Gingerbread House

This is for all my South Korean visitors. I suppose you have christmas like us but I don't know if you have gingerbread houses like we have in Europe. So if I say that making small houses of gingerbread comes originally from Sweden. You probably will belive me! How cool isn't that! We also read stories about small children who get lost and finds a gingerbread house in the dark wood with icing and sweets in different colours. In that house lives a evil witch. She feeds the kids with all the sweets they can think of and they get really huge, with thick sausage fingers. Then she eats them and that'll teach kids not to run away and not to eat too much candy. If they do, the evil lady will come and finish them off. It's fun to scare small children! Why do you think we have invented Santa Claus? Name one small person who hasn't cried the first time his uncle came through the door with a round belly and thick beard, shouting "Ho Ho, do we have some well behaved kids in the house". If you were lucky it was the first house he visited and took his first drink. After three houses even the older kids were crying.

I hope that you all have been nice this year?

The gingerbread castle in the picture is made by me and Carl this weekend. We are hoping that a lot of small children will come and visit us!

OOXX

Seoul i Stockholm

Igår var Calle och jag och käkade lunch som sagt på Seoul. Är det bra om man börjar tröttna på Koreansk mat innan man åkt dit?


I vilket fall så var där Bulgogi, Kimchi, Kalbi (hört det förut ;)), friterade jätteräkor, grytor, vårrullar och lite annat smått och gott. Inredningen var fin, avskalat och strikt med jordnära färger. Maten var bra inte som Arirang och Kimchin var nog den sämsta hittills. Ölen var som vanligt Asahi och smakade likadant. Undra om Korea har en inhemsk öl?


Det låg en bit från mitt jobb och det regnade när vi gick dit, men med ett sällskap som Calle kan det inte bli annat än underbart.


Ett litet tillägg bara (jag har inte fått hans godkännande att lägga ut detta). Vi var och såg Red Hot Chili Peppers på Globen igår. En grym föreställning med sjukt coola dekorer. Jag blev blöt i trosorna bara av det. När de spelade Under The Bridge kysste Calle mig sådär lite nätt så att det pirrade i läpparna och jag ville kasta mig över honom. Jag är kär! Det är väl det jag vill komma fram till. Jag är kär!

Var tror ni lunchen bär hän?

Hehe... just det! En koreansk restaurang som heter Seoul, ligger på Karlavägen 15B. Hoppas att den är lika bra som Arirang :).

Bibimbab, Arirang, Kalbi, Bulgogi, Kimchi

Belysningen är ganska skarp. På väggarna hänger koreanska tecken inramade i tjocka träramar. Mörka, nästan svarta bjälkar i taket. Klumpiga stolar som är tunga att dra ut... Men ack så god mat.


Arirang – en koreansk restaurang i Stockholm (försvenskad eller ej, det återstår att se). Jag håller tummarna för att det är ganska genuint koreansk. Vi fuskade dock och drack japansk öl, Asahi. God, lite sötare och vattnigare men passade bra till de starka koreanska maträtterna.

Tydligen brukar de inte äta efterrätter i Korea, så lite försvenskat var det allt med äppelfritter och chokladtryffel (hehe, låter ju iofs inte sååå svenskt).

Ska du äta något efter maten i Korea blir det färsk frukt. De verkar vara otroligt nyttiga där borta. Stark mat och kål är ju enligt min syster väldigt bra för matsmältningen och frukt ska väl också sätta igång magen. Ådörerna efter är det väl bara att lära sig leva med.


Calle åt Kalbi, det var revben av fläskkött på en bädd av salladsblad. Sött och gott som man doppade i någon slags stark sojasås. Till det serverades ris i en liten vit skål med lock.


Jag åt Bulgogi. Det var strimlad biff med böngroddar och kimchi (inlagda grönsaker) även det på en bädd av salladsblad. Till det serverades ris. Mitt vann! Det var helt klart godast men Kalbin kom på en god andraplats.


Till det beställde vi kimchi av kål. Stark och god. Hade en liten sur doft men gick att äta. Och eftersom de äter det till allt så det är bara att le och se glad ut.

Innan på dagen värmde vi upp med att käka bibimbab på ett asiatiskt ställe. Det är typ en av de vanligaste rätterna i Korea. Strimlad entrecote, kimchi, en stark röd sås och någon slags sallad och böngroddar på en risbädd. Rör samman allt. Supergott!

Tydligen ska man inte äta upp allt på tallriken för att visa att maten räckte, någon slags vördnadsgrej. Rapa är dock helt okej men tydligen inte att torka näsan när man äter så stark mat att det börjar rinna ur den och svetten pärlar sig på överläppen. (Som jag respektlöst satt och gjorde hela tiden).

Sambo Rambo

Hur länge ska man vara tillsammans innan man tar steget och flyttar ihop? Hur länge ska man dejta innan man kan kalla sig ett par? Hur länge ska man vänta innan man trevande säger de tre orden? Din jävla idiot! Hehe.. Bara skoja, jag älskar dig, ska det ju vara! Vad är kotym? Ett halvår, en månad eller en vecka?

Jag är så van att vara själv. Så van att jag till och med kan sakna min egen självömkan över att vara just ensam. Nu har jag inget att ömka mig för, fast jag ibland känner för att ömka mig. Tycka synd om mig själv. Men för vad? Nu är jag ju lycklig i mitt liv och vill absolut inte ändra på något. Så varför blir jag ändå ledsen ibland? Varför tycker jag fortfarande om att gråta när lusten faller på. Förr hade jag alltid en anledning, jag var ensam. Men nu, ibland gråter jag bara. Tårarna rinner och jag har ingen aning om varför?

Men nu skulle jag inte skriva om det. Jag skulle skriva om att bli sambo. Jag måste erkänna att jag ibland tycker att det är fruktansvärt läskigt. Herregud (jag är nog banne mig kristen), hur ska det gå? Vad ska vi prata om? Men samtidigt så är jag övertygad om att det kommer att gå bra. Jag tror jag kommer att bli en schysst sambo. Jag älskar att skriva små lappar och pyssla om. Laga mat ihop och framför allt sova tätt intill min Calle.

10 mån. Det måste väl ända vara det exemplariska tiden för att flytta ihop eller hur?!

27 dagar kvar...

Idag är det 27 dagar kvar tills vi åker.
Klockan är nu kvart i sex i Korea och det är 6 grader och regn.

Det har nog regnat hela dagen känns det som. I morse när jag kollade vädret i Korea regnade det också. Pratade med Calle precis. Det börjar bli en hel del virrvarr om vad som ska med och inte med och vad som är smartast att packa med sig och mamma ringde och sa att jag absolut inte fick förvara foton och minne på vinden ifall det blev inbrott. Men var ska jag göra av dem då? Mitt förslag var att fråga killen som ska bo här om han kan ha några lådor i ett hörn. Då sa mamma att om han har fest försvinner det säkert ändå. Och vill jag verkligen att han (och de han har fest med) ska kunna rota i mina personliga saker. Nä, såklart vill jag inte det! Så nu vet jag inte vad jag ska göra om jag inte tänker tåg-båt-luffa dit och det lär ju ta ett tag. Fast det blir kanske en spännande bok av det? "Den långa vägen till Sydkorea." Hihi... Totalt insnöad på att skriva böcker för tillfället.

Men nu måste jag sova. Eller i alla fall tänka på refrängen. Det brukar ta minst en timme från att jag tänkt tanken till att jag faktiskt går och lägger mig. Jag skyller på Alfons Åberg, jag ska bara...

Puss

WON

Hej hej. Kolla vad mycket pengar jag har! Det är won, valutan i Sydkorea. 159 000 won. Jag känner mig rik! Jag försöker att inte tänka på hur mycket det är värt egentligen, en sisådär 1 300 kr. Lalalalalaaaa. 159 000, shit det låter mycket det! Det bör jag väl klara mig på? Hehe... det är ungefär lika dyrt i Sydkorea som här så... not!

Tjing, tjing. Fina pengar är det i alla fall. Påminner lite om leksakspengar.

Hmmm...

... var köper man billiga kor?

Just nu i Sydkorea...

...är klockan fem över halv fyra och det är regn och sju grader varmt. Om det är någon som undrar :).

Varför ätpinnar kan vara skadliga...

Att äta med pinnar varje dag ökar risken att utveckla plågsamma ledsjukdomar.

Undersökningar som gjorts i Beijing visar att upprepade rörelser av knipningar med ätpinnar för att plocka upp mat kan orsaka ledbesvär i fingrar och hand. Det kan gå så långt med svullnader och smärta att man inte längre kan klä sig.

Mer än 2.500 av Beijings befolkning i 60 års åldern, som ätit med pinnar, hade tecken på skadade ben i deras händer. Dock kommer nog inte denna upptäckt förhindra att folk äter med pinnar i fortsättningen – en tradition som går tusen år tillbaka i tiden.

Men det hindrar kanske lilla mig? Äntligen en ursäkt att äta med kniv och gaffel. Undra om de använder kniv och gaffel? Borde nog lägga till på packningslistan. Och osthyvel. Det är vi typ ensamma om här i norden tror jag?

Sen finns det förstås aspekten att man kan sticka någon med pinnarna, och då är de extremt farliga. Speciellt de i metall som jag nämnde i förra inlägget. MUUHHWWWAAAHHHAAAHAHAAAA...

PS. Tre av fem från Storbrittanien är rädda för ät-pinnar DS.