Sydkoreaner – fuskare?

Just nu så lystrar jag på allt som har med Sydkorea att göra. Och nu visar det sig att i alla fall en av dem är en fuskare. Jag tittade på nyhetsmorgon och där berättade de att generellt fuskar forskare mer och mer med sina rapporter för att nå framgång och erkännande.

Bland annat har Sydkoreanen Hwang Woo-Suks påstått att han lyckats klona ett mänskligt embryo och som bevis för detta presenterat elva patientspecifika stamcellslinjer.

Såhär stod det i Financial Times i korthet fredag 20 maj: STAMCELLSKLONING I SYDKOREA. Forskare har för första gången klonat embryon från patienter med sjukdomar och skador. Det är ett steg mot att kunna behandla sjukdom med terapeutiska stamceller.

Men... Allt visade sig vara en bluff. Fusk och påhitt.

I mitt hjärta

Min pojkvän skulle åkt till Sydkorea i lördags. Jättebra tyckte jag för då kunde han kolla upp förbindelser till vår lägenhet och var man kan handla och äta och allt annat som tar tid och engagemang (ja, jag kan vara extremt lat ibland). Så fastnade han på ett tåg mellan malmö och kastrup i två timmar och missade planet med tre minuter. Snopet fick han ta tåget tillbaka igen. Och inte fick han ta ett senare plan heller för hans arbetsgivare bestämde sig för att se det som ett tecken och ville inte utmana ödet. Han fick stanna hemma.

Jag som planerat att fylla min blogg med bilder som han skulle ta i Korea!! Gatorna och människorna. Vad ska jag fylla den med nu?!

Som tur är skickade min systerdotter och hennes lillebror mig några alldeles charmerande små brev. Inte ett öga är torrt. Puss på er gullungar.

Hmmm.. Jag undrar...

... om någon verkligen läser min blogg?

Eh tack... En pekbok?!

När jag var ett år fick jag en pekbok i present. Nu, 27 år senare, fyllde jag 28 och gissa vad jag fick då? Just det, en pekbok! Cirkeln är sluten.

Kanske låter skumt men tänk att du åker till ett land där språket är bokstavligen rena kinesiskan (okej, nästan bokstavligen då). Tänk vilken ypperlig present en pekbok faktiskt är.

Nu kan jag utan att ens försöka yppa ett ord på koreanska eller krångla mig fram med kroppsspråk klara mig riktigt bra. Tror jag! Jag kan i alla fall peka på drinkar och djur. Det är en början.

Kanske är boken en aning gammal eftersom jag hittat både datadisketter och VHS-band och åttitalskläder... Men till min förtjusning fanns det en genomskärningsbild på kroppen, kan behövas om man är en hypokondriker som jag.

Hur bra tror ni jag klarar mig i Korea på en skala från 1-10? Några bud?

Fågelinfluensan tillbaka i Sydkorea!!!

Sydkorea kämpar febrilt för att få kontroll över ett nytt, oväntat utbrott av fågelinfluensa. Sedan i lördags har över 100.000 höns avlivats.

Det fruktade H5N1-viruset, som även kan smitta människor, är tillbaka...

Vågar jag åka dit, blåser media bara upp hotet?

Även om himmeln faller ner...

Jag tror att jag har drabbats av resfeber! Idag känns mitt liv här i Stockholm alldeles för bra. Varför ska jag flytta? Varför ska jag uppleva något nytt? Varför håller jag på och strävar efter nya saker hela tiden när jag ibland är relativt nöjd med hur det är just nu. Jag tycker inte om förändringar. Oftast vill jag att allt ska vara precis som vanligt, som det alltid har varit. Oftast har jag ett starkt trygghetsbehov. Oftast upplever jag mig själv som en bakåtsträvare.

Men ständigt, ständigt så utsätter jag mig själv för nya prövningar. Jag förstår inte detta. Varje gång jag börjar på ett nytt jobb ångrar jag det bittert när jag försiktigt frågar min närmsta kollega efter toaletten. När jag somnar klockan sex på kvällen samma dag undrar jag om jag någonsin kommer att få tillbaka mitt privatliv. Nya utmaningar tar musten ur mig.

Så nu är jag här igen. Och nu spar jag inte på krutet. Jag ska flytta till en helt ny världsdel. Jag förstår inte språket, sederna eller hur man ska läsa deras kartor (jag har världens sämsta lokalsinne och hört att de inte är uppbyggda med gatunamn och nummer som här). Och för att göra det hela lite roligare så ska jag åka dit med min pojkvän sen sju månader tillbaka. Sju månader av distansförhållande vilket innebär att vi träffats varannan helg!

Jag hoppas verkligen att det Koreanska talesättet stämmer: Även om himmeln faller ner, kommer det att finnas ett hål att gå igenom.

Koreansk film – Spring Summer Fall Winter and Spring

Måste passa på att rekommendera en underbar Koreansk film (Spring Summer Fall Winter and Spring) som handlar om en munk och hans lärling, en tioårig pojke. De bor ensamma i en sagolik dal, i ett litet litet hus på en flotte, inte större än huset i sig själv. De är omgivna av ståtliga berg, sanslöst vackert (Ibland fick jag påminna mig själv att andas), och är avskärmade från resten av världen.

Munken uppfostrar pojken som går igenom alla stadier av sinnesstämningar, ilska, svartsjuka, självbekräftelse, passion och så vidare. Tempot är vilsamt, ett skönt kontrast till dagens stress. Detta kan kanske låta lite tråkigt inser jag nu när jag skriver. Men de får besök av en underskön kvinna som är sjuk och behöver vila och det är då det börjar hända saker. Så... se den! och berätta sen vad ni tyckte.

Suck...

Jag behöver inte tillägga så mycket. Deras alfabet är så sjukt snyggt! Tänkte eventuellt gå en kurs.

Och så var det det här med kläderna...

Jag har fått rådet att inte packa så mycket. Vet egentligen inte varför men jag antar att det är för att jag inte ska knäcka ryggen från flygplatsen, via tåget till vår lägenhet. Eller så är det för att jag ska ha plats kvar i min väska att fylla med koreanska kläder. Då slog mig tanken. Finns det kläder i min storlek? Och ännu viktigare, har de samma smak som jag?

Jag var tvungen att stilla min oro så jag googlade på clothes och South Korea. Bilden ovan är ett hopplock av resultatet. Jag håller mina tummar hårt och hoppas att koreanerna inte tycker att det är lika "roligt" att lägga ut sina vardagskläder på nätet. Men jag packar nog en stor väska för säkerhets skull.

Puss

Marie – Min för tillfället starkaste länk till Korea

Detta är min nuvarande arbetskollega Marie (på Ogilvy i Sverige Stockholm). Hon är född i Sydkorea och är det närmaste jag kommit landet hitintills. Det lovar gott eftersom hon är väldigt trevlig och sprallig. Jag gillar henne. Som ni ser på bilden (hon står på ett berg där det ryktas att stadsministern bor) så besökte hon Seoul i somras och kom med följande information (läs: detta är vad jag kommer ihåg). Det är ungefär lika dyrt här som där, det är bra standard och så är människorna långa. Till detta måste sägas att Marie inte är den längsta person jag mött. Och sen får man ju inte glömma kålsalladen Kimchi förstås, antagligen det viktigaste i hela världen.

Horace Engdahl och jag bevarar det svenska språket

Nu har jag bestämt mig för att skriva på svenska istället. En klok kvinna på mitt jobb sa att min familj och vänner kanske inte skulle känna igen mig genom det engelska språket. (Eller så orkade hon helt enkelt inte plöja igenom min knaggliga engelska). Mycket visa ord i vilket fall som helst som jag härmed kommer att efterleva.

Idag är det exakt 42 dagar tills vi åker. Det är för tillfället molnigt och 6 grader i Sydkorea. Så lugn alla ni som avundats mig för att ni trodde jag skulle ligga på stranden och sola och beställa drinkar hela dagarna och spendera min mans lön på lyxiga prylar som hårspolar och kimonos med broderad guldtråd. Jag kommer att packa vinterjackan och leva på nudlar och vinka av mannen på kvällen när han ska underhålla sina kunder på lyxiga restauranger med sidangardiner och damsällskap istället! Eller så får jag gräva fram honom tokfull skrålande på en Abba hit ur någon flummig Kareokebar, det har jag förstått är väldigt vanligt i Asien.

Godnatt mina kära vänner och välkommen till min blogg som egentligen inte börjar förrän om 42 dagar.

Puss och kram

The count down has begun

The tickets are now bought. It's a fact: We are leaving for South Korea! on January the third. The plane takes off from Copenhagen at 14.40 (swedish time) and we have to be there at least two hours in advance. My god! What am I going to pack!

I have never been to Asia and know very little about it so it's extremely hard for me to picture myself living there. I've heard that the Korean people are quite nice and I've also heard that they spit on foriegners in the street. I'm krossing my fingers praying to god (again) that they at least know some english, so I can talk to them before they hopingly not spit in my face. I refuse to listen to those who tells me otherwise. Lalalalala...

But there are things I think I know for a fact. They eat a spicy colesalad called "Kimshi" as a sidedish to every meal, no eceptions. My sister told me though that this was very good for my digestion, so I am looking forward to it. Maybe I'll even loose a pound or two :).

Further more a lot of people live in Korea. It's one of the worlds most populated countries. I'm thinking high, high buildings up in the sky. Like Jack and the beanstalk. You can't even see the top of the houses. And there are a lot of balconies, with laundry hanging to dry. I don't know why I picture it so, I just do.

I suppose I'm heading for a culturechock.
What do you think?