lördag 31 mars 2007

Gym.

Hmmm... Man ska inte skjuta upp saker för länge. Jag har lovat att ta med kameran till gymmet och plåta alla koreaner när de står på löpbanden framför varsin tv-apparat i samma kläder. Det är smart att kunna låna kläder för du behöver aldrig planera din träning eller släpa på träningsväskan. Sen hyr du skåp där du kan förvara dina gympadojjor och duschkräm. Det är greeeeaaat!

I torsdag gick jag och tränade efter jag suttit en stund och jobbat på TAT. Kanske halv tre eller något. Jag hann springa på bandet en kvart innan en korean kom fram till mig och pratade på koreanska (såklart!). Jag fattade väl ungefär så mycket att han ville att jag skulle sluta springa av någon konstig anledning. I Sverige får man ibland inte använda uppvärmningsmaskinerna mer än tio minuter för att det lätt blir kö till dem när folk springer i timmar. Men eftersom det bara fanns jag och en annan koreansk kille på gymmet och det var 19 lediga löpband uppradade efter varandra så kunde det inte vara fallet.

Killen kom fram till mig och frågade på bra engelska om jag förstod vad den andra killen sa. Han berättade att de skulle stänga av elen klockan tre, om femton minuter. Jag frågade om jag kunde använda de andra maskinerna som inte krävde ström. Så vi fortsatte träna, han och jag, när den första killen kom in igen och sa på koreanska (jag fick det översatt så jag förstod) att de skulle även stänga av varmvattnet. Jag tänkte att jag kunde fortsätta träna i alla fall och duscha hemma, men det verkade som om de ville att vi skulle gå så jag duschade och klädde på mig. När jag kom ut så stod alla som jobbade där utanför dörren och väntade på att jag skulle gå så de kunde stänga?! Jag fattade ingenting? Var det helgdag eller något?

Senare nästa dag fick jag reda på att Natasha hade gått för att träna samma kväll och då hade det stått en lapp att de stängt och skulle inte öppna igen.

Så då är frågan kommer vi få tillbaka några pengar? Hur ska vi hålla oss i trim nu? Och hur ska ni klara er utan foton på koreaner på gym? Och kommer polisen få tag i ägaren som tydligen la benen på ryggen och sprang?

fredag 30 mars 2007

Råg i ryggen!


Är det möjligt drömmer jag?! Hehe.. Världens bästa mamma skickade rågmjöl till mig med ett recept på baksidan och jag hade alla ingredienserna hemma! Kunde det bli bättre?

Jag är förstås inte så van vid varken torrjäst eller gasugn, så det jäste nog inte så mycket som det skulle och såg mer ut som stenålderskakor. Men ljuvligt goda ända, till och med utan pålägg för vi hade inte något :).

Ella Henrietta Looft.

Jag gick precis igenom min telefonlista med nummer hemifrån. Det var många, många som jag aldrig kommer ringa igen. Gamla dejter och företag och kompisars kompisar och föreläsare och arbetskollegor... Och mormor. Som dog för något år sen. Hon svarade alltid med sitt nummer, 93-12-38.

Mormor. Med alldeles för liten bh så brösten delade sig i två. Med de lenaste händer du kan tänka dig, med slingrande ådror utanpå som var roliga att trycka in. Den snällaste lilla gumman som satt i mörkret för att spara på elen och tittade på "Days of Our Lives." Jag har en bild på henne bredvid min säng bara för att jag tycker om att titta på henne.

Så ringde jag. Och medan telefonsignalen ljöd tänkte jag på vad jag skulle säga till personen i andra änden som svarade.
"Detta telefonnummer har upphört. Hänvisning saknas."
Såklart! Det är väl svårt att bygga linjer till himmelen. Men det hade varit mysigt att säga, att jag tänker på henne.

Moon bears.


Jag har tänkt berätta om de här björnarna jättelänge. Jag fick höra det från en SWEA-mamma. Hennes dotter läste om dem i skolan och de samlade in pengar för att rädda dem.

När jag kom hem berättade jag för Calle om dessa stackars björnar. Ungefär såhär sa jag: Det är björnar som sitter i så små burar att de knappt kan ligga, bara för att man ska kunna ta en vätska från dem. De har stora hål med slangar i sig. Detta använder man sen som medicin för män för att det tros göra dem starka och vara bra för potensen. Hmmm, svarade han.

Och såhär ligger det till: De asiatiska Svartbjörnarna också kallade "Moon bears" för sin vita skimrande päls vid bröstet hålls i små burar med lite utrymme att röra sig på. Många lider av öppna sår i buken med en kateter implanterat för att tömma gallblåsan på galla. Gallan används sen till traditionella mediciner, tonics, te och schampoo.

I början på 80-talet började man i Kina och Nordkorea skjuta vilda björnar för att komma åt deras galla. 1993 fanns det över 10.000 björnar på olika björnfarmar i Kina. Många organisationer har kämpat för deras frihet varav IFAW är en av dem. Stöd dem och björnarna genom att inte köpa produkter som innehåller björngalla.

Yellow dust.


Nu flyger gult damm från Kina över Korea och vissa dagar sägs det vara farligt att gå utanför dörren överhuvudtaget. Då springer koreaner runt med munskydd och astmatiker bör ligga kvar i sängen. Men om man är, som Calle och jag, friska och starka och lyfter tungt skrot i bänkpress så är det ingen fara. Det är mer om man bor här i tiotals år som det kan påverka andningen.

I tisdags så var det uppe över varningsstrecket och jag kände inte av det alls. Men det sägs att om man har fönstret öppet när man går hemifrån så ligger det ett tunt lager med damm över möblerna när man kommer tillbaka (om det är yellow dust eller bara ostädat låter jag vara osagt).

Men vem är jag att säga att det är ofarligt?!

torsdag 29 mars 2007

Friendly Korea.

Natasha sa till mig att hon inte ville att jag skulle åka hem i juni. Mitt hjärta hoppade och jag blev varm inombords. Det är ganska bra här ändå :). Igår när det ösregnade som mest och jag stod och väntade i den långa kön till bussen så sa en främmande korean något till mig på koreanska och sen delade hon sitt paraply med reklamtryck med mig. Jag sa "thank you" och hon nickade och det kändes både skönt att stå under ett paraply men lite jobbigt att vi inte kunde prata med varandra. Hon gick tätt tätt efter mig när vi trampade fram mot bussen så att jag inte skulle färgas i en mörkare nyans av regnet.

US Army. No cameras are promitted!

Calle väckte mig kvart i nio. Jag satte mig upp i sängen och frågade honom tre gånger om hon verkligen var kvart i nio för då hade jag bara en kvart på mig innan jag måste stå nere vid busshållplatsen, som det tar minst fem minuter att gå till, och då har jag bara tio minuter på mig att duscha och borsta tänderna!! Och fast jag hinner så måste bussen komma med en gång och tunnelbanorna klaffa, annars kommer jag ändå försent.
– Ja, sa han alla tre gångerna.
Jag kom med bussen som jag skulle och var i Seoul klockan tio men det gick ändå inte att komma till mötesplatsen i tid, 10.25. När jag kom fram, tio minuter för sent, så var Larissa inte där och jag började springa till McDonalds som vi skulle träffa de andra på, samtidigt som jag ringde Calle och bad honom gå in på min mail och leta upp tjejernas mobilnummer som jag inte fått med mig. Men tack och lov så stod de där och väntade på mig.
– Puh, sa jag när jag kom fram och tog ett lugnt andetag innan de frågade om jag hade pass med mig.
– NEJ!! Fan, fan, fan...
– Har du någon identifikation?
Jag rotade snabbt igenom min plånbok och som tur var hade jag körkortet, fast det har förstås gått ut men det hade jag glömt (tur var väl det!) Så vi började traska och då sa Larissa.
– Du vet väl att man bara kan betala med amerikanska dollar inne på basen?
– NEJ!! Fan, fan, fan...
– Det är okej. Man kan betala med kort. Har du kort med dig?
– NEJ!! Fan, fan, fan... Hehe.. jag bara skoja, jag hade faktiskt kort med mig.
Men det tog säkert tio minuter och några samtal till Calle innan vi hade försäkrat vakten att det var väldigt dyrt att ta körkort i Sverige och att jag inte var en terrorist som planerade att spränga basen i bitar.
– She is a good girl! sa damerna i mitt sällskap och jag log så fint och oskyldigt jag kunde.
Sen kom jag in!!


Jag var över den här muren med taggtråd och förbi alla grönklädda vakter!!


Så detta är kort inne på basen. På ett samhälle helt avskilt från Korea med allt som du kunde tänkas behöva så att du aldrig skulle behöva lämna området och beblanda dig med infödingarna. Det var gator och bilar och affärer och barer och nöjen. Detta är hotellet som vi käkade på.


Den flotta insidan av hotellet och ryggarna på mina vänner.


Och såhär såg de ut, militärerna. I kamoflage-kläder och boots som klonade kopior av varandra. Överallt. Det var nästan komiskt att se.


Vi käkade mexikanskt, med Creme Fraiche!!! Det är nog det jag saknat mest av allt! Och jag sprang efter den lilla tjejen och lekte med henne och kunde inte låta bli att pilla henne i håret fast hon glodde surt på mig varje gång. Hon hette Malla men påminde så mycket om Agnes.


Det var nästan alldeles tyst inne på basen. Mullret från den stressiga trafiken utanför hann inte komma hit innan det upplöstes i luften. Men det var inte vackert. Larissa sa att det var för att de snart skulle ge basen till Koreanerna så de tyckte inte att det var lönt att fixa till det. Det ni ser i bakgrunden är skolan.


En väg och ett hus som någon bor i. Så såg förresten alla hus ut. Varken mer eller mindre.

Men ändå... Jag har känt mig som en busig unge idag med kalasbyxor, som ska på kalas och leka fiskdamm. Hihi...

När jag blir stor ska jag bli som Sandy i Grease...


Jag var på ett leksaksmuseum i Malmö en gång. Det var fantastiskt roligt att gå i gångarna och återuppleva min barndom. Det kändes verkligen att jag var vuxen och det var väldigt längesen som jag klädde på och av Barbie fina klänningar med girlanger på. Eller adopterade en kålhuvudsdocka, och efter en stund la upp den på vinden och började samla på Garbage Pail Kids istället. För att inte tala om My Little Pony. Och bokmärken med glitter på, de var de bästa som man inte ville byta bort. Eller kulorna i sanden eller alla kompisar som ville leka på min vind för mamma samlade på så mycket kläder att man fick dra upp knäna högt när man trampade runt i högarna.

Det var roligt att se ett koreanskt leksaksställe men inte alls samma "tripp." Och de hade en mycket mer kinky version av Spiderman. Stackaren får springa runt med tubsockar!! Det är såå fult!

Svarta skönheter.


Det var en mor och hennes dotter som hade broderiet och som broderade det mesta i det gamla koreanska huset. Och de här skorna var dotterns. Jag blev helt förälskad i dem. De passade så dåligt in med allt det andra gamla och gedigna. De stod där och glittrade av nymodighet med skit på tåspetsen och var bara så vackert utstötta.

Kulturchock.


I lördags, när det regnade så bestämde jag och Morgan att vi skulle se på museum och jag antecknade en del vägbeskrivningar i mitt block. Tyvärr hittade vi inget av dem utan hamnade istället på den här förtjusande gatan med små olika hantverksutställningar.


Första stoppet var "pork painting." Hehe.. det lät roligt så vi stannade och drack te och filosoferade om vad "pork painting" egentligen kunde vara och hur gjorde man?



Det var nog detta som var gris-målningen. Vi gjorde avtryck av amuletter. Min betydde "wishes come true" och Morgans var typ "make good lover."


Sen besökte vi ett fantastiskt broderi. Det var sanslöst. Vi fick se en video hur de handsydde tavlorna och mönstrena på kläderna som var fruktansvärt komplicerade med olika dimensioner och upphöjningar. Det tog år att slutföra dem.

I love you, my idol superstar!


Äntligen! Så hittade jag och Morgan ett hörn i Seoul där det fanns fyra små "idolaffärer" i en liten vägkorsning för gående trafikanter. Och där, där fanns min idol på ett par strumpor med frasen "I love you" skrivet i linningen! Jang Dong Gun... Och på köpet fick jag ett fotografi av honom och vi blev inbjudna att dricka te med en av ägarna, vars syster bodde i Sverige och var gift med en svenne!!

onsdag 28 mars 2007

Välkomna till vår enkla boning.


Snart kommer Calles familj och hälsar på. Det ska bli sååå roligt att visa dem runt här. Jag och Calle har redan gjort en lista på allt som vi vill göra med dem. Tyvärr så kommer jag inte hinna träffa dem så mycket för jag åker till Japan eftersom mitt turistvisa är slut på tisdag nästa vecka. Så när jag återvänder till Korea igen så kommer jag att vara här illegalt. Hihi, bara det är en upplevelse i sig, att vara illegal utlänning.

Listan.
• Äta chabu chabu. Det bränner på läpparna och benen somnar i skräddarställningen men det är så värt det!
• Äta King Crabs. Det är coolt för man sticker till en fiskmarknad och köper vad man vill äta och sen går man till restaurangen och ber dem tillaga det. Det vill jag göra!
• Sen måste vi gå på i alla fall några marknader, Namdeamun (billiga kläder och keramik och kopior, Dongdaemun (stora varuhus och pärl- och tyghus), Jongsan (elektronik) och så vidare. Det svåra är att man oftast inte får prova kläderna och att allt är Onesize.
• Ett litet alldeles personligt inlägg. Det finns chokladfondue!! Låter det inte som himmelen?!
• Sen har vi DMZ. Det är gränsen mellan syd och nord. Det är gångar man kan gå i från krigstiden. Dit har jag velat åka ett tag nu.
• Pusan och Ulsan men det tror jag inte att vi hinner. Vi får tyvärr bara njuta av Yvonne och Björns sällskap i fem dagar och jag bara tre. Snyft.
• Men muren och palatset här i Suwon. Det är ett måste om man övernattar här mer än låt oss säga... En natt!!
• Och sen har vi även Korean Folk Village här i Suwon, vilket är ungefär som Skansen hemma i Svealand med gammalt hantverk och små byar och folkliga uppträdanden.
• Och sen har vi alla berg som omger både Suwon och Seoul. Ta med fotriktiga dojjor, här ska det ut och vandras. Jag har precis gått med i Seoul International Hikers :).

Ja, sen tror jag att kanske de fem dagarna har gått tyvärr.

Puss och kram. Vi längtar efter er!

I'm back from outer space!

MUWAHAHAHHAHAHAHAHAHAHA... Det här är en mycket bättre dag än igår. Det har regnat hundar och katter mest hela dagen och vid halv tre tiden så blev himmelen mörk, som om klockan var sju på kvällen och solen nästan somnat. Men det gör inget, för vet ni vad? Jag har världens bästa pojkvän! Och honom har jag lyckats hitta helt själv! Och honom ska jag behålla!

Igår när jag var deppig så visade jag honom en skiss som jag gjort på datorn och han sa att den var fin MEN... jag kanske skulle göra om bakgrunden lite, den var lite tråkig. Jag blinkade mycket och sen grät jag floder. Så där med skakande axlar och snor och tårar blandat. Jag vet inte om det är för att jag har mens, men jag drog i alla fall täcket över huvudet och C strök mig över ryggen tills jag vågade titta fram igen och sen ändrade han skepnad och jag låg plötsligt utsträckt i skinndivanen och han frågade om vi skulle göra en lista över allt som jag oroar mig för. Jag nickade och snörvlade lite i några näsdukar som han höll fram. Och som värsta psykologen så hämtade han papper och penna och skrev med spretiga bokstäver ner mina rädslor på ett vitt papper.

Och efter en stund så skrattade jag. Högt och tydligt, det gick inte att ta miste på det. Tänk att jag har världens bästa pojkvän och till råga på allt fått en psykolog på köpet :).

tisdag 27 mars 2007

Depp.


Jag är deprimerad. Jag vet inte varför. Kanske för att jag inte känner mig hemma här. Utan vackra vyer som inspirerar mig. Bara ett hav av grå betong som dränker mig långsamt.

När jag var 21 år åkte jag till Malta på en tre månaders språkkurs. Något av det bästa jag någonsin gjort! Där fanns en tjej som grät i två veckor och sen åkte hon hem, det var Karolina Klüfts storasyster. Jag tyckte hon var ganska fjantig och hade lite överseende med hennes tårar. Men nu förstår jag precis hur hon kände sig.

måndag 26 mars 2007

Amerikanska basen.

Det finns massa amerikanare som bor i Itaewon. Det där gräsliga området där det bara bor utlänningar och bara de modigaste koreanerna vågar sig dit. Där bor alla militärer i ett inhägnat område med vakter och passerkort för att få komma in. Men det går bra att ta med sig gäster ibland. Och Larissa, ni vet ryskan som jag brukar hänga med? Hennes man är militär och jag har blivit inbjuden. Tjohoooo... till det mystiska stället där det finns västerländska varor som Creme Fraiche och kläder i OLIKA storleker, inte bara Onesize som råder på marknaderna här i krokarna som jag handlar på. Där fanns det märken som... Eh... Kappahl!

En gång i månaden åker Larissa och hennes man och vaktar gränsen till Nordkorea. Det är byggnader som uträttades för femtio år sen och de är i samma standard som då, de penslas bara med två eller tre målarlager då och då för att hålla väggarna uppe. Bakom dem står en drös betjänter redo att följa deras minsta vink. Där sitter de och tittar över till gränsen där Nordkoreanerna står och glor tillbaka. "Det är surrealistiskt" sa Larissa.

Ett tält är uppställt på den dragna gränsen. Halva på Sydsidan och den andra halva på nord. I tältet står ett bord med två ben på ena sidan och två på den andra. Och på sydsidan sitter alltid en militär och väntar på att Nord efter femtio år ska komma till förhandlingsbordet.

söndag 25 mars 2007

Mamma..

.. är bra att ha ibland. Jag pratade precis med henne. Nu ska jag ha semester. Säg vad ni vill!! Jag ska klippa mina tånaglar och planera en resa till Busan. Och kanske Ulsan där Kockumskranen står.

Ha det så bra där hemma, snart kommer Calle hem, han frågade om jag gillade svart eller vitt mest. Jag har en stark aning om att han har köpt en present till mig. Stay tuned!

Ikväll kommer C hem så då blir det ingen choklad.

Man blir tokig efter ett tag att bara sitta hemma och skriva. Speciellt när man bestämt sig för att ta en paus från skrivandet. Låta boken mogna en stund och ens ögon vila, för att se historien nykter, om den håller, om beskrivningarna är vackra och orden medryckande.

Jag tror jag lägger för mycket värde i vad andra tycker och vad främlingar egentligen menar med frågan "och vad gör du här?"

Jag kommer nog aldrig vara nöjd med mig själv. Jag skulle kunna göra så mycket mer, så mycket bättre, prestera mera och skratta högre.

Det är konstigt att inte ha ett arbete. Jag känner mig på något sätt som en mindre människa...

"You'll never do a whole lot unless you're brave enough to try."
- Dolly Parton -

Making sweet candy.

Girls night out.


Jag har träffat en ny kompis genom SWEA. Detta är Lena och vi käkar koreansk pannkaka med bläckfisk och omelett i soppa.


Efter det köpte vi lite öl och lite snacks, torkad bläckfisk, och tog en taxi till Sincheon.


Där drack vi Super Long Islands och tittade lite på en show.



Man skulle skrika så högt man kunde och få fria drinkar. En tjej fick ett snapsglas med röd dricka i och en kille fick samma men i ett ölglas istället. Snacka om jämställdhet. Sen var de tvugna att kraaaaaaaamas :).

lördag 24 mars 2007

Ahh, finnish... chewinggum?

Hej hej, mitt i natten. Jag kom precis hem från Seoul, har varit ute med en ny kompis, men det kommer jag berätta om en annan dag. Nu till det roliga. Hennes rumskamrat var från Finland och vi satt och drack öl på en pub och blev serverade av en ovanligt snackig korean. Servitrisen frågade var vi var ifrån och när hon fick reda på att min kompis, kompis var från Finland blev hon alldeles exhalterad och frågade om hon tuggade tuggummi innan hon gick och la sig?
"Klart att jag gör" svarade hon som om det var den mest normala fråga hon kunde fått. Jag fattade ingenting...

...förrän jag såg den här reklamfilmen som rullar i tv-rutan...


Vad tycker ni? Pest eller kolera? Min kompis, kompis lär i alla fall få samma fråga många många gånger till...

fredag 23 mars 2007

Chokelad!

Innan C åkte till Japan så var jag sådär fruktansvärt sugen på choklad. Ja, jag blir det en gång i månaden ungefär, minst! Och efter att jag en gång käkade upp allt som hade tillstymmelse till socker i sig i vårt hem och C sa att jag snart skulle se ut som om jag var gravid. Det har liksom inte känts rätt att äta choklad inför honom sen dess. Det har bara gett mig dåligt samvete. Så när jag var och handlade frukt och müsli så passade jag på att köpa två chokladkakor. Jag tänkte att han skulle jobba över som vanligt och jag kunde knapra på det tills han kom hem och vi skulle gå ut och äta. Men han ringde när jag var på väg från butiken! och sa att vi kunde äta om en timme. Ehhh, det var bara att gömma chokladen i min resväska. Jag menar det är det sista stället som han skulle titta på.

Men.. dagen efter så frågade han om han kunde få låna min väska för att få plats med sitt PS3-spel. Eh... Vänta jag ska bara tömma den på "saker" som jag har i den. Jag fick släpa in den i sovrummet och gömma chokladen under mina kläder i byrån (fan, jag är 28 år och borde inte ägna mig åt att smussla choklad i byrålådan!!) Jag tömde den och stack till Seoul och han stack till Japan för att ha möten med kostym och slips.

Och när jag kom hem... Tror ni att han tagit min väska?! Nähä... Och chokladen var värdelös. Det var något som såg ut som kitkat men det var en kopia och smakade smör och sen något som såg ut som mars men hette "atlas" och den var bättre än kitkat-kopian men inte alls som originalet. Suck.

Thank you for smoking!

Över nittio procent av koreanska män röker. Men det gör inget för de äter kimchi som skyddar mot allt och gör att de kommer att leva långa och lyckliga liv. Och ständigt förpesta alla hissar med en hemsk lukt mellan fem och åtta på kvällen. Det är tillåtet att röka på krogar och uteställen och det känns som om det är evigheter sen det blev förbjudet att röka på krogen i Sverige. Det är äckligt,äcklig,äckligt!

En gång hade jag en pojkvän som snusade och han brukade roa sig med att stoppa in snusen i min mun när vi pussades. Urk,urk,urk!

torsdag 22 mars 2007

Första genomläsningen klar!

Och jag har skickat den på läsning till en kompis och jag är så "pumped" att hon blev rörd när hon fick förtroendet att läsa den. Jag hoppade jämfota en stund och skrek "IIIIhhhhhhh"... Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra längre...

Kidz...

Detta är anledningen att jag inte jobbar med barn. Ljudnivån!! Sen är det så många av dem att jag inte hade kallat någon av dem för rätt namn. Det går bara inte...



Här har de lunch utanför Seoul Tower. De tar av sig skorna och sitter på sina egna mattor. Så sött!


Gårdagens fynd.


En mysig lång hoodtröja, 149,50 kr.


En brosch att piffa upp min svarta kavaj med, 37 kr.
(jag märker att jag är inne på grått, svart och vitt. Helt fel när jag kollar på modebloggar, tihi...)


Ett par snickers-jeans med skärp, 149,50 kr.
Jag älskar Dongdaemun market!

Da, da... Za zdaróvja!


Jag och Larissa käkade på en rysk restaurang. Ingen kaviar dock, men kåldolmar. Det var ljuvligt gott :). Till förrätt så beställde vi in sallader. Jag beställde en med potatis och Larissa en med rödbetor. När de kom in så förklarade hon att jag tagit den feta och hon den nyttiga som man äter om man går på diet?! Jaja, till det drack vi ett iskallt, sött vin, smakade som portvin. Vinet var sådär men maten bra. Jag har memorerat vägen dit så jag ska ta med mig Calle dit någon gång.

Vov, vov... flås, flås...


Jag vet inte hur ni känner men jag har alltid saknat det där sminket som får alla i min omgivning att ställa sig på alla fyra och skälla med tungan hängande utanför munnen. Ni vet, den där "vov-effekten" vi alla eftersträvar.

Hål på byxorna?


Jag och Larissa besökte Dongdemun market igen. Och jag vet inte varför som jag fastnade för denna affären eller de tre efter som såg precis likadana ut. Men en hel affär från tak till golv med bara sådana lappar man syr på kläder. Fantastiskt!

Hem.

Utan C hamnar jag fort i dåliga vanor. Vi brukar krypa under täcket vid halv elva - elva tiden. Men nu när jag tittar på klockan så är hon redan tio över två på natten och C har inte varit borta ett dygn än.

Åh, jag pratade precis med Agnes, det är min sjuåriga systerdotter. Hon berättade utförligt för mig hur Lucky Luke åkte vattenskidor med en känguru på tv. Och sen sa hon att hon saknade mig och att hon höll på att rita en teckning till mig som tagit henne ett år att slutföra, men ändrade sig till 3 månader när jag sa att det var så länge jag varit borta. Så frågade hon när jag skulle komma hem och jag svarade "till sommaren." Sen sa hon flera gånger till att hon saknade mig och mitt hjärta droppade långsamt till en pöl på det beigefärgade tyget i soffan jag satt i.

Efter Agnes sagt "puss puss" till mig och "vi ses till sommaren" så pratade jag med syrran och den yngste grabben Gustav. Han klättrade upp i hennes famn och kissade på henne. Hehe.. det hör väl till historien att han bara är nio månader.

Men det var så skönt att prata med "hemma". Så härligt att höra att jag är saknad. För visst är korea både konstigt och illaluktande men det har ändå en viss charm. Men hemma är ändå alltid hemma.

tisdag 20 mars 2007

Mitt förfall.

Idag satt jag i soffan i skräddarställning med min dator i knät. Det blir snabbt varmt och skönt på låren av den. Men när jag skulle resa mig så kändes det som om benen inte ville följa med. Som om jag tänjt ut dem, och genast kickade min fruktan att falla i sönder igång. Precis som när det kändes som om jag skulle tappa alla tänderna då pappa berättade att det ligger tandlossning i familjen. Jag var tvungen att besöka tandläkaren och fråga flera gånger innan han sa "det är bara att le stort, du har inte tillstymmelse till tandlossning" och jag var nöjd, tills ett svartpepparkorn fastande mellan min framtand och tandköttet. Och så var karusellen igång igen. Eller då jag tittade noga på mitt hårfäste vid pannan och upptäckte att det var ganska glest med hår där och det gick lätt att se skalpen. "Herregud, jag tappar allt mitt hår" tänkte jag och studerade alla kvinnors hårfästen i säkert en vecka innan jag kunde koppla av och konstatera att man lätt ser de flesta kvinnors hårbotten. Sen var det det där med naglarna. Jag har alltid haft fina naglar som behövt väldigt lite omtanke. Jag klipper dem när fingertopparna inte längre når ner till tangenterna. Men så upptäckte jag när jag skrivit på min bok ett tag att de började bli platta ovanpå eftersom jag skrev för mycket. Åh, jag vill inte ha platta naglar!! Jag berättade det för en arbetskamrat som tyckte att jag var minst sagt löjlig, så det har jag aldrig vågat säga högt igen.

Livet.

Shit, jag får prestationsångest bara av rubriken. Nu måste jag skriva något djuplodande och tänkvärt när jag egentligen bara vill spotta ur mig lite floskler.

Livet är inte alltid som jag vill och jag önskar många gånger att jag bara kunde gå rakt fram på en rak linje och låta saker och ting rinna av mig som om jag vore en inoljad delfin. Men det går aldrig, jag kanske klarar av att ta två steg sen faller jag som en daggmask som försöker gå på två ben eller kvittrar upp i skyn som en sångfågel. Det är inte bra med bergochdalbanor, jag blir alltid yr och spyfärdig.

Men det går upp och ner här för mig likt förbannat ändå. Den ena dagen toppen och den andra dagen botten. Det rimmar fast är inte alls roligt. Nu vill jag inte göra något. Och imorgon åker C till Japan. Hejdå.

Deoksugung palace.


Jag och C besökte Deoksugung Palace för någon vecka sen. Det är skumt att vandra in i en liten del med en mur runt och kolla på dessa nyuppbyggda palatsen, som ni ser med skyskraporna runt omkring.


C vinkar som King Sejong. Det stod inte så mycket intressant och vettigt om honom förutom hans födelse- och dödsdag (1397-1450). C har mer än en gång upplyst mig om detta faktum att det aldrig står något förutom tider och platser.


Men visst är det lite vackert här ändå, om man anstränger sig och döljer alla höghus i bakgrunden med träd?


Detta är Deoksugungs National Museum of Art. Här tittade vi på den italienske konstnären Marino Marini. Han gjorde konstiga statyer av ett lidande folk, typ. Det var inte speciellt bra. Och jag tror att museet blir vackrare med en neongrön gräsmatta och klarblå himmel till sommaren.


Jag och C fick i alla fall leka med lera! Vem har gjort vilken tror ni?

måndag 19 mars 2007

Krämiga gräddkyssar!


Igår var vi på fika hos Catrin i Seoul, en av tjejerna i SWEA. Det var en bisarr känsla att stiga in i ett vardagsrum med endast svensktalande människor. Hon bjöd på smaskiga semlor, en tid efter deras hyllningsdag men ack så goda för det. Här i Korea så är de extra delikata eftersom vi inte kan slinka in i ett bageri och peka på några fastlagsbullar bakom glasrutan, de existerar inte här och inte mandelmassa heller för den delen. Eller jäst eller något annat sorts mjöl än vitt.


Mmmmm... Catrin hade ansträngt sig för att tillfredställa alla smaklökar med vaniljkräm i vissa bullar och med eller utan mandelmassa. Jag själv hade varit stolt om jag lyckats göra en sort, sen hade alla kunnat äta eller låta bli :).


Vilket palats de bodde i. Det var stort och genomgående och jag räknade till 7 rum inklusive vardagsrummet. De hade tre barn så de behöver ytan. Men vårt hem, som jag hitintills klassat som fint och lyxigt, kändes mer som ett litet kyffe i jämförelse. Balkong i nästan alla rum och bubbelpool i det stora badrummet (det fanns tre).

Erkänn att ni saknat mina toalettinlägg :)


Det här är en maskin som finns på vissa offentliga toaletter, den låter som när man spolar för att dölja vissa andra ovälkomna ljud.

Men eftersom ett tryck på spolknappen låter såhär så vet jag inte hur mycket nytta den egentligen gör?

söndag 18 mars 2007

I Korea är det alltid mamma som lagar maten.


Igår hade vi ett "cocking party" hemma hos oss. Det var bara jag, Natasha, Carl och Charles, men det räckte. Charles styckade alla grönsaker med en köttyxa och Natasha lyckades sätta eld på nudlarna med gasspisen.

Jag gjorde potatismos och köttbullar med svampsås och Natasha gjorde en nudelgryta. Hon frågade mig när vi var i affären om vi hade "meat" hemma och jag svarade att vi hade "minced meat." Jag tror inte att det var det hon ville ha för när jag gav henne köttet så rynkade hon på näsan och pillade i det länge, länge.



Men det blev bra. Så bra att jag glömde bort att ta kort och detta är typ allt som blev över.

Till efterrätt åt vi pannkakor med vaniljglass och jordgubbssylt. Natasha tyckte att det var helfestligt när hon och jag satt i soffan och drack rödvin och kollade på när Carl stekte pannkakorna och Charles diskade.
"I want to marry swedish guy" fnissade hon.

lördag 17 mars 2007

Att äta ur samma gryta.


Korea är inget land för dem med bacillskräck. Man äter från samma grytor och fat som står mitt på bordet. Delar på all mat och snörvlar och smaskar så det står härliga till. Men gode gud om du skulle snyta dig vid bordet när maten är stark så det rinner ur kranen. Fyfyfyfyyyy! Nä dra hellre upp snoret långt upp i näsan, det anses vara mer hövligt.

Det är även kotym att hålla med båda händerna om bringaren när du häller upp vatten eller annan dryck och du måste vara uppmärksam när dina vänner druckit upp eftersom man inte får hälla upp till sig själv. Och det anses ohövligt att låta andra sitta med tomma glas.

Och sätta pinnarna i riset är också ett big no-no. Så gör de ju i Japan och allt som kommer därifrån är fel och fult. Vilket gör att man inte heller får dricka soppan direkt från den lilla skålen, utan måste enträget använda skeden så att det tar fem gånger så lång tid att få den i sig.

I de flesta inhemska restauranger så sitter man i skräddarställning på golvet och är man tjej och vill visa extra vördnad, till exempel när du träffar din partners föräldrar för första gången, så sitter du med båda benen åt ena hållet. Jag är glad att jag kan variera för det gör hemskt ont att sitta med benen i kors i längden.

Men tack och lov så är jag utlänning och blir förlåten för de flesta fel som jag gör, både medvetet och omedvetet.

Jump – Comic Martial Arts Performance


I onsdags så var det som sagt White Day och Morgan och jag hade fått tillsägelse att ta på oss våra finaste underkläder. Men när jag förklarade för Carl att jag i så fall behövde nya så var det helt plötsligt inte så viktigt längre. Hmmm...

Och det var det ju inte heller för vi skulle se en föreställning, Jump. En slags buskis med inslag av Martial Arts. Det var roligt stundtals men jag tyckte att det var lite för mycket humor under bältet. Du vet, en käpp i ändan på en kille som ligger ner och så ljudeffekter på det när gubben i andra änden skruvar runt den... Och ett "plopp" när han drar ut den igen.

Morgan och Johan berättade att det är vanligt att skämta om saker i rumpan här. De har till och med en lek som går ut på att sätta ihop händerna som Sankta Lucia och sen sticka upp dem i rumpan på folk. Morgan sa att hon var glad att hon läst om det innan ett av hennes skolbarn utsatte henne för det.


Jag tyckte att föreställningen med b-boyz var bättre, men Calle höll inte med. Koreanerna har verkligen inte samma humor som jag men ungefär samma som halva svenska folket som tycker att Stefan och Christer är det bästa som hänt svensk sommar.