Galbi eller Kalbi...

... Koreanerna gör inte så stor skillnad på G eller K, eller B eller P för den delen. Galbi eller Kalbi är i vilket fall som helst Happy Suwons nationalrätt eller huvudrätt eller hur man nu ska uttrycka det. Jag hoppas att ni förstår vad jag menar. Vi har ju landskapsblommor och sånt. Denna rätten representerar liksom Suwon.


Så Calle och jag begav oss iväg för att upptäcka rätten. Vi hamnade på ett ställe som verkade vara ett snabbmatställe. Ett jättebra snabbmatsställe dock. Ingen förstod som vanligt vad vi sa, så det var bara att säga "Kalbi?" och hoppas på det bästa. Det hade som tur var rätten och sen frågade de en massa som vi bara nickade till. Vi fick grilla (jag trodde att Kalbi var revbenspjäll) Galbin på träbräder med eld under. Mmmm.. riktigt gott! Fast det tog ett tag innan vi fattade hur vi skulle äta den. Vi fick inga tallrikar men en stor sax vid bordet. Till sist klippte vi upp köttet och käkade direkt från brädan! Detta var mycket bättre än julgröten jag skrivit om innan.


Till det fick vi som vanligt smårätter. Groddar (som vi såg att de vid bordet sidan om grillade, så det gjorde även vi), Salladsblad (vi grillade även dem?!) och Kimchi. Allt detta gick på ungefär 30 kr var. Inte illa va? Men sen var det ju också ett snabbmatställe.

Vilken snabbmat skulle du föredra, Korensk eller Svensk?

En helt vanlig shoppingrunda.

På väg till Homeplus (den gråa bygganden lite längre bort). Ett stort shoppingcenter med flera våningar med allt man kan tänka sig. Alla affärer här verkar ha allt! De hade förstås inte de fräckaste kläderna eller snyggaste kalsongerna, då får man nog åka in till Seoul istället. Tänkte eventuellt försöka ta mig dit imorgon. Koreanerna verkar i alla fall gilla att klä sina betongbyggnader i färgglada skyltar!


Här är i inne i affären. Sjukt mycket folk. Calle ser väldigt lång ut!


Alltid när man går in i ett större varuhus, vid varje ingång faktiskt står en välkomstmänniska (tjejen i röd jacka) och välkomnar en till varuhuset. Tänk vilket jobb att bara stå och säga välkommen till folk som kommer och tack så mycket till dem som går hela dagarna? Världens sämsta jobb skulle jag säga eller kan ni komma på något värre?

Det var en gång... (varför jag är i Sydkorea)

OBS! Detta är inte jag utan min systerson Arvid. Han väger nog inte ens fem kilo på kortet, vilket jag gjorde när jag föddes!!

En regnig höstdag år 1978 klämde min mamma fram en 5 kg tung bebis. Det var jag som senare skulle bli döpt till Mirabelle efter en Astrid Lindgren saga med samma namn. Jag växte upp i det prunkande Kirseberg... Hehe... Bara skoja ju... Jag tänker inte börja ända från början.

För er som inte följt bloggen och vill veta vad det hela handlar om. Här kommer förklaringen till varför jag är i Sydkorea. För ca nio månader sen så träffade jag Carl på en fest hos min kompis Amy nere i Malmö (jag bor i Stockholm). Det var på darrande ben som jag en vecka senare mötte honom vid flygbussen i Sthlm (jag var en aning berusad första gången vi sågs och visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig). Men söt som han är och artig och finurlig och planerande så föll jag ganska snart (och han hade köpt tre presenter till mig!!).

Efter ett tag blev distansen ett problem. Jag ville inte flytta ner till Malmö och Carl inte till Stockholm. Så när Carl fick jobb i Sydkorea så var valet inte så svårt. Jag menar, jag var urless på distansförhållande: åka tåg och käka åksjuketabletter och prata i telefon tills luren bränner på örsnibben. Det var bara att hoppa på tåget för sista gången!

Så nu är jag här. Sambo med Carl i Korea. Och denna blogg är till för alla som vill veta hur vi har det eller hur det är att leva som svensk i just Sydkorea. Enjoy!

PS. Jag blir världens lyckligaste tjej om jag får kommentarer! DS.

Jag vill osså ha paket...

Ett mystiskt paket har anlänt. Snacka om att jag blev rädd när det ringde på dörren! Det fanns liksom ingen som skulle komma och besöka mig nu. Men där stod han, budbäraren, och jag försökte försäkra honom om att paketet inte var till mig. Det var innan han visade mig adressen, det var till Johan "the Korean Office Boss" Olsson och hans flickvän Morgan.


Så alla som vill skicka mig lika stora och fina paket: här har ni adressen :)... Det är bara att byta ut namnen till Mirabelle Looft och Carl Loodberg så kommer det rätt. Det jag saknar mest av allt är mörkt bröd! Fast det kanske hinner bli dåligt under resans gång, vad vet jag? Godis är heller aldrig fel...

Party, party...

Denna festen utmärkte sig inte så mycket från vilken svensk fest som helst. Värdarna var dock svensktalande så det kan bero på det. Koreanerna var lite ovana att ta i hand och de höll den andra handen runt armbågen. I Korea ger man alltid saker med två händer, så jag antar att det har något att göra med det. Man har inte så mycket kroppskontakt här så därför blev jag lite chockad när både Soyoung och Natasha (båda koreanskor) kramade om mig när jag kom. Calle måste ha lagt in väldigt många goda ord för mig. I Korea bockar man. Det är det man gör. Och sen bockar man igen. Och igen. Och alltid först till den i rummet med högst rang. Johndo påpekade till exempel att hans kompisar var yngre än honom och alltså hade en lägre rang... Inte alls som hemma där alla vill vara yngst.


Koreanska pizzor eller tja, pizzor är väl inte från Korea? Men de hade en speciell fyllning. Bulgogi (vilket betyder någon slags kött, mulgogi betyder fisk) och ägg på. Riktigt god! Smakade som Pizza Huts amerikanske panpizza.


I början på festen. Vin hör tydligen till ovanligheterna men öl har de gott om. Och Soju som smakar som utblandad söt sprit med en liten unken eftersmak (kan blandas upp med öl).


Såhär såg det ut efter en stund. Till ölen bjöds på japansk snackmix och konstiga färgglada kakor.

Mmmm.. röda bönor...

Jag är inte speciellt förtjust i röda bönor som de är. Jag antar att det fungerar i Chili con carne men där går min gräns. I lördags hade vi lite inflyttningsfest för Johan och Morgan eftersom de flyttat från vår lägenhet till en nyare och mycket bättre (jag är absolut inte avundsjuk, skulle aldrig falla mig in) och där bjöd Soyoung oss på rödabönkakor, kakor gjorde på röda bönor och socker med nötter i. De såg väldigt goda ut. Precis som chokladkakor med hasselnötter. Mums! Men... såklart smakade de mest som någon slags kladdig rödaböngelé och jag hade oturen att få en utan nötter. Tur vi hade kimchi-kylen full med öl.

Life in South Korea also staring...

Kalle från och med nu mer känd som Malte som ska gästspela här hos oss i en månad. Ledsen för den suddiga bilden och att jag avslöjar honom som nagelbitare...

Synd att vi inte får in tv4...

Om jag mot förmodan skulle få för mig att diska och tycka att det var fruktansvärt tråkigt så kan jag ju alltid fälla ner den lilla tv:n under skåpen och titta på Koreansk tv-shop!

Lyxhustrun fortsätter att upptäcka...

Snart så måste jag nog bege mig utanför lägenheten för att upptäcka nya saker att skriva om men än så länge finns det en del godbitar kvar! Som ni nog hört talas om så äter Koreanerna Kimchi till alla måltider. Kimchi är typ inlagd mycket stark kålsallad. Och eftersom man äter den i såna mängder så har man en egen kyl till dem (den håller i flera månader). Det är också noga att det är i rätt temperatur och jag tror personligen att de har ett eget kylskåp för luktens skull. Inte så kul om allt i kylen luktar kål?! Här är vårt kimchikylskåp med två fack fyllt med öl, absolut vodka, någon slags vit risdryck och lite c-vitamin dricka och faktiskt lite kimchi. Allt en kvinna behöver!


Såhär ser kimchi ut. Detta är en förpackning på 2,2 kg. Hehe.. det lär inte räcka långt...

Är du äckelmagad så sluta läs NU!

Redan i Sverige så hade vi hört att man äter silkeslarver i Korea. I lördags så berättade Johan "the Korean Office Boss" Olsson att lukten är vidrig och att han därför inte testat. Hur vidrigt luktande mat kan man frivilligt äta? Jag menar fast man är Korean så har man väl ett luktsinne?

Eftersom de heter silkeslarver (eller på koreanska beondegi) tänkte jag att de skulle vara vita och långa, lite som tjocka nudlar kanske. Och det kan jag tänka mig är ganska aptitligt.

Idag, som ni vet, var Carl i Seoul och gissa vad Soyoung hittade till honom att äta?
Just det, silkeslarver... Som inte alls såg ut som tjocka nudlar utan mer som kackerlacker. Bruna och tjocka, kokta i någon slags sockerlag så de var som Calle uttryckte det "alldeles mushy". Lukten var riktigt illa. Till och med för hårdhudade och äventyrliga Carl. De hälldes upp i plastmuggar och serverades med två tandpetare till.



Hade ni velat äta dessa larver? Nä, Carl ångrade det säkert. Hade det inte varit för att det blir en sån bra historia att berätta tror jag att han hade avstått (han har redan ringt hem och berättat det för sin mamma och pappa och nu pratar han med Marcus).

Så i en kort sammanfattning tyckte Carl att silkeslarver smakade OCH luktade ruttna sopor.. och han är ändå förkyld!