Ja vad säger man?

En korean kan inte åka ut i rymden utan sin kära kimchi som äts vid varje måltid, inklusive frukost. Och till det bör tilläggas att vitlök är en av ingredienserna.

Läste en artikel i Bon

"MORGONDAGENS IDÈER
2009 sätter Sydkorea spadarna i jorden för Robot land. En hel stad bara för robotar där industrier, laboratorier, utställningshallar och ett stadium där robotar kommer att uppträda uppförs. Skrattar du? Då bör du kanske ha i åtanke att sydkoreaner har världens högsta utbildningsnivå. Och att de tjänar i snitt dubbelt så mycket som du – loser."

Träffande.

Du vet att du varit i Korea för länge när du...

Karaoke – no more.

Kim Jong Il, nordkoreas ledare, förbjuder sina landsmän att använda mobiltelefoner, internet och innehav av tv-apparater som kan ta emot andra kanaler än de statliga som sänder några timmar om dagen. Nordkoreaner har ingen aning om vad som händer i världen runt dem och pumpas varje dag, varje minut med lögner om en ond omvärld och det fantastiska hemland de haft "turen" att födas i. Satellitbilder som tagits över nordkorea visar ett mörkt täcke i motsatt till länderna runt omkring som lyser i strålande vitt.




I grannlandet Sydkorea är karaoke i princip lika viktigt som luften de andas, maten de entusiastiskt äter med en sällan skådad aptit. De sjunger högt till Abba och alla de inhemska artister som jag aldrig kunde lära mig namnen på. Jag var med, jag älskade det och jag skrålade högt och skallrade med den obligatoriska tamburinen som aldrig passade in i låtarna.

Nu ska de förbjuda fristående karaokebarer i Nordkorea, de stackars satarna. Det officiella skälet är att de "hotar det socialistiska systemet". Jag lider med dem.

23 sydkoreaner kidnappade i afghanistan.

23 sydkoreaner har blivit kidnappade av talibaner i afghanistan. De hotar med att döda koreanerna 16.30 svensk tid om inte lika många fängslade talibaner släpps fria innan dess. Enligt Sydkorea rör det sig om 23 personer som kidnappats, medan talibanerna hävdar att de håller 18 personer, som alla är unga kristna missionärer.

Sydkorea har inga stridande förband i Afghanistan, däremot 200 ingenjörer, läkare och medicinsk personal. Det hade kunnat vara jag och Carl, som kidnappats fast vi inte befann oss på afghanistansk mark. Men ändå, Calle är ju ingenjör!! Huh, tänk att behöva vara ledare och spela med människors liv som insats. Tänk att vara familj till en av de kidnappade. Eller tänk att sitta i en jordkällare och be för sitt liv, för människors godhet och en vackrare värld.

Amazing Coordinated Samsung Dance.

Det här är splendid, magnifico, bravo... Fantastisk koreografi och ett sällan skådat engagemang för den inhemska telefonjätten Samsung! Honom ska vi ha!

www.chocolatestones.blogspot.com

Jag är i Sverige nu, Korea är blott en dröm och det är dags att starta något nytt. Det är dags att infria drömmar som legat dammiga på hatthyllan. Det är dags att starta en blogg om mina förhoppningar och drömmar. Välkomna till Chocolate stones istället! Sidan som just nu innehåller endast ett inlägg men förhoppningsvis om ett halvår både vinster och nederlag i en härlig blåbärssoppa.

Hemma fast borta, men hemma ändå.

Det känns inte konstigt att vara hemma i Sverige igen. Det är Korea som känns som en enda lång och händelsefylld dröm. Jag vaknade upp i mitt gamla flickrum med huvudet ingosat i en fluffig kudde med hjärtan på och drömmen färsk i minnet. Allt var precis som det brukar, eller som det var för tio år sedan när jag fortfarande bodde hemma. Undrar hur det känns när jag är hemma-hemma i Stockholm, mitt hjärtas stad. Jag hoppas att det uppfyller alla sprakande fantasier och utläggningar jag haft inför mina skåne-vänner varför hufvudstaden är så magisk. Och varför jag absolut inte kan tänka mig att flytta därifrån.

När jag varit i Korea några månader och folk frågade om jag ville ha något skickat till mig, kunde jag inte komma på en enda sak. Jo, grovt bröd men det var mer för att jag uttalat det som ett mantra när saknade ting kom på tal. Jag hade till och med vant mig vid att inte ha mina närmste omkring mig, och istället ringa dem på söndags kvällarna när det fortfarande var förmiddag i Sverige. Det är konstigt hur snabbt jag vänjer mig vid nya saker.

Däremot nu när jag är hemma saknar jag sättet att förtära en middag i Korea, hur man sitter på det uppvärmda plastgolvet med benen i kors och njuter av alla smårätter och den bubblande grytan i mitten på bordet. Hur alla koreaner låter och smaskar och kastar sig över maten med frisk aptit. Det är långt ifrån de vita tallrikarna och krispiga salladerna man hittar runt stureplan. Jag trycker med foten på en pedal i golvet som inte finns när jag ska sätta på vattnet i vasken. Jag pratar om personliga saker högt och tydligt och tror fortfarande att jag är den enda som besitter det hemliga språket också kallat "svenska." Och nu är jag inte speciell längre. Det är ingen som tittar mer på mig än någon annan. Ingen som säger "you are beautiful" eller "I love you" eller "you and your boyfriend should do movies, you look like moviestars." Inga klungor av uniformklädda skolflickor som fnittrar och ropar "hello" efter mig. Eller kvinnor som säger till Carl "your girlfriend is so cutie."

Nä, nu är jag en halvsöt medelmåttig svensson, and it sucks!

I Sverige händer det grejer när man är borta.

Loka har gjort en alldeles förträfflig 33cl flaska istället för 50cl, för den som är sparsmakad med vattnet.


Och konsum (enligt mig världens sämsta arbetsplats) har möblerat om och införskaffat kundkorgar man kan rulla efter sig. Mycket smart och praktiskt.

Puh, vilken tur att jag är hemma och inte missar fler världsomtumlande händelser!!

Jag hatar farväl.

Och att ta farväl av min blogg är svårt. Det är bara något litet jag vill säga, lägga till och utveckla vidare. Egentligen skulle jag slutat i Korea, men jag ville bara säga att jag klarade flygresan. Och det finns en del viktig information som jag ännu inte hunnit delge er.

Jag skulle kunna skriva om min vardag här hemma men tycker inte att det är tillräckligt intressant. Jag hade kunnat skriva om Stockholm men det är inte tillräckligt exotiskt. Jag har inga roliga intressen om ingen är extremt intresserad av mina squash-resultat. Kanske min vikt och kost? Amelie sa "bara du inte skriver en blogg om mode!" Och eftersom jag inte kan något om mode och har väldigt svårt att klä mig själv så "nej, det är nog ingen risk!"

Det enda jag kan komma på är att skriva om är drömmar. Nu när jag kommit halvvägs att uppfylla min dröm att publicera en bok och sitta i svt-soffan och säga "jag har då skrivit den här boken alldeles själv" och samtidigt hålla upp den framför kameran så den kan zooma in ordentligt på "Mirabelle Looft." Men å andra sidan, hur kul är det att bara matas med rapporter om bokförlag och idéer om undergroundkampanjer? Hmmm... Det är kanske lika bra att sluta när man ligger på topp? När man är en cool tjej som hängt i Sydkorea i ett halvår och lyckats underhålla ett gäng svenskar några minuter om dagen. Men ändå... så tråkigt!

What ya all think? Maybe you can find a topic for me? I dare you! I will write about anything you say, and if you say nothing...