnteckning på (det gör man överallt när man skriver på saker, till och med när de kommer med paket vid dörren). Jag kollade min börs, men upptäckte att jag glömt kortet hemma. Taxametern var på 3.500 won. Jag räknade mina tusenlappar 17.000 won (jag vet att det är mer än tillräckligt att betala chaffisen med, men vid det laget var jag så uppstressad att jag trodde att jag hade 1700 won). Jag satt alltså i en taxi i Korea med en man som inte förstod mig. Jag trodde att jag inte kunde betala taxin, hade ingen telefon, glömt Calles visitkort med hans nummer på hemma. Mitt pass var heller inte med. Jag undrade stilla var de skulle ta mig om jag inte kunde betala? Om jag bara skulle öppna dörren och springa, fort?
"English?" sa chaffisen och lyfte på solglasögonen?
"Yes" sa jag och tittade med stora ögon på honom när han plockade upp telefonen och pratade med först den ena och sen den andra och knappade in en massa siffror på luren. Han pratade högt och gestikulerade stort med händerna. Lyfte sig upp och ner i sätet med hjälp av ratten. Sen räckte han över luren till mig. Jag fick prata med en engelsktalande man och jag försökte förklara var jag bodde "Factory World" och att jag inte hade tillräckligt med pengar. Vid det här laget satt jag med mina 17.000 won i knät. Taxichaffisen kan inte ha fattat nåt. Jag säger att jag inte kan betala men har alldeles för mycket pengar i knät?! Efter att vi turats om att ha luren vid våra öron ett tag så sa den engelsktalande mannen till mig:
"Give him your 1700 won and the driver wishes you a happy stay in Korea". Du anar inte hur lycklig jag var och gav chaffisen alla mina pengar och nickade och sa "gamsahamnida" hur många gånger som helst! Han vägrade ta emot alla mina pengar och jag vägrade ta tillbaka dem. Det slutade med att han la pengarna i mitt knä. Jag gick ut ur taxin och tänkte att koreanerna var det snällaste folket som finns! Det tog mig säkert flera minuter innan jag kom på att jag tänkt fel på en nolla och han bara tagit de pengar det kostade och lite dricks.

Så med detta i bagaget så lämnar jag inte lägenheten utan att kolla börsen och att jag har med mig Calles visitkort och mitt betalkort.

PS. Till historien hör att jag nådde mitt slutmål och kunde avnjuta en måltid i goda vänners lag, se nästa inlägg. DS.

Snön smälter i Suwon som stekande smör i solsken...

Klockan sju galer tuppen utanför våra fönster (det är faktiskt sant!) och vid klockan åtta så börjar några hundar skälla ikapp. Det är tur att man snabbt vänjer sig vid ljud, nu sover jag bara vidare tills klockan ringer.


Nu börjar snön smälta i Happy Suwon. Det var kul så länge det varade men det ska bli skönt när det börjar bli lite vårigt, gräsmattorna är iofs skarpt gröna fortfarande. Som tur är kommer våren mycket tidigare här än i Sverige (fast det har ju varit en lång vår där istället för vinter i år).


Några träd utanför vår lägenhet. Man kan tro att det är en liten skog av bilderna, men det är bara några träd vid en liten väg som leder ingenstans.


Det ligger alltid en svag dimma över Happy Suwon (alltid och alltid, denna veckan jag har varit här iaf). Det är ganska fint, men ack så jag saknar när den skarpa solen sticker i ögonen. Det blir ljust mycket tidigare här och solen går inte ner förrän vid sex-sju.

Fyra.... Uhhhhhuhhhh... vad läskigt!

Alla som sett "Fredagen den trettonde" vet att 13 är ett otursnummer i västvärlden (fast min mamma envist hävdar att det är ett turnummer och ropar ”Tjohoooo” varje gång hon vaknar och det är fredagen den 13:e). Vi vet också att nummer 13 ibland inte finns som flygplansplats, folk är alldeles för skrockfulla.

I Korea är det nummer 4 som betyder otur. Vilket gör att man inte vill bo på våning 4. Man vill inte ha med fyra att göra överhuvudtaget! Synd, kan jag tycka för fyran (och då speciellt tv4, som är kund hos Ogilvy, där jag är tjänstledig från) är annars en väldigt fin och behaglig siffra.

I alla fall, då gör man det simpelt för sig och tar bort nummer fyra och ersätter det med F istället?! Jag bor på våning F. F för fyra kanske? De uttalar kanske siffran med F som vi? Jag tycker att det är skumt att göra så... Rena rama diskrimineringen faktiskt.

Detta är bilder från vår hiss.

You go girl!

Jag fick världens sötaste dress av min syster i julklapp. Det står "Sweet Deer" på rumpan (det är inte så lätt att fotografera sin egen röv ska ni veta!) och jag går runt och svassar med gumpen så mycket jag kan när Calle är hemma (han tycker nog inte att den är riktigt lika söt som jag, byxorna alltså! Han tycker om min rumpa, det gör han!). Denna dress ska jag ha när jag skriver hemma. Så det blir lite rosa skimmer över boken.


Jag råkade klaga på hur kalla mina fötter är på kvällarna och titta vilka söta morgontofflor jag fick. Grå med rosa hjärtan, passar utmärkt till mina byxor! (OBS! Förstora inte upp bilden, då syns mina håriga ben).

I'm an adventure

En duktig lyxhustru går och handlar... Eller vänta, nu har jag nog missuppfattat det hela. En duktig lyxhustru betalar någon annan för att gå och handla! Men jag kan ju inte prata med någon? Jag är nog ingen lyxhustru, inte ens en hustru alls... Men handla det har jag varit och gjort. Jag gick åt fel håll, men hittade tillslut min slutdestination: Homever (sweet home forever). Jag fick för mig att matdelen var en våning upp men den var avstängt så jag gick istället ner ett våningsplan och hittade matdelen där. Då hade jag ingen kundvagn med mig eftersom jag inte trodde att matdelen var öppen. Jag tänkte att jag kunde ju handla lite utan vagn.

Efter en stund så var jag fullpackad med varor och hade kramp i armarna. Om inte koreanerna tittat på mig innan så gjorde de så definitivt nu. Och precis innan kassan så såg jag att det låg bärkassar. Det var konstigt för vi brukar alltid få det av kassörskan. Jag packade i alla fall på mig två kassar och tyckte att det var underligt att hon viftade med ännu en kasse till mig, jag hade ju redan två? Jag förstod ju inte vad hon sa, så jag skakade bara på huvudet åt henne och pekade på mina två kassar. Jag betalade och det var inte förrän jag skulle packa ner mina varor som jag förstod varför hon ville ge mig ytterligare en kasse. Mina kassar var väldigt små och hade inga handtag att bära dem i. Flingpaketet gick inte i så det fick jag ta under armen och efter några få tiotal meter ute på gatan så hade jag kramp i båda händerna. Jag var liksom tvungen att krama de små plaständarna så hårt jag kunde för att inte tappa allt i marken.


Jag är nu så van, efter 28 år av ständigt umgänge med mig själv, att jag alltid går vilse och komplicerar saker när jag är ensam. Jag tycker att det är roligt och så länge jag är med så är vardagen ett ständigt äventyr, på gott och ont, där allt kan hända. Så med stora steg och stelfrusna händer (tumvantar är inte att rekommendera när du bär hem kassar med små plaständar till handtag) och ett brett flin traskade jag hem medan alla koreaner låtsades att de inte tittade på mig.

PS. Vad tycker ni att H:et i Happy Suwon ser ut som? DS.

Gingerlaxeringste?

Jag är lite frusen på kvällarna så i förrgår köpte jag lite te som jag tänkte vi kunde ha och smutta på. När Calle äntligen kom hem från jobbet (det tog honom 2 timmar att pendla från Seoul) och vi gått ut och ätit (vi satt på uppvärmda golv och grillade vid bordet och då glömmer jag såklart kameran!!) så satt vi hemma i soffan (det svenska godiset var uppätet) och jag kom på att jag köpt te. Vad gott! Ingefärste, spännande...


När jag öppnade förpackningen så var det inget vanligt påste som vi har hemma i Sverige. Nä, små paket med pulver i. Jaja, det kan ju vara bra ändå. Så jag blandade i pulvret i det kokande vattnet. Det blev en vit sörja av det med lite hackade nötter som flöt på toppen. När jag luktade på det så stack det rejält i näsan, jävlar! Jag log mot Calle och serverade honom teet, sa att han nog inte skulle lukta på det. Vilket han såklart gjorde och började hosta en massa.

Man kan ju tro att detta skulle avskräcka oss, men icke. Jag drack nästan hela mitt glas, fast det sved och kittlade i halsen (tänkte att det var nog nyttigt), och Calle nästan halva sitt. Och det skulle vi nog inte gjort, i alla fall inte jag med min känsliga mage. Jag var på toaletten två gånger innan jag kunde gå och lägga mig. Och imorse efter frukost var det dags igen. Aj, aj....


Fast jag suttit på toaletten en stund tyckte jag att det luktade hallon. Konstigt kan man tycka, och det var inte förrän jag rullade ut lite toapapper som jag fattade att det var det som luktade. Det var faktiskt inte helt fel att ha lite rosenbuskar vid sin sida inne på dass...